Konstnären: en svartklädd bögvegan

Många av samtidens största konstnärsnamn, Jeff Koons och Cindy Sherman inkluderat, gottar sig ständigt i förvridna versioner av populärkulturella ikoner som Rosa Pantern, Michael Jackson och Alfred Hitchcocks filmer. Men hur ser avbildningarna ut från andra hållet? Hur ser mainstream-filmen på samtidskonsten? Victor Schultz gör ett försök att skapa klarhet.

Skildringen av samtidskonst på mainstream-film framstår inte sällan som stereotyp, billig och korkad, iallafall vid en första anblick. Som i Snuten i Hollywood där säkert fem minuter ägnas åt att driva med dåtidens samtidskonst och priserna den betingar. Detroitsonen Axel Foley besöker ett galleri och beskådar bland annat ett par löjliga pastischer på deformerad skyltdockskonst av Allen Jones och Hans Bellmer samtidigt som en postmodernt parodi i Nam June Paik-kostym flimrar förbi i bakgrunden. Öppet mål kan man tycka, men ändå är det svårt att kritisera denna etablerade bild eftersom det sällan alls handlar om konst, snarare om en reproducerad uppfattning av vad konst är. Däremot är det fritt fram att analysera och tolka den bild av konst som den reproducerade konsten ofta är ett uttryck för. 

Behöver det där sista förtydligas? Kanske förtjänar Marcel Duchamp all ära, kanske hade det hänt ändå, men idén om att allt är potentiell konst är vedertagen. Det vill säga, så länge en konstnär gör anspråk på den påstådda konsten och kallar den konst är den konst, osagt bra eller dålig sådan. När publiken sedan tolkar dessa verk i en konstnärlig kontext skapas konst igen. Något som däremot inte är konst är när någon, förslagsvis en set designer, reproducerar sin bild av vad samtida konst är för att skapa rekvisita. För att den imitationen ska kunna kallas konst måste skaparen vara en konstnär som ser sin imitation som en medveten handling med målet att skapa konst. Som exempel kan den respekterade konstnären Sherrie Levine nämnas, hon fick sitt genombrott 1980 när hon tog fotografier av den berömde fotografen Walker Evans fotografier och ställde ut dem som sina egna. Att skapa pastischer på samtidskonst, baserade på den allmänna synen på samtidskonst, eller helt enkelt kopiera konst, är alltså också konst, så länge en konstnär står bakom och förklarar detta. 

Men, att läsa in kritik och åsikter i imitationen och reproduktionen av konst på film går som sagt utmärkt. Så, vad har Snuten i Hollywood att säga på ämnet? På åttiotalet, när filmen spelades in, präglades konstmarknaden av prisrekord för de gamla mästarna och genombrott för en hel del nya namn, namn som idag fortfarande dominerat marknaden. Basquiat, Julian Schnabel och Jenny Holzer inbringade mångmiljonbelopp samtidigt som meta-modernismens och anti-konstens konceptuella, ofta icke-estetiska produktion gjorde vanligt folk förvirrade. Att redan färdigproducerade skyltdockor kunde räkna hem ett par årslöner bara för att de tillskrivits epitetet konstverk var förmodligen lika abstrakt som pengarna i de aktieklipp som börshajarna på Wall Street rodde i land på en förmiddag. Således känns det rätt naturligt att galleriägaren i Snuten i Hollywood, den kyliga affärsmannen Victor Maitland, också visar sig vara filmens bindgalna antagonist.

En annan skildring, i det här fallet främst av konstnärsrollen, är Martin Scorceses bidrag till antologin New York Stories, kortfilmen Life Lessons. Filmen kretsar kring Lionel Dobie, en neurotisk machoman och buffel till konstnär som bråkar med sin forna assistent och älskarinna (en ung aspirerande konstnär) och slänger färg över sin överdimensionerade duk. Den reproducerade konsten liknar Jackons Pollocks abstrakta expressionism, precis som rollkaraktärens kläder och beteende har stora likheter med Pollocks motsvarigheter. Filmens slutscen visar hur Dobie, nu lämnad av sin musa, deltar i den utställning han målat för och, som av gammal vana, snärjer en ny ung kvinna med konstnärliga ambitioner. Hela spektaklet osar satirisk dödsruna över det manliga geniet, en av den mänskliga civilisationens mest trötta klichéer (manuset baserades för övrigt löst på Dostojevskijs kortroman Spelaren). Kanske är det en av anledningarna till att karaktären präglats så tydligt av fyrtio- och femtiotalskonstnären Pollock, som var ett skolboksexempel på ett plågat manligt geni, trots att filmen utspelar sig på sent åttiotal. 

Mer endimensionell är kritiken i nollnolltalets romcoms, som Wedding Crashers där man kort och gott nöjer sig med att konstatera att konstnärer är svartklädda bögveganer som drivs av kåthet, eller The Break-Up, där samma gamla smörja om att konst blir märklig när åskådaren får känslan av att hen, rent fysiskt, hade kunnat skapa samma konstverk själv, dryftas för tusende gången. Till de intressanta aktuella exemplen kan istället filmer som Junebug och Syndoche, New York räknas, där faktiska konstnärer anlitats för att skapa konsten som förekommer i filmerna. Föga förvånande får detta skildringarna av konstvärlden och samtidskonsten att framstå som betydligt mer trovärdig och lågmäld. Möjligen borde detta följas upp med en regissör som går hela vägen och anställer en verklig konstnär som skapar sin verkliga konst inom ramen för en fiktiv berättelse. Först då kan vi verkligen börja prata om konst på film. υ