Låt inte könsrocken bli Sveriges främsta subkultur

Eddie Meduza.

Jag gick i mellanstadiet när jag hörde det som kallas könsrock första gången. Min dåvarande bästa vän och jag hade, förmodligen genom någon av killarna i klassen under mitt korta försök som cool girl, fått tag på ett kassettband med musik av Boråsbandet ”Vrävarna” av vilken jag särskilt minns låten Runka kuk i rullstolen. Jag kommer att tänka på det eftersom min äldre bror under en julmiddag berättade att samma band spelat för utsålda lokaler nyligen i Göteborg och precis firade sitt 30-årsjubileum.
 

Omkring 20 minuter med bil från min grundskoletid bor buskismusikern Björn Rosenström, i samma ort där Filip & Fredrik i somras slängde runt 60 kilo porr hemma hos ett par som sökt hjälp i relationsprogrammet Ska vi göra slut?. Rosenströms första album Låtar som är sådär (överdrift) kom till under mitten av nittiotalet och var från början intern studentikos skit från Handels i Göteborg, som av en slump spred sig över landet och tog sig högt upp på den svenska försäljningslistan utan någon marknadsföring. Sex säljer? Hiten Raggarock/Pojkarna som busar blev i alla fall en svenneklassiker. Det påminns jag om när den med glädje framfördes flera gånger om i förra årets säsong av Paradise Hotel, av människor som knappt var födda när den först kom. Men jag undrar ändå vad som lockar en stor äldre publik och unga vuxna?

Den svenska könsrocken är tätt förknippad med den raggarkultur som Martin Aagård i Aftonbladet 2009 kalla de ”den enda genuint svenska subkulturen vi har.” Björn Rosenström är själv ingen raggare, men det är ingen slump att hans album är ett av de tre som Jimmie Åkesson valde som sina favoriter i en nöjes-enkät i höstas, precis som Bibeln fick bli bästa bok. En snabb koll på Rosenströms hemsida visar också att han är ute och spelar en stor del av årets dagar, och fortsätter att ge ut och leva på sin musik. 

I kulturprogrammet Kobras avsnitt om just könsrock från 2011 nämns att det under slutet av sjuttiotalet bara var Ulf Lundell som drog mer publik i folkparkerna än Eddie Meduza. En snabbkoll på Spotify visar att Pojkarna som busar har spelats över sju miljoner gånger, Ulf Lundells Öppna landskap ligger på strax över fem miljoner. 
 

Runka kuk i rullstolen är givetvis en kittlande titel för en stor andel prepubertala barn, precis som Vi e pojkarna som busar med flickornas små musar talar direkt till en mopedåkande publik på Västgötaslätten. 

Kanske lever barndomens kick kvar för de äldre lyssnarna som sedan bär med sig den kittlande känslan från barndomens upproriskhet som nostalgi in i vuxenlivet. Det märkliga är inte att Kristian Täljeblad, 24, som själv verkar aspirera på en karriär liknande Rosenströms, älskar hans musik, det sjuka är varför han ens har hört den? Sverige, vi måste göra bättre än såhär.

För övrigt: Hur länge ska vi behöva vänta på Rihannas åttonde album? Det börjar bli olidligt. Detsamma gäller för Titiyo, vars svenska album skulle kommit i höstas, jag behöver nytt från en av Sveriges absolut bästa röster nu. Titiyo skulle kunna sjunga Eddie Meduzas Runke ball och få den att låta innerlig och känslomättad.