Medan Nomas förra kökschef Matt Orlando och hans kockar serverar skenbart enkel men noggrant förberedd mat på Köpenhamnskrogen Amass spelas alltid hiphop ur restauranghögtalarna. Matt kommer från San Diego och älskar Hieroglyphics, ett kaliforniskt hiphopkollektiv med en logga som består av tre punkter över ett streck, inuti en cirkel. Den har Matt låtit tatuera på sin högra underarm.
En gång kände en gäst från den amerikanska västkusten igen symbolen och ställde frågan: ”Är det där vad jag tror att det är?” ”Lyssna på musiken”, svarade Matt. ”Det här är den bästa restaurang jag någonsin varit på”, sa gästen.
Egentligen spelar det ingen roll om det är hiphop eller någon annan genre som spelas i en lokal där människor vistas och trivs, det viktiga är att låtarna betyder något, att de säger något om personen som valt dem. Det värsta är när musiken bara blir en själlös kuliss av ljud, ett sätt att mota bort tystnaden. I sådana fall är tystnaden alltid att föredra.
Det finns klädbutiker jag inte kan gå in i på grund av musiken. För att den spelas för högt och för en målgrupp jag inte tillhör. När kommersiell arenamusik som inte ens butikspersonalen tycker om får huvudet att bulta köper jag inga plagg. Men när en av matbutikerna där jag bor spelar Stone Roses stannar jag extra länge vid grönsakerna, det är där musiken hörs bäst.
På en av mina danska favoritkaffebarer går det att avgöra vem som arbetar bara genom att lyssna. Hör jag opera är det den propra sommelierbaristan i pullover och skjorta som står bakom baren. Är det house eller franska radiochansons är det kaféägaren, en kock med tidigare dj-karriär, som i t-shirt och sneakers delar ut rågbrödsmackor med avokado.
Gemensamt för de platser jag besöker ofta är att det aldrig är en slump vad som spelas. Min ljudmiljö är viktig och man får inte slarva med musik. Den som vill driva en framgångsrik verksamhet måste även ta ansvar för hur den låter.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2014.
