Krönika: Sextiotalets eko blir svagare

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 16:33 30 Mar 2010

Det är jubileumsår i konsertvärlden. Mahler fyller 150 år, Chopin och Schumann fyller 200, och överallt kan man höra maratonkonserter med symfonier, pianoverk och kammarmusik. Inget konstigt med det – så där brukar de odödliga tonsättarna behandlas, ingen kunde väl missa Mozarts 250-årsdag häromåret.

Men allt det där gäller ju bara för den klassiska konstmusiken. Kommer någon att ägna en festival till minnet av Elvis, John Lennon eller Bob Dylan när de fyller 100? Kanske. Men för vem? År 2041 kommer både Dylan och de som ”var där” på sextiotalet att vara döda och begravda. Rockmusikens genesis kommer att vara en svunnen epok, liksom romantiken eller modernismen är för oss idag. Skillnaden är att popmusik är antiodödlig musik. Den är levande – och dödlig.
Popmusik handlar inte bara om ungdom. Men ungdomskultur är en beståndsdel som inte går att ta bort från pop. De som inte var födda när Beatles fanns kan ändå upptäcka gruppen och gilla det de hör, eftersom det finns en länk till de band som tillhör samtiden. Men ju längre tiden går, desto svagare blir ekot av sextiotalet. På nittiotalet lät världens största band – Oasis – mer eller mindre exakt som Beatles och Rolling Stones. 15 år senare är den typen av musik bara en av de ingredienser som används när den mest populära popmusiken kokas ihop.
Visst finns John Lennons arv någonstans i det som Lady Gaga gör när hon skriver låtar. Men också otroligt mycket som har tillkommit i musikvärlden under de tre decennier då Lennon har varit död. Nostalgi, och budordet att hedra din fader och din moder, är inte en lika stark kraft i popmusik som i klassisk musik. Och det är en av anledningarna till att vi älskar popmusik.

Stad: 
Kategori: