Har ni någonsin funnit er ligga sömnlösa och oroa er över vad som hände med åttiotalets yuppies? Jag har. Vid oräkneliga tillfällen. Men nu vet jag. De har pensionerat sig. Kommit till kapitalismens version av det kristna paradiset om man så vill. De är i Montreux.
Pengastaden Montreux är en delad stad. Det finns två klasser. De som kör BMW och de som kör Aston Martin. De delar stadens trottoarer och syre, ibland möts även deras blickar, men deras barn hittas aldrig leka tillsammans.
Kanske nyttjar de samma privatskola, men ett BMW-barn får aldrig leka med ett Aston Martin-barn. Det är omöjligt. ”Kanske om tio år”, säger en representant för Montreux lokala människorättsorganisation. ”Kanske om tio år kommer alla barn att leka med varandra, men som det är nu kan ett BMW-barn inte äta på samma trestjärniga restaurang som ett Aston Martin-barn. Det skulle inte vara möjligt.”
Historien påminner mig om att apartheid finns överallt. Kampen får aldrig vila.
Jag promenerar en dag från mitt hotell vid foten av sjön mot den centralt belägna lilla stationen. Jag bär en stålpenna, ett par beckhornade glasögon och ett pojkaktigt leende. Utsikten över sjön har fått så vitt skilda poeter som Deep Purple och Rimbaud att skapa odödliga mästerverk. Smoke on the Water skrevs här på grund av… dimma på sjön och en av mina absoluta verk, Illuminationer, skrevs här av Rimbaud då han ville få distans till skottet han satt i Verlaines ben.
Jag tillbringade också tid i vingårdarna i Lavaux och i grannstäderna Vevey, Lausanne, Villars Gryon och Genève och det är som balsam för själen. Vi stannar i Verbier i ett par dagar. Vi kör in till Genéve en kväll. Och det är möjligt att du har ätit pizza på Spago eller juicesötad tofu, örtteer, fryst yoghurt och en fruktsallad hos ett helgligg, men vill du bädda in och kväva giftet som rinner i dina vener finns bara en restaurang – Café de Paris. Originalrestaurangen vad gäller den klassiska Café de Paris-såsen. Receptet förvaras här på plats, fortfarande inlåst i ett bankvalv.
Jag äter också på den trestjärniga Michelinrestaurangen Rochat, belägen utanför Montreux i byn Crissier, på min födelsedag och diskuterar viner med Phillipe Rochat. Phillipe Rochat är en av de sista i sitt slag. Ingen lagar klassisk fransk mat som Rochat. Jag äter en niorätters avsmakningsmeny med trancherad anka, kaviar, gåslever och tunt, tunt skurna tomatfiléer och nås av insikten att det finns ingenting i närheten som kan mäta sig med detta i Sverige. Vi saknar den klassiska traditionen är jag rädd. Ännu ett skäl att besöka Montreux. Maten. Den spänner från trestjärniga restauranger till underbara bistros som Harrys Bar mitt i Montreux. Längs med Genèvesjön hittar du turistfällor, men Harrys Bar i centrala delen av Montreux är en klassisk bistro med den bästa råbiffen och Eggs Benedicte jag någonsin har avnjutit. Harrys har öppet till fyra på morgonen och står också bakom de bästa drinkarna i staden.
Bara det en anledning att besöka Montreux.
En kommentar
Skriv kommentar