Krönika: Varför vi inte skrattar

Minns ni Miley Cyrus stora rasistiska flopp på MTV Video Music Awards för några veckor sedan (Nej, jag tänker inte låtsas som att Miley satte igång någon frigörelse av den vita kvinnan som vi ska heja på  samtidigt som hon förnedrade den svarta)? Många kloka svarta kvinnor har under den senaste tiden poängterat det problematiska med framträdandet  i artiklar och bloggar. Detta var dock inte första gången som  Miley satte foten i rasistklaveret, oavsett hur mycket jag  än önskar att det vore så, då Hannah Montana var min favoritserie som ung. För ett par år sedan  satt hon bredvid en asiat på en hemmafest och drog på ögonen så att de såg ut som svarta streck. Runtom fanns  andra vita, till exempel en av The Jonas Brothers, som gjorde samma sak samtidigt som allt fotograferades. En mysig rasistsoaré. Hon gjorde det för att matcha asiaten samt vara ”rolig”. För asiater har två deformerade streck till ögon som inte tycks bidra till  någon vidare normal synförmåga. Skämt, ni vet. Fast jag skrattar inte.

Jag tror att mitt ”humorlösa” sinne när det kommer till rasistiska hån mot min redan, i samhället, förtryckta grupp är en konsekvens av att det alltid anses vara så himla roligt att skämta om asiater. Det ses knappt ens som hänsynslöst.  Ett tag trodde jag att det var mig det var fel på. När jag gick på högstadiet och fick höra ”Jag gillar inte kineser” i samtal just när jag gick förbi, eller när någon skämtade om asiatiska mäns små kukar,  eller när en kille fick för sig att fråga mig om jag hade trängre underliv än övriga tjejer på grund av var mamma kommer ifrån var det kanske jag som samlade på erfarenheter för att tycka synd om mig själv. Visserligen hände något sådant minst varje vecka men så farligt kunde det ju inte vara. Eller?  

Några år senare började jag blogga, twittra, skriva krönikor och märkte att samma klang upprepade sig i min inkorg från människor som aldrig ens skakat min hand. Jag märkte hur kända profiler, till och med feminister som jag trodde skulle ha ett hum om vad förtryckande strukturer faktiskt innebär, använde människor som mig att göra sig roliga över. Dra på ögonlocken. Skämta om hur de skulle vilja ha ett asiatiskt barn som miniräknare. Jag märkte också att jag och mina asiatiska vänner är långt ifrån de enda som utsätts för humoristisk smutskastning på detta sätt. Det skämtas om många andra minoriteter i samhället. Skämt som bara för fram motbjudande åsikter ett stort antal personer redan bär på. Skillnaden är att det inte tas på lika stort allvar när det gäller asiater som när det gäller andra utsatta grupper,  just för att det i Sverige uppmärksammas på tok för lite. Fördomarna kring oss är normaliserade och anses vara så pass  ”sanna” att det är okej att ironisera  kring  asiaters utseende, uttal samt kultur. Senast för ett par veckor sedan var jag tvungen att om och om igen påtala för en svensk YouTube:r att hens skämt om att östasiater har ögon som ”konstant kisar” var rasism.  

Med det sagt menar jag inte att förminska förtrycket för icke-asiater. Jag vill fastslå att asiater ofta ses så lätta att göra sig roliga över att det glöms att vi också är människor med känslor. 

Angela Larsson är samhällsdebattör och skribent. Hon twittrar som @taggenlarsson och bloggar på taggen.blogg.se. Texten är också publicerad i Nöjesguiden #8.