Det finns tre sorters serier som kretsar kring arbetsplatser; komedin om den omöjlige chefen (The Office, Boston Legal, Scrubs), dramat som glamouriserar yrket generande mycket och får folk att vilja utbilda sig till det (CSI, Mad Men, Ally McBeal) och så finns det arbetsplatsdokun, denna märkliga genre som i Sverige har fått ett stort genomslag.
Ullared, Färjan, Sjukhuset, SOS Gute och Kustbevakarna är bara toppen på sopberget. Jag tror inte att det är kristiderna som har gjort arbetsplatser till intressanta objekt för tv-producenterna – att själva arbetet skulle vara åtråvärt i sig. Tvärtom, faktiskt. De drama- och komediserier om arbetsplatser som visas skiljer sig på en avgörande punkt från de verklighetsbaserade: i dem spelar arbetet roll. Grissom löser inte bara mord, han löser samhällsproblem. Alan Shores pläderingar ändrar domslut och förändrar världen. Till och med i Scrubs är en under-sköterska så mycket mer betydelsefull än vad hon skulle ha porträtterats som i Sjukhuset. Dikten övertrumfar den grå vardagen, även i tv. Det är därför man kan tycka att det är konstigt att Ullared blev poppis – vem vill komma hem från sitt tråkiga jobb för att sätta sig i soffan och glo på andra som arbetar på astråkiga jobb? Färjan och Ullared får mig att välja utanförskapet (ni vet, nysvenska för arbetslös) vilken dag som helst. Det är för mycket tråkig verklighet. Eller är det verkligen någon som är peppad på Håkans bar? Det verkar som att alla tv-kanaler har samma bisarra inställning till begreppen verklighet och arbete som Aftonbladet hade när de kontrakterade Mogi för att blogga som arbetslös. Dels är freakfaktorn inte rolig längre, om den nu någonsin har varit det. Dels beror framgången INTE på att Håkan står och gör bort sig när han raggar tjejer. För det är ju arbetsplatsdokuns välbekanta kuslighet som gör att dessa program alls har tittarsiffror. Det är den där lilla strimman hopp om att få se något på riktigt, naturligtvis, som driver tittarna in i fållan. Ett stycke liv, några utslängda ord mellan kollegor under ett stressigt pass. Ett enda bevis på att lönearbete inte är själens slaveri utan att det kan finnas mening i vardagen. Så banalt är det. Och så svårt uppenbarligen.
Lägg till ny kommentar