Hen var vit, hen var kvinna och hen rappade om kattungar och AK-47:or. Kreayshawn kom från ingenstans (eller okej, Oakland i Kalifornien) och tog 2011 med storm och snart är det dags för debutalbumet att släppas. Nöjesguidens Nicholas Ringskog Ferrada-Noli ringde upp hen.
Hjulen snurrar fort i musikbranschen. För ett år sedan visste ingen vem Kreayshawn var. Sedan släppte hen singeln och videon Gucci Gucci och sommaren 2011 var hen namnet på allas läppar och dansgolv. Hen väckte lika mycket beundran som avsky för sin lekfulla gangstarap. Sedan blev det i princip tyst och när debutalbumet Life with Loopy nu närmar sig release börjar hype-backlashens vindar redan blåsa. Eller rättare sagt: det är märkligt tyst och vindstilla. Hen dansade en sommar, men vem älskar Kreayshawn idag? Är hipstervärlden så grym att en artist inte har mer än ett halvår på sig att infria alla löften?
Kreayshawn heter egentligen Natassia Gail Zolot och föddes 1989 i San Francisco. När hen var tio år gammal flyttade hen till Oakland med sin mamma (Elka Zolot, medlem i punkbandet The Trashwomen). Hen har studerat filmteknik på Berkeley. Ingen typisk bakgrund för en rappare som kryddar sina låtar med pistolskott och svordomar.
Kreayshawn (som uttalas ”kray-shawn”, inte ”creation”) blev ingen mysig Berkeley-akademiker utan flyttade till Los Angeles för att börja göra musikvideos. Det gick rätt bra. Bland annat regisserade hen en video för den stenhårde Bay Area-rapparen DB tha General, och träffade genom hen Lil B, enmansrevolutionen som på ett unikt sätt förenar dekadent dansgolvsrap med stream of conciousness-poesi och ett uppriktigt kärleksbudskap som om hen vore en reinkarnation av San Franciscos hippierörelse. Kreayshawn regisserade flera videor för Lil B och tycks ha blivit inspirerad av hens lediga och liberala sätt att skapa musik på.
Snart började Kreyshawn rappa själv, först som en kul grej, låtar att spela upp för kompisarna V-Nasty och Lil Debbie, men när hen insåg att det kunde bli något större av musikkarriären bestämde hen sig för att köra. Hen släppte mixtapet Kittys x Choppas som fick lite uppmärksamhet, därefter kom singeln och videon Gucci Gucci och resten är historia.
Men att intervjua Kreayshawn är inte det lättaste. Hen är blasé och fåordig, redan en diva kanske, eller också har hen garden uppe efter all tröttsam kritik.
Du spelade in en låt med Snoop Dogg, Keep it Craccin’, ska det bli din nästa singel?
– Vet inte. Kanske använder jag den, eller också använder han den.
Hur var det att göra en låt med en legendar som Snoop Dogg?
– Det var kul.
Vem har du mer arbetat med på ditt kommande album?
– En hel massa gäster blir det. Juicy J till exempel.
Åh, Juicy J från Three 6 Mafia! Är du ett stort fan av Memphis-soundet?
– Yeah.
Hen blir mer engagerad när vi pratar om feminism. Textraden ”This club fulfils all my wishes / one big room, full of bad bitches” är huvudanledningen till att Kreayshawn blivit så älskad – att sukta efter en klubb full med grymma tjejer, att inte ha uppskattning från män i fokus när man går på klubb, det är en för hiphop ny attityd. En enormt välkommen sådan, och egentligen är denna textrad nog för att skriva in Kreayshawn i hiphopens historieböcker. När jag intervjuar hen säger hen att systerskap är viktigt, och hen håller med om det är tröttsamt att media alltid vill ha en catfight när två kvinnliga rappare kommer fram samtidigt (i hennes fall är det Nicki Minaj som det ständigt tjatas om) och att manliga artister inte behandlas på samma sätt. Men hen vill inte kalla sig själv för feminist.
– Jag är ingen feminist, jag är bara mig själv. Bara för att en kvinna är framgångsrik behöver hon inte vara feminist.
Kreayshawn vill inte heller göra stor affär av att hennes uttalanden om att inte vilja definiera sig själv som straight eller gay. Likt kollegan Lil B, som fått dödshot efter att ha döpt en skiva till I’m Gay (I’m Happy), är hen en del av en ny generation hiphopartister som säger nej till homofobi. Men enligt Kreayshawn handlar det inte om en ny toleransvåg inom hiphop, utan inom samhället i stort.
– Hela världen börjar bli mer förstående till att ingen själv väljer att vara gay eller straight, det är något man föds till, som kön eller hudfärg. Därför finns det ingen anledning att tycka illa om någon för att den är gay.
En gång under vårt samtal blir Kreayshawn sur. Jag påpekar att hennes musik skiljer sig från mycket annan rap i det att den är lekfull och inte bekymrar sig med att vara så allvarlig och gangsta och tuff hela tiden.
– Vad är det du säger? Är jag inte ghetto?
Nej, jag menar bara att din musik inte är så hård hela tiden, den är mer lekfull och…
– Vad fan säger du, min musik är inte hård?
Hehe, jodå! Det är klart. Beatsen är hårda och så. Jag menar bara, det finns en lekfull och munter sida som är rätt ovanlig inom modern rap. Du har ju kattungar på ditt skivomslag, till exempel.
– Yeah, men jag har också pistoler på omslaget. Jag bryr mig inte om ord som ”äkta” eller ”fejk”. Det viktiga är musiken, inte skit som folk säger om mig, för de känner mig inte och vet ingenting om mitt liv och var jag kommer från.
Uppenbarligen är det ett känsligt ämne, för i USA har Kreayshawn stött på en hel del frågande miner. Hur kan en vit medelklassbrud ha fräckheten att göra kaxig Bay Area-rap? Det är samma kritiker som blir upprörda av att Lana Del Rey har konstruerat sin artistpersona och inte är ”äkta”. De har missat att de mest intressanta artisterna är de som skapat konstnärliga alter egon – från Robert ”Bob Dylan” Zimmermann och David ”Bowie” Jones till Marshall ”Eminem” Mathers och Stefani ”Lady Gaga” Germanotta.
Men än så länge är Kreayshawn ingen Lady Gaga. Hen är bara en ung rappare som är på väg att släppa sitt debutalbum. Hype-backlash eller inte – jag kommer i alla fall lyssna med öppna öron.
