Krönika: Man åtrår det man ser varje dag

Illustration: Carsten Oliver Bieräugel

Att läsa diskussionen om Mad Men och seriens eventuella kvaliteter som roman är som att se utvecklingsstörda babianer kasta bananer på varandra. Bara lite mindre intellektuellt utmanande.

Att tv-serier inte längre är något som slängs på skräpkulturhögen en minut efter att de har visats är ingen nyhet för någon enda person som har glott på tv de senaste tio åren. Självklart har det inneburit ett kulturellt paradigmskifte, en liten fyrkantig revolution om man så vill. Tänk på alla underbara sätt detta skulle kunna låta sig skrivas om! Vilka tankar som skulle kunna få luft och kraft av att tv ej längre nödvändigtvis är vardagsrummets skämmiga avskrädesplats utan rentav det altare vi alltid har velat få den till.

Den diskussionen kanske svallar hög i alla andra balla länder, för i Sverige hakar vi hellre upp oss på att Mad Men är så jävla bra. Det är så förjävla bra att det liksom inte räcker med att det är en tv-serie och ett maskeradtema på PR-byråer i obygden. Nej, Mad Men är så inihelvete bra att det nästan är lika bra som en roman! Och om något är lika bra som en roman, ja då kan till och med DN-skribenten Jonas Thente titta på det, för boxen är minsann den nya romanen.
Win, som ni ungdomar säger. Nej, stopp och belägg menar Malte Person i Expressen, onödigt pompöst, samtidigt som han påpekar hur många kulturskribenter som redan tvångsmässigt har hyllat serien ifråga. Inte kan något så banalt som att visa kedjerökning i tv vara lika intellektuellt spänstigt som romanskrivande. Och lika säkert som att Don Draper har en affär vid sidan av kommer det småsinta svaret från tv-nördarnas läger: David Hylander skriver på bloggen Weird Science att nog är Mad Men:s berättarstil minst lika avancerad som romanens. Sådetså. Tillsammans med barnsligheter om att Malte Persson med gelikar borde hålla kulturfingrarna borta från tv-serier han ändå inte begriper.

Ja, alla har redan skrivit om hur bra serien är för flera månader, rentav år sedan. Ja, kulturskribenter vill förmodligen allihopa egentligen arbeta på byrå. Ja, Mad Men har lärt en hel generation vad patriarkat är. Herregud vilket argumentationslöst dravel när vi hade chans på en rolig debatt. En bra mycket mer intressant diskussion skulle vara den som, istället för att ägna sig åt att förvandla äpplen till päron på ett Sisyfos-artat sätt, förklarade vad det är hos just fenomenet Mad Men som triggar igång det här känslosvallet hos annars mycket kontrollerade och endast i undantagsfall passionerade skribenter? Är det tv-nördarnas förmenta underdogperspektiv? Kulturposörens rena glädje över att få ge sig hän till att bara titta inte tänka? Hotet från det ytliga som alltid förmörkar en kulturjournalists horisont? Vem vet. Detta småaktiga raseri är nästan lika rafflande som ett riktigt bra avsnitt av vilken guldålderserie som helst.