Jag påbörjade festivalsommaren redan i mitten av maj med The xx:s egencuraterade endagskalas Night+Day i Berlins Spreepark. Det barcelonska slentrianhänget under Sónarfestivalen bär dock in känslan av festivalsäsong med besked. Men frågan är om känslan blir bättre än så här i år.
Bakom rubrikerna om svensk festivaldöd gömmer sig ett faktum som tappats bort – det finns fler festivaler än någonsin i sommar. Redan i höstas framstod det som givet att det skulle vara svårt att attrahera tillräckligt många besökare för att fylla upp ytorna framför alla scener. Kapplöpningen om att hitta största möjliga artistnamn i Globen- eller Ullevistorlek bländade potentialen i andra essentiella värden i en festival.
Sónars tyngdpunkt ligger mycket i mjuka värden. Med det förtroende arrangörerna byggt upp under 20 års tid har festivalen blivit ett epicentrum för elektronisk musik i allmänhet och en överbyggande länk mellan allt från minsta-gemensamma-nämnaren-bokningar i miljonklassen och experimentell magknipselectronica i synnerhet. Sätt detta i relation till att våra svenska elektroniska festivaler motsvaras av å ena sidan Summerburst och den andra Norberg och Volt. Det går tyvärr skottsäkra skiljelinjer däremellan.
Sónar flyttade i år sina dagsaktiviteter till ett nytt och större mässhallsområde vid Plaza España. Men likt tidigare års upplagor har den stora utomhusscenen inte följt de senaste årens växande krav på bombastisk pyroteknik och ljus som artisterna numera har. SónarVillage-scenen är istället spartansk i sitt utförande och ämnar sätta mer fokus på artisten i en mer avklädd natur. Det är som att arena- och radiohousens krigståg genom musikindustrin sedan 2006 aldrig hänt. Det är ett ställningstagande som går helt i linje med Sónars undersökande blick som festival.
För att en festival ska få förtjäna epitetet festival måste den besitta andra kvaliteter än att bara vara summan av en rad namnkunniga artister på en affisch. En festival ska vara en förnimmelse där artistnamnen speglar sig i festivalens inneboende väsen. Det är detta som skiljer festivalen mot en vanlig konsert.
Arrangörerna påstår att 120 000 personer besöker Sónar i år. Många av dem är helt vanliga soldyrkande Barcelonabor som mingeldansar och återställer vätskebalansen med hångel. Hundra av dem är hackers som har ett dygn på sig att komma på nästa smarta musikapp. Festivalen är som ett inkluderande fenomen där publiken inte är publik utan deltagare i ett sammanhang vars enda mål är att överraska.
Det är identiteten och meningsfullheten som ska headlinea festivalerna istället för det endimensionella tänkandet om antalet sålda biljetter per artistbokning.
Bäst just nu:
Rihanna
Pour It Up (araabMUZIK Remix)
Från kommande remixalbum
Började tveka över den skadeskjutna MPC-virtuosen. Tji fick jag!
Mr G
Retrospective
Kommande samling, Rekids
För den oinvigde: kolla houselegendens Boiler Room-set!
Thundercat
Apocalypse
Album, Brainfeeder/Playground
Tidlös Flying Lotus-samproddad weird-LA-soul-beats-funk-thing.
Maya Jane Coles
Everything (Breach Remix)
Remix, I/AM/ME/Playground
Breach vrider ett redan välsmort original till eufori.
Lone
Airglow Fires
single, R&S
Gillar ingen annan glad musik 2013 än denna A-sida.
Texten publicerades i pappersutgåvan av Nöjesguiden, nummer 6/2013
