Foto: Carl Bengtsson
Hon tuggade sönder plastglas, sprutade vatten och hällde mjölk ur munnen som rann ner över den svarta klänningen. Noomi Rapace spelade skitigt och passionerat på Orionteatern 2001 och jag blev lika betagen i hennes tolkning av Marguerite Gautier som andra i pjäsen är i hennes rollfigur.
Jag är inte helt klar över varför jag aldrig har kunnat värja mig mot vare sig La Traviata eller Kameliadamen, Giuseppe Verdis opera respektive drama av Alexandre Dumas den yngre som operan bygger på. Jag vet bara att jag har suttit på sista minuten-plats med skymd sikt på Operan och ändå gråtit mig igenom tre akter. Inte för att det är sorgligt, även om det är det, utan för att Violetta Valéry, som hon heter i operan, mitt i det romantiserat dekadenta har en styrka som fyller mig med känslor. Det är kvinnoroller med intressant ambivalens.
Kanske kan Katrine Wiedemann förklara något nytt om detta i sin uppsättning av Kameliadamen på Stadsteatern (premiär den 23 augusti)? Men jag hoppas ännu mer på Mellika Melouani Melanis version av La Traviata på Folkoperan (premiären flyttad till nästa år), som ämnar placera berättelsen på swingersfest med dragqueens, och diskutera feminism och kvinnlig sexualitet. Hennes konstnärliga signum kan passa den där styrkan och ambivalensen.
Bäst just nu:
1. Europa Europa
Ful, Parkteatern, Vitabergsparken, den 30–31 augusti
Jag skrev om den även i förra numret men nu har alltså du (och jag) som inte var på politikerveckan i Almedalen, där konstgruppen Fuls sommarteaterprojekt hade urpremiär, två kvällars chans på denna antinationalistiska kabaré som vill vända på migrationsdebatten och hylla människor som trotsar gränser. Ses där.
2. Rickard III
Dramaten, till och med den 26 november
Jag har skrivit en del om den här också men så här kring ett riksdagsval känns det särskilt passande att påminna om Stefan Larssons William Shakespeare-meditation över maktkampen som en tvångsmässig malande upprepning på en mörk, snurrande vridscen. Med Jonas Karlsson som slug och glåmigt charmig kung.
3. What Happens in Uppsala, Stays in Uppsala
ÖFA-kollektivet, Uppsala stadsteater, premiär den 13 september
Uppsala stadsteater gör ofta saker med förankring i det lokala. Nu har ÖFA-kollektivet, den feministiska konstnärliga plattformen som i tio år har skapat scenkonst, workshops och performancehändelser, som till exempel ÖFA: Vårkonsert, ÖFA: Hemligheter och ÖFA: Danceoke, samlat in tankar från Uppsalabor. ”Vad skulle du göra om ingen såg dig och du inte behövde ta ansvar? Kan Uppsala vara platsen där du släpper taget?” Interaktion, lek, kanske ett band, en kör eller en sambaorkester. Premiär kvällen före valdagen.
4. Ansvaret är vårt/Tingsten
Kulturhuset Stadsteatern, Kilen, till och med den 7 september
”Jag brukar inte hålla på med vita medelålders farbröder”, säger regissören Carolina Frände om att hon sätter upp denna nyskrivna pjäs om Herbert Tingsten, fritt efter Per Wirténs bok Herbert Tingstens sista dagar. Men en berättelse om en intellektuell kulturradikal som tog strid för alla människors lika värde kan hon visst inte motstå. Så Dagens Nyheters chefredaktör ska få blinka till oss från ett annat valår, september 1958, i Robert Fux gestaltning. Och fastän uppsättningen inte har haft premiär än när jag skriver det här vågar jag chansa på Frände plus Fux.
5. Vilda hästar
Teater Bristol, Bar Brooklyn, Unga Klara med mera, den 2–15 september
Mer politisk scenkonst som vill inspirera inför riksdagsvalet. Helena Sandström framför en musikalisk klubbperformancemonolog om ett misslyckat revolutionsattentat, skriven av henne själv, Isabel Cruz Liljegren och Johen Rafael Tilli. Kamp, solidaritet och elektronisk pop utlovas.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2014.
