Litteratur: Lina Neidestam: ”Jag har för många idéer”

Isabelle Ståhl 11:38 2 Sep 2011

 

I september släpps tecknaren Lina Neidestams nya seriealbum Maran. Det är feministiska porrserier med en folklore-twist där skogsväsen som Huldran får sin välförtjänta revival. Nöjesguiden pratade lite med Lina om hennes nya hit.

 

Är det svårt att rita trovärdigt sex?
– Det är sjukt svårt! Sex är inte så sexigt egentligen, det är slafsigt och svettigt och konstiga ställningar och osmickrande perspektiv och den snuskfaktorn ville jag ta med i Huldran. Jag ville kombinera det fulknulliga med det åtråvärt tjusiga och poserande sexet. Jag ville ha män i rollen som pinuppor, eftersom vår samtida bildkultur lider total brist på manlig objektifiering. Jag har valt att framställa Marans damer som okontrollerat driftstyrda eftersom jag är trött på bilden av män som kukstyrda monster och kvinnor som våpiga projektionsytor. Men jag har också låtit tjejerna vara passiva och männen aktiva i sexscenerna, så det är inte tvärtomspråket rakt igenom.
Var kommer din version av Huldran ifrån?
– Jag hade precis trillat över fenomenet Yaoi-manga, japanska bögporrserier som läses och ritas av tonårsflickor. Genren är en korsning mellan två tabun i Japan, kvinnlig sexuell frigörelse och homosexualitet. En typisk Yaoi-serie handlar om en dominant machoman som försöker förföra en mjukare och mer passiv karl. Dessa två stereotyper översatte jag helt enkelt till den arrogante kolaren Waldemar med grova arbetarnävar och hans finlemmade, blonda kolarkumpan Arvid som läser dikter så att han blir snurrig. Jag ville behålla en tabukänsla i historien så de är inte uttalat homosexuella, även om man förstår att Arvid är hemligt kär i Waldemar.
Vad är det svåraste med att rita serier?    
– Det svåraste är att hålla självkritiken stången så att den inte blir fullkomligt förlamande. Man ska vara både en lallande, härligt kreativ hippie och en sur och cynisk kritiker som påpekar bristerna.
Vad gör du när du får slut på idéer?
– Mitt problem är det rakt motsatta, jag har alldeles för många idéer för att hinna genomföra dem. Hittills har jag fått stryka både en kult av tonårshäxor, ett matriarkalt Gröna Vågen-kollektiv och en orgie i Bergakungens Sal ur manuset för att boken ska hinna bli klar innan deadline.  Men jag kan få slut på självförtroende ibland och tycka att allt är fult och dåligt och ”vad har jag för rätt att sitta här och rita snusk när världen brinner?”, men då brukar jag bara ha lågt blodsocker, så en Red Bull och lite grillchips brukar funka.
Vilka är dina bästa källor till eskapism?
– Den tråkiga jävla verkligheten är källan till all magisk och rafflande eskapism. Att sitta luspank och bostadslös på Arbetsförmedlingen en nollgradig onsdag i mars med snöblandat regn och mensvärk. Det är då man behöver krigarprinsessor som flyger över solgnistrande glaciärer på bevingade enhörningar. Men eskapismen är inte enbart till för att fly verkligheten, den behandlar ju verkligheten också. Alla gamla folksagor är ju sedelärande på något vis och på samma sätt kan eskapismen användas för att ta itu med teman som är högst reella och dagsaktuella. Som feministisk porr, till exempel.
Det du ritar känns pionjärt, men har du några förebilder inom genren?
– Undergroundtecknaren Robert Crumb blir ofta avfärdad som en gammal sexistisk snuskfarbror, och visst är han det, men det hindrar honom inte från att rita de mest fantastiska, djävulska amazonkvinnorna i seriehistorien.
 

Stad: 
Kategori: