Harry Potter
När jag läste den svenska fantasy-romanen Eld av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg slogs jag av hur svensk litteratur idag handlar allt mindre om språk och allt mer om att på smartast sätt branda och sälja en produkt. Eld har marknadsförts med YouTube-filmer och Facebook-communityn, recensionsexemplaren skickas ut i märkliga svarta plastförpackningar och de hyllande recensionerna har fyllt kultursidorna i varenda tidning. Det är inte det att Eld är en dålig fantasyroman, den är tveklöst en sinnrikt konstruerad pageturner med minnesvärda karaktärer. Men samtidigt påminner den mer om ett filmmanus än om en bok och språket är ungefär lika nyskapande som Harry Potter och de vises sten.
Det verkar som att svensk litteratur håller på att delas upp i två kategorier: en för säljande spänningsromaner med hittiga berättelser som förlagen tillägnar enorma marknadsföringssatsningar. Den andra kategorin betraktas som ”svår” litteratur och tillägnas inte ens en bråkdel av marknadsföringen som de stora bladvändarna får eftersom den anses ha ett för utmanande och nyskapande språk för att massorna ska ha någon glädje av den. Och den ”svåra” litteraturen är inte alls något slags världsfrånvänt språk-materialistiskt experiment, den följer bara inte förlagens mall för en säljande litterär produkt med en sexig refräng.
Ibland får jag känslan av att förlagen betraktar den genomsnittlige läsaren ungefär som Kristdemokraterna betraktar verklighetens folk: ”det är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Som tycker att det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på Så ska det låta på tv.” (Källa: Kristdemokraterna.se.) Förlagen verkar föreställa sig att den genomsnittlige läsaren är någon som tycker att böcker ska vara underhållning och inte gillar när det blir för komplicerat och ”pretentiöst” (ett ord som idag har kommit att beteckna allt som är mer mångbottnat än Leif GW Persssons senaste thriller).
Min generation växer upp i en tid då inte ens SVT vågar göra något som är för ”svårt” och nyskapande längre. De har börjat härma TV3 och Kanal 5 med sina många dokusåpor, och farsartade debattprogram, allt för att inte bli utkonkurrerade av kommersiella aktörer. Om inte ens litteraturen vågar erbjuda något utmanande som kan vidga verkligheten och bryta invanda föreställningar, vem ska göra det då?
Förlagen borde börja ta den genomsnittlige läsaren på allvar och satsa på att marknadsföra annat än förutsägbara kriminalromaner med catchy refränger. Om de inte börjar göra det kommer det väl snart bara vara den lilla minoritet med kulturellt kapitalt och 60 poäng litteraturvetenskap i bakfickan som känner till att litteratur kan vara något annat än de kriminalromaner som tunnelbanevagnarnas reklamaffischer tapetseras med.
Att bokbranschen har förvandlats till en försäljningsfixerad showbiz har förstås flera orsaker. En är att det nästan inte finns några fasta journalistjobb längre och recensenterna måste hålla sig väl med både förlagen och författarna för att kunna hålla sig över vattenytan. Kulturkritikern Maria Edström berättade i P1 Nya vågen om hur det på åttiotalet ansågs fult att skriva för positivt om en film eller en bok på kultursidorna eftersom man då spelade med i försäljningsruljansen. Den mentaliteten känns väldigt avlägsen idag, då recensenterna tävlar om att skriva de mest hypade omdömena för att ha en chans att bli omnämnda på bokomslagen eller på författarnas blogg och i förlängningen bli bjudna på förlagens stora vår- eller höstfest och få chans att mingla sig till ännu ett uppdrag. Idag när det inte längre finns några fasta jobb för journalister och kulturkritikerna måste värna sina varumärken för att ha en chans att bli ihågkomna av uppdragsgivarna blir det allt viktigare att få sin plats i försäljnings-cirkusen kring en ny bok. I längden gagnar det varken litteraturen eller läsarna.
