En vän berättade om sin tid med mardrömslik hypokondri. Det spelade ingen roll att hon i teorin visste att hon förmodligen inte hade långt gången cancer, det kändes ju så. Panik-ångesten läckte ut i världen, gjorde den klaustrofobisk och mörk. Sådana upplevelser gör det uppenbart att ”verkligheten” inte är något objektivt och allmängiltigt som befinner sig utanför oss, snarare något bottenlöst och ofastställbart som hela tiden blir till i våra upplevelser. För någon som inte upplevt hypokondri och panikångestattacker kan de låta absurda och gränspsykotiska: allting känns som i en overklig film, luften känns tunnare att andas, marken gungar, utrymmet mellan golvet och taket är trångt.
Kanske är det bara i litteraturen de legitimeras som naturliga följder av att vara en levande, svag kropp utkastad i världen. Litteraturen kan göra rättvisa åt det absurda och rättfärdiga det som något logiskt och givet. I den brasilianska författaren Clarice Lispectors debutroman Nära det vilda hjärtat utvecklar huvudpersonen Joana en förmåga till en så intensiv verklighetsnärvaro att den nästan verkar patologisk – hon känner världen innanför huden, förnimmer molnens rörelser och insekternas krälande under jorden med samma intensitet som det egna hjärtats slag.
Clarice Lispectors uppdämda medvetandeströmmar är mer som musik än språk. De tycks inte ha anspråket att tolka tillvaron utan snarare att beskriva den som den verkligen upplevs, utan meta-forer och omskrivningar, som ett strömmande vatten genom en porös kropp.
Boken saknar en kronologisk berättelse, precis som livet – berättarjaget upplever inte tiden som en rak linje utan förnimmer barndomsminnen lika dallrande närvarande som nuet. Hennes upplösta jagupplevelse går hand i hand med postmoderna teorier som ifrågasätter det stabila subjektet och gränsen mellan jag och värld. Hon för mina tankar till Edward Munchs målning Skriet. Det är inte bara den ångestfyllda huvudpersonen i mitten av tavlan som skriker utan också himlen, vägen, sjön – allt skriker. I en intressant essä i norska Morgenbladet använder psykiatrikern Finn Skårderud begreppet psykisk ekvivalens för att beskriva vad Munch skildrar. Det är en ekvivalens, en likhet, mellan inre och yttre. I Munchs målning är ångesten så stark att det inte går att förnimma gränsen mellan den inre psykiska verkligheten och den yttre världen, himlen färgas flammande feberröd, vägen böljar sig som ett oroligt vatten, tillvarons skelett har fallit sönder.
Clarice Lispectors Nära det vilda hjärtat har nyligen kommit ut på förlaget Tranan i översättning av Örjan Sjögren.
Sommarens läsning
Hat & bläck – En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
Kristian Lundberg och Christer Enander
Bokförlaget Hström
Det här är en rasande och sorgsen brevväxling om klass mellan Kristian Lundberg och hans vän Christian Enander. Ibland blir det lite svepande men samtidigt lyckas brevväxlarna framgångsrikt artikulera hatets fruktbarhet. ”Jag anklagar också dessa ädelradikaler på Götgatan som fördriver dagarna med vegetarisk kost och klädkoder (…) Jag spottar på dem.”
Ljus
Inger Christensen, översättning av Marie Silkeberg
Modernista
Om du bara ska läsa en diktsamling den här sommaren är Christensens vackra Ljus ett givet val. Hennes golvande vackra och omedelbara språk beskriver inte verkligheten utan omvandlar den.
Ingenting allvarligt
Justine Lévy, översättning av
Alexandra Dumas
Sekwa
Carla Bruni är gift med Frankrikes expresident Nicolas Sarkozy. Innan dess snodde hon författaren Justine Lévys exman, en ung odräglig filosof. I Ingenting allvarligt bearbetar Lévy sitt närmast farsartade trauma. Det är distanserat och lojt och inte så allvarligt, såren tycks tyvärr ha läkt, men det är underhållande.
Om hjältar och gravar
Ernesto Sabato, översättning och efterskrift av Peter Landelius
Lind & Co
Det är femtiotal i Buenos Aires och 17-årige Martin Castillo möter den äldre Alejandra Vidal Olmos på en parkbänk. Hon är ett förtrollande och gåtfullt väsen (nej, det är inte världens mest originella koncept) och förmodligen på randen till mentalsjukdom. Denna mästerliga roman blev utgångspunkten för den latinamerikanska vågen av magisk realism.
