Krönika: Hiphopen tar plats, slappna av

15:43 25 Feb 2015
Lyckliga gatan.

Jag tänker ofta på hur skönt det är att bo i Göteborg.

De som är härifrån brukar fnysa åt mig, men jag står för det. Jag har bara bott här i snart fyra år. När Göteborg inte är en mötesplats för diverse kulturarbetare sviktar golvet när Yung Lean härjar på Yaki-Da. Och samtidigt längs med allén vid Trädgårdsföreningen står folk på tårna för att tjuvkika på random rocklegendar. Längs med hamnen repar rockband i riktiga smedjor, ur smutsiga lokaler skränar nypunken och när solen går upp skingrar sig röken på technoklubbarna.  
 
Göteborg är gött just eftersom stan lider av ett ofrånkomligt popkomplex. Det sitter i väggarna på alla lokaler, allt från Jazzhusets backstageområde bestående av en soffa och ett inpyrt trapphus till att hela Göteborg använts som kulisser till filmatiseringar av popdrömmar (inte bara Känn ingen sorg utan senast också Peter Birros SVT-drama Viva Hate). Det är stadens smutsiga historia, den står där på perrongen och gör sig påmind när tåget gått åt alla andra håll.  
 
Har du aldrig hatat pop? Tur. Även om den kan vara oäven och trotsig är det trots allt den som har gjort att alla vågar blanda lite friskare, att genrerna inte behöver ha egna arenor, och att det finns mer utrymme för känsla än för eftertanke. För samarbeten framför elitism. Och det leder mig in på Lyckliga gatan. För aldrig någonsin har hiphopen porträtterats på ett lika ärligt sätt och mixats med pop. Det var ett Så mycket bättre men med mindre fokus på att fälla tårar och större på mötena.
Förra året var hiphopen äntligen i alla finrum, men inte på finrummens premisser.

Inte som när Sebbe Staxx höll en monolog på Dramaten 2012, när Petter, Timbuktu och Ken Ring var med i Så mycket bättre eller när Ison var jurymedlem i X-Factor. De är inte längre hiphopalibin, utan istället i fokus. Och Samboii, Gee Dixon, Linda Pira och de andra rapparna fick berätta bakgrunden till sin musik. Där hände något magiskt, sällsynt i svensk television: Arja Saijonmaa, Harpo och Kicki Danielsson lyssnade istället för att själva berätta, stå i fokus och förklara vad musik betyder för dem. Popen fick stiga åt sidan och ge hiphopen platsen den förtjänar, och publiken fick sin emotionella kick. Inte av de på förhand regisserade stunderna, utan av att det finns något tragikomiskt i att vi kan ha envisa fördomar mot en genre vi aldrig tidigare hört men som självklart raderas när vi träffar rätt personer.  
 
Vi trycker delete och börjar om. Nästa steg är att radera språket som används i hiphopkretsar för att utesluta de som precis har börjat lyssna. Istället för att prata om hiphopens fyra element och att man ”varit med sedan dag ett” och alla andra triviala sätt att beskriva sin egen överlägsenhet inom en genre kan väl alla bara ta och ladda ner Drakes nya.
 
Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2015.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!