Jag har aldrig läst en svensk artikel om en babian. Jag har läst många svenska artiklar om dvärgkaniner, ekorrar och rockbandet Kent. Men jag har aldrig läst en svensk artikel om en babian. Jag har aldrig ens sett en babian. Men nu ska det handla om babianer.
I väntan på det rökta vaktelägget på restaurang Noma i Köpenhamn läser jag en artikel om en babian. Den engelske matkritikern AA Gill berättar i The Sunday Times hur han, just efter lunch, skjuter en babian nedanför armhålan under en jaktsafari i Tanzania.
Babianen faller död till marken med en punkterad lunga. Gill går fram till liket och flätar in sina varma händer i apkroppens kallnande och likstela fingrar. De påminner honom om hans egna barns händer.
AA Gill ville uppleva känslan av att döda en annan människa. Detta var det närmsta han kunde tänka sig.
AA Gill vill problematisera och dokumentera bilden av människan som jägare och mördare. Jag anser att han lyckas väl.
Detta tyckte inte The Guardian. Den politiskt korrekta vänstertidningen gjorde ett stort nummer av Gill som hänsynslös mördare och hittade djurrättsaktivister i varenda källare från Lanchester till Hastings som fick uttala sig om sitt hat mot Gill och sin kärlek till babianen. Det ska sägas att Guardian och Sunday Times är konkurrenter. Och den välbetalde krönikören Gill är inte den populäraste bland journalister i England.
Den svenska dagstidningen Dagens Nyheter kopierade The Guardian-artikeln på ett par minuter, publicerade den på nätet och plötsligt hade en mindre folkrörelse kommenterat om det ”bestialiska dådet”.
The Guardian och Dagens Nyheter försökte skjuta Gill med populistiska vapen och politiskt korrekt ammunition.
Så. Om vi gör något så sällsynt som tänker efter och analyserar. Vad har hänt? Vad vill AA Gill säga? Är han en hänsynslös mördare och provokatör?
Vi läser Gills krönika en gång till.
Vad Gill gör är att i sann Zola-naturalistisk anda kliniskt och kallt, likt en kirurg om man så vill, beskriver den inre processen av en människa som dödar en annan levande varelse. Han utför handlingen, iakttar händelseförloppet, både känslomässigt och intellektuellt, och dokumenterar den utan omsvep. Likt Camus Främlingen-karaktär Mersault eller Flaubert klassiska hantverk Madame Bovary utelämnas moral och det politiska korrekta som annars grumlar sikten. AA Gills analys är, ur ett intellektuellt perspektiv, glasklar.
Jag finner det särskilt intressant med hans diskussion om att det är lättare att döda i uniform och hatt. Eller det moderna sättet att döda där offret inte syns, inte hörs, inte avger någon doft. Inte märks, mer än som en animerad prick i ett lasersikte som kostar en lärarlön. Hur den moderna jägaren är överviktig, lat och rik. Någon sport eller konst finns inte. Bara euforin från att döda. Eller grupptrycket jägarna emellan. Hur människor hetsar varandra att döda. Hur vi alla inom en par hundradels sekunder kan förvandlas från mönstermedborgare till mördare.
Som småbarns-
pappor i gamla Tyskland som plötsligt släppte attachéväskan och hängde upp judar i lyktstolpar.
Gill beskriver mördaren inom oss. Den finns hos dig, mig och i din gamla dagmamma som en gång i tiden bar dig i famnen, torkade din näsa och gav dig varm choklad.
AA Gills historia är ren och kall, och säkerligen för många människor, djurrättsaktivister och journalister, otäck. Sanningen är ju som bekant så ofta det.
Läs AA Gills text på www.timesonline.co.uk.
2 kommentarer
Skriv kommentar