Krönika: Allt för kunden

Nyligen var jag på en bar i Stockholm och besökte där toaletten som visade sig helt sakna speglar. I själva toalettbåset fanns det varken papperskorgar eller sanitetsboxar. Det var uppenbart att toaletten var inredd av en man. Medvetet eller omedvetet hade den här killen inrett toaletten för andra män. Dessutom för någon slags klichéman som inte har något behov av att spegla sig. Det finns säkert anledningar till att inte ha speglar på krogtoaletter. Men det störde mig, särskilt det där med sanitetsboxarna. Som om tjejer inte dricker öl. Inte för att alla tjejer nödvändigtvis vill spegla sig heller, men ni förstår vad jag menar. Min vän sa; om det hade varit män som hade mens hade det garanterat legat använda tamponger på golvet varje kväll. Men det är tjejer som har mens. Vi är vana vid att linda in i toapapper, smussla ut och slänga någon annanstans.

Man hävdar ofta att det enda som olika företag och näringar vill är att uppfylla kundens behov. Marknaden är en sorts perfekt mekanism som genast formar sig efter medborgarnas önskemål. De finns där för att hjälpa oss att hitta Det Vi Vill Ha. Men ofta är det uppenbart att det snarare är företaget som väljer åt kunderna vad de ska köpa, och dessutom ofta väljer vilka kunder som är önskvärda.

Jag köpte ett par strumpbyxor nyligen. ”Cool story bro”, kanske ni tänker nu, men det jag kom att tänka på var att storlekarna är så satans små i just strumpbyxor. Eftersom jag visste det köpte jag förvisso en större storlek, men de var ändå på gränsen till för små. Jag vet inte om den önskvärda reaktionen på det från affärens sida är att jag ska känna mig tjock. Det gjorde jag inte. Men jag tänkte på de som är cirka två storlekar över mig. Där storlekarna liksom tar slut. Den där intigheten, storlekarna som inte räknas riktigt, fast det i allra högsta grad är många som har dem. Jag antar att man får gå till Den Stora Avdelningen då. Eller till en specialbutik? Men varför, när det är så vanliga storlekar?

När jag jobbade i butiken för ett svenskt modemärke hängde vi bara ut storlekarna 34–38 i affären. Trots att vi även hade storlek 40–42, som för övrigt var skitsmå. Det var ingenting vi diskuterade. Jag var inte chef och bestämde inte över vilka storlekar som hängdes ut. Men det gav en tydlig signal till kunderna. Hade man storlek 40-42, vilket många hade, var man tvungen att be butikspersonalen att hämta plagget från lagret. Man var liksom där på nåder och var tvungen att be om lov för att få prova. Nu kunde man ju tro att kunderna skulle klaga, men det gjorde de inte. De accepterade snällt, ungefär som tjejer gör med sanitetsboxarna. De visste att det inte är något man bråkar över. Det var ju de som var fel.