Jag trodde länge att det var inlyssningen som var det svåra. Möjligtvis formatet, att skriva kort och koncist men ändå målande. Eller kanske träffsäkerheten, förmågan att snabbt ge en bild av om hur skivan låter. Men icke. Efter två år som recensent på Nöjesguiden kan jag konstatera att det knivigaste med mitt jobb ligger på ett helt annat plan.
Det här med trender, hörni – hur förhåller man sig till det? Hur hanterar man att etno är det nya afrobeat? Kan man såga något för att det har gjorts lika bra förr, och – omvänt – kan man hylla något för att det känns nytt, fräscht och kreativt när denna känsla enbart baseras på hur uppdaterad man själv är? Kan man slakta något för att det låter för ”nu”, och för att det irriterar en?
Inspirerad av Nöjesguidens förra, kritiska nummer bestämde jag mig för att granska mig själv. Efter en genomläsning av gamla recensioner kunde jag snabbt konstatera att jag varken har ett svar på frågan eller någon genomtänkt policy för hanteringen av trender och musikaliska strömningar. En svindlande inkonsekvens uppenbarade sig.
This is Head sågades för sin hippa ljudbild, JJ likaså. Beach House, däremot, med sin drömska neoshoegaziga rätt-i-tiden-pop kallade jag ”outsägligt vackert” och menade att de förvaltade åttiotalsinfluenserna på ett delikat vis. För att i nästa andetag anklaga First Aid Kit för att vara för efterapande, för skägginfluerade.
Nu kanske ni tycker att avskedsansökan borde vara postad och saken utagerad. En recensent ska stå över sådant, ska bedöma musik på ett annat plan, ett trendfritt plan, ett vackert, ädelt och estetiskt fristående plan.
Jaha.
Försök själva då.
Det är och förblir en utopi att tro sig kunna stå över strömningar. Äter jag pannkaka sju dagar i veckan kommer jag förr eller senare att kräkas. Sushi kommer att kännas fräscht. Är varannan skiva som släpps under nollnolltalet gjord av en skevsjungande 20-nånting-man med kvasinaiva texter kommer jag ofrånkomligen att spy på Hästpojken.
Jag ber er därför att överväga följande när ni hatar en av mina recensioner: jag kanske är trött på helt andra saker än ni. Det kanske inte är så konstigt. Jag kanske är understimulerad eller överexponerad. Du kanske har mp3-surfat mer än jag. Jag kanske har mp3-surfat mer än du. Det kanske är därför vi bedömer en skivas relevans och värde olika.
Så vi kanske kan skippa det där ”har recensenten ens lyssnat på skivan?”
