Valerie tänker på Jean-Michel Basquiat.
Livet är fyllt av kontraster. Ibland blir de extra tydliga. Jag tänkte på det i torsdags, då Svenska Filminstitutet för en dag fylldes av Black Is The New Black: svarta berättelser, svarta berättare, svarta betraktare.
Rummet var fullsatt, förväntningarna höga. Och de infriades. I alla fall de flesta. Det är en speciell upplevelse att få delta i ett sådant evenemang. Att få se så många människor, att få höra så många begåvade, intressanta, och fullödiga berättelser berättas av personer som också är svarta.
Det är speciellt att få se de vitaste av rum, åtminstone för en dag, fyllas av någonting annat. Någon annan.
Ändå märks det. Kulturen är, trots sin självbild, ett av de mest segregerade, homogena rum som finns. Samtidigt tycker den sig vara vaccinerad mot just rasism, eller andra unkna dogmer. Här, där alla har både bildning och klass, kan inget sådant finnas; det är något andra sysslar med. Här, där man kan dekonstruera allt, finns inget utrymme för sådant. Tänker man, i sina vita kuber. Ingen röstar SD här, ingen bränner flyktingförläggningar, här är sådant bara något man läser om i specialgjorda reportage. Här råder humanism, öppenhet, nyfikenhet. Anser man.
Ändå är man så ovan. Varje gång jag går på toa, eller sitter på min angivna plats, ska en vit besökare kommentera mitt hår. Det är: häftigt, ballt, coolt, ”wow”. Aldrig vackert, ännu mer sällan okommenterat, normalt. Mitt hår är helt normalt.
Jag tänker på det ibland; hur svarta i sådana rum alltid sticker ut, finns där för att konsumeras, eller berömmas, bedömas. Någon att kasta uppmuntrande blickar på, som när utställningar berör rasism, och alla blickar fixeras på den enda där inne som inte är vit. Eller att helt ignorera; städpersonalens blickar bemöts aldrig, de liksom smälter in i bakgrunden. Som om de inte fanns.
Vita väggar, vita rum, vita människor. Jag tänker på Basquiat. Ingen tänker på den rysliga indelningen, den så tydliga manifestationen i vem som utövar, vem som agerar, och vem som plockar upp efter vem.
Det är även i ett sådant sammanhang samtidens antirasistiska, eller rasistiska verk, beroende på vem du frågar, måste placeras. Om allt är kontext måste vi börja prata om konstvärlden som kontext. Vilka rör sig i dessa rum, vilka släpps in, vilka står utanför? Vilka släpps bara in om de har en sopkvast med sig?
Konsten är inte enkel, ska inte vara det heller. Men det finns något djupt oroande i ett sammanhang som kombinerar total homogenitet med ett vurmande för magstarka rasperformativ. Där icke-vita personer så sällan återfinns, representeras. Man kan fundera varför man då väljer att kedja dem, varför antirasismen alltid då ska bestå av ett iscensättande av rasism såsom den varit, såsom den fortfarande är. Svarta i burar, svarta på zoo, svarta kroppar man kan skära i.
Vad är skillnaden i dåtidens blackface och att konstkonnässörer idag betalar stora summor för att smycka sina hem med samma objekt, men nu med en finare proveniens? Är ett grinande blackface bättre för att det nu sägs utmana, istället för att bara vara, när de flesta av köparna helt enkelt tycker objektet är fint och litet kul?
Jag tror allt om konsten, också allt gott; att den har utrymme att provocera, förändra och förskjuta. Att det är en arena där samtal kan föras på ett sätt som annars inte är möjligt. Därför undrar jag varför i stort sett den enda konst idag som kategoriseras som antirasistisk och skapar rubriker är den konst som finns till för vita blickar, vita människor; den konst som kränker, sårar och smärtar samma människor den säger sig finnas till för. Det är ett märkligt mönster.
Jag tänker att det verkligt radikala hade varit konsten som gjorde tvärtom.
Valerie har tidigare skrivit om representation i svensk tv.
