I affärer som Gina Tricot och H&M ser jag ofta t-shirts med tryck som låter som politiska slagord: ”Peace”, ”Revolution”, ”Freedom”. Kanske är det symptomatiskt för en tid då politik ses som en livsstils-accessoar snarare än ett verktyg för förändring.
Vi som har vuxit upp i de nya moderaternas Sverige har lärt oss att politik handlar om att rösta på det parti som ger flest extra hundralappar i plånboken varje månad, där man lätt glömmer att den grundläggande trygghet som finns i samhället inte är ett naturgivet tillstånd utan ett resultat av många års politisk kamp. Åttio- och nittiotalister växer upp i ett ideologiskt vakuum där alla stora politiska projekt har ersatts av självförverkligandeprojektet, där den enda revolution man tror sig kunna skapa är den privata och det missnöje man känner inför tillvaron alltid måste förklaras med att man inte skärpt sig och skaffat f-skattesedel.
På nittiotalet började Tony Blair att använda opinionsinstitut för att forma sin politik. Staten skulle inte längre vara det konsensus som diskuteras fram i det offentliga rummet och formats av stridigheter. Politik övergick alltmer från att vara ett samtal till att bli en produktleverans.
En person som har gjort litteratur av vår tids ideologiska vakuum är den italienska författaren Nicola Lagioia. Hans nya roman Allt kommer tillbaka (Astor förlag) är en generationsroman om tonåringar som driver runt i den tröstlösa italienska staden Bari på åttiotalet. Den kommersiella televisionen gestaltar en framtid av obegränsade njutningar, men snart inser de att utvecklingen har många mörka sidor. Titeln anspelar på Bob Dylans låt Bring It All Back Home. Dylan var inspirerad av beatgenerationen i USA på femtio- och sextiotalet, vilken revolterade mot Onkel Sam, krigets Amerika och de gamla myterna om samhällsställningen.
Ungdomarna i Nicola Lagioas bok saknar helt de idéer som drev beatgenerationen att kritisera utanförskapet i det amerikanska samhället och de drömmar som fick 68-generationen att revoltera mot föräldrarnas förlegade politiska ideal. Ungdomarna har blivit lämnade att rå om sig själva eftersom föräldrarna bara bryr sig om sina egna karriärer och möjligheten att bli rik, säger Nicola Lagioa i en intervju i Tidningen Kulturen.
Åttiotalet var ett decennium av kulturell och politisk upprepning efter det tidigare decenniets nytänkande och engagemang, menar han. De kommersiella tv-kanalerna började ersätta det politiska mötet och det föddes ett nytt hedonistiskt ideal som Ronald Reagans nyliberala politik och yuppisarna stod bakom. Unga människor var på drift utan ideal, framtidsvisioner och märkbara fiender. Samma brist på tydliga fiender återfinns i det svenska nollnolltalet. Som exempel kan tas den högerextremism som omärkligt smyger sig in i det politiska klimatet. Plötsligt sitter ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Fienden är osynlig: det går inte att precisera var den kommer ifrån eller vem som kan ställas till svars. Det är lätt att se det nuvarande tillståndet som en naturgiven nödvändighet, trots att det är resultatet av en ideologisk sömn. Kanske är det, som Nicola Lagioa verkar mena, konstens och litteraturens uppdrag att göra oss medvetna om att vi måste återta makten att skapa vår tid. ”Ju mer en epok är svårhanterlig, desto viktigare blir samtidigt de stora poeternas och författarnas vittnesbörd”, säger han i Tidningen Kulturen.
Skriv kommentar