Harry Potter
När jag läste den svenska fantasy-romanen Eld av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg slogs jag av hur svensk litteratur idag handlar allt mindre om språk och allt mer om att på smartast sätt branda och sälja en produkt. Eld har marknadsförts med YouTube-filmer och Facebook-communityn, recensionsexemplaren skickas ut i märkliga svarta plastförpackningar och de hyllande recensionerna har fyllt kultursidorna i varenda tidning. Det är inte det att Eld är en dålig fantasyroman, den är tveklöst en sinnrikt konstruerad pageturner med minnesvärda karaktärer. Men samtidigt påminner den mer om ett filmmanus än om en bok och språket är ungefär lika nyskapande som Harry Potter och de vises sten.
Det verkar som att svensk litteratur håller på att delas upp i två kategorier: en för säljande spänningsromaner med hittiga berättelser som förlagen tillägnar enorma marknadsföringssatsningar. Den andra kategorin betraktas som ”svår” litteratur och tillägnas inte ens en bråkdel av marknadsföringen som de stora bladvändarna får eftersom den anses ha ett för utmanande och nyskapande språk för att massorna ska ha någon glädje av den. Och den ”svåra” litteraturen är inte alls något slags världsfrånvänt språk-materialistiskt experiment, den följer bara inte förlagens mall för en säljande litterär produkt med en sexig refräng.
Ibland får jag känslan av att förlagen betraktar den genomsnittlige läsaren ungefär som Kristdemokraterna betraktar verklighetens folk: ”det är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Som tycker att det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på Så ska det låta på tv.” (Källa: Kristdemokraterna.se.) Förlagen verkar föreställa sig att den genomsnittlige läsaren är någon som tycker att böcker ska vara underhållning och inte gillar när det blir för komplicerat och ”pretentiöst” (ett ord som idag har kommit att beteckna allt som är mer mångbottnat än Leif GW Persssons senaste thriller).
Min generation växer upp i en tid då inte ens SVT vågar göra något som är för ”svårt” och nyskapande längre. De har börjat härma TV3 och Kanal 5 med sina många dokusåpor, och farsartade debattprogram, allt för att inte bli utkonkurrerade av kommersiella aktörer. Om inte ens litteraturen vågar erbjuda något utmanande som kan vidga verkligheten och bryta invanda föreställningar, vem ska göra det då?
Förlagen borde börja ta den genomsnittlige läsaren på allvar och satsa på att marknadsföra annat än förutsägbara kriminalromaner med catchy refränger. Om de inte börjar göra det kommer det väl snart bara vara den lilla minoritet med kulturellt kapitalt och 60 poäng litteraturvetenskap i bakfickan som känner till att litteratur kan vara något annat än de kriminalromaner som tunnelbanevagnarnas reklamaffischer tapetseras med.
Att bokbranschen har förvandlats till en försäljningsfixerad showbiz har förstås flera orsaker. En är att det nästan inte finns några fasta journalistjobb längre och recensenterna måste hålla sig väl med både förlagen och författarna för att kunna hålla sig över vattenytan. Kulturkritikern Maria Edström berättade i P1 Nya vågen om hur det på åttiotalet ansågs fult att skriva för positivt om en film eller en bok på kultursidorna eftersom man då spelade med i försäljningsruljansen. Den mentaliteten känns väldigt avlägsen idag, då recensenterna tävlar om att skriva de mest hypade omdömena för att ha en chans att bli omnämnda på bokomslagen eller på författarnas blogg och i förlängningen bli bjudna på förlagens stora vår- eller höstfest och få chans att mingla sig till ännu ett uppdrag. Idag när det inte längre finns några fasta jobb för journalister och kulturkritikerna måste värna sina varumärken för att ha en chans att bli ihågkomna av uppdragsgivarna blir det allt viktigare att få sin plats i försäljnings-cirkusen kring en ny bok. I längden gagnar det varken litteraturen eller läsarna.
Väldigt bra skrivet. Minskad autonomi inom det journalistiska fältet är ett riktigt problem, inte minst för att det ju inte är begränsat till kulturskribenter utan även det politiska fältet får överordning gentemot det journalistiska. Det är en viktig poäng hur lättsmält underhållning tar överhanden och fyller det offentliga rummet, medan resonerande och undervisande litteratur/program blir "specialiserat" och endast för de som ber om det.
Bokförlagens intressen och marknadsföringsstrategier kan och bör ifrågasättas (för att inte nämna Kristdemokraternas hela existens). Men: Harry Potter?? WHY? Snälla, kan vi inte åtminstone komma överens om en annan hackkyckling när föraktet mot "skräpkulturen" tränger sig på? (Föreslår Games of Thrones).
Jag förstår inte problemet. Marknadsföring av en produkt är A och O om den skall nå ut, oavsett om produkten är "gratis" eller ej . Förväntar sig någon att förlag skall gå med förlust? Självklart måste man trycka på de produkter som man tror kommer sälja för att ens kunna ge ut smalare litteratur.
Den som tror sig ha en annan modell kan enkelt kontakta ett tryckeri och trycka upp en mindre upplaga och prida den på valfritt sätt. Amazon säljer allt åt alla men tron att någon skall sprida det som man inte ser ha en försäljningspotential är minst sagt naiv. Å andra sidan är ju "kulturen" den enda del av samhället som fortfarande tror att den kan producera produkter som ingen vill ha.
Du har helt rätt, Isabelle, i din analys. Däremot motiverar du inte v a r f ö r förlagen borde ta ...den genomsnittlige läsaren på allvar. Förlåt, men i vårt pluralistiska samhälle, vad är en genomsnittlig människa, svensk, stockholmare, läsare? Vad är det för någonting? En kreatur som skapats i SIFO:s datakörningar men aldrig sett dagens ljus.
En genomsnittlig läsare är inget ett förlag kan arbeta med. Snarare har överflödet av böcker, musik, film etc gjort det nödvändigt att hitta sin publik. Och just därför är det så svårt för någon att nå de stora volymer som krävs för att tjäna ihop pengar till hyran. DEN problematiken finner inget svar i din krönika. Jag klandrar dig inte, men är säker på att du vet det här. Att verkligheten suger...jaa, det gör den, men kan det vara så att de läsare som vill ha vassar, smalare titlar hittar dem. Trots allt har det aldrig varit lättare tack vare oändligt mycket bloggar, sajter och ständig uppkoppling att hitta exakt det man har. I och med att läsplattorna sakta men säkert slår igenom kommer e-boken på bredare front. Vilket ökar möjligheterna för smal/god/vass litteratur.
Till sist, varför tror någon att jag som genomsnittlig läsare;-) inte själv har förmåga att hitta det jag är intresserad av? Inte kan se igenom en urusel intervju som en bloggare som leker reporter har skrivit. Inte kan själv kan ta ställning och utvärdera en bok/film/platta/klänning/krog etc. Vi konsumerar mer än någonsin. Varför tror recensenter att de har annat än de mest kunniga konsumenter någonsin att betjäna? Kan det till och med vara så att vi läser skräplitteratur av samma skäl som vi äter chips? Att livet inte bara kan vara utmanande och stimulerande. Det måste också få vara enkelt och bekvämt.
Önskar dig en magisk midsommar och tycker att du skriver väldigt läsvärda texter här på Nöjesguiden
Jacqueline