Lee Langvad.
Jag sitter på tåget från Köpenhamn och Kenneth Goldsmith, den konceptuella diktens självutnämnde gudfader, twittrar om vilken teknikfientlig stofil Jonathan Franzen är. Jag drar lite på munnen. Jag tänker fortfarande på konceptuell poesi. Först skulle den här krönikan bara vara en rubrik som hoppades av hela sitt hjärta att Gloria Gervitz skulle få årets Nobelpris i litteratur. Jag tänkte att det skulle bli en trotsigt konceptuell krönika och skrev något om att min deadline var innan Peter Englunds tillkännagivande, något om vilket skriande mästerverk Gervitz oavslutade Migrationer är. Om hur fett det vore med det största litteraturpriset till en författare som skrivit på en enda dikt i hela sitt liv. Konceptet? Att rubriken saknade brödtext. Idén skrotades av formmässiga skäl. Det kanske var lika bra.
MÅNADENS LÄSNING
När jag inte hade nåt
Ison Glasgow och Emil Arvidson
Brombergs
Med en drivande röst berättas Ison Glasgows historia: från Queens till Stockholm, in i fattigdomen och hemlösheten, mot musiken och ett annat liv. Här finns den gränslösa kärleken till mamman som dansar på gatorna för småslantar, den dubbla kärleken till pappan med den förrädiska karisman. Avgörande händelser tecknar ett liv. Det är rakt, ömsint och rätt igenom spännande, fyllt av smärta, skratt och solidaritet.
Vandra, tanke
Ingeborg Bachmann
ellerströms
Att Ingeborg Bachmanns samlade poesi presenteras på svenska är en stor händelse. Sedan innan finns bland annat romanen Malina och den österrikiska poetens brevväxling med Paul Celan – nu kommer äntligen dikterna! Hårda, vackra, tunga, lätta, förgörande sådana om kriget och kärlekens efterspel. Om exil, skuld och smärta. Allt i eftertänksam tolkning av Linda Östergaard, där musikaliteten har fått backa för politiken. Som läsare ser vi ett språk som minns och vissa rader får mig ur balans, som dessa: ”hade jag inte tistlar i hjärtat, / (kvävde jag inte solen), / hade jag inte begär i min mun,”. Samlings-volymen Vandra, tanke talar klarspråk: Ingeborg Bachmann är en av 1900-talets allra största.
Sokrates död
Niklas Åkesson
CLP Works
Den antika kören känns trendig just nu. Hos Niklas Åkesson blir det mer än berättarteknisk pose: debutdiktsamlingen är djup, vacker och rolig på riktigt. Från en perrong berättas historien i fragment: om Sokrates död, javisst, men också om en samtida kärleksrelation som faller ihop i vardagens destruktivitet, om Platons allt mer tilltagande desperation och ”Ungdomen -55”. Allt medan ett diktjag försöker lära ett barn den analoga klockan – Sokrates död är lika lillgammal som filosofisk.
Att skriva
Marguerite Duras
ellerströms
Att skriva är en helt otrolig bok, nu sömlöst översatt av Kennet Klemets. Marguerite Duras näst sista. Hon är så tvärsäker, så brutal. Det kanske bara är Duras som kan komma med definitiva utsagor om skrivandet, döden, ensamheten för att sedan säga emot sig själv på ett lika definitivt sätt, och komma undan med det.
Sjuttioåtta uppslag till SF-romaner hämtade ur Linus Andersens anteckningsbok
Pär Thörn och Leif Holmstrand
Chateaux Pocket
Titeln är sin egen baksidestext. Den tunna gula boken tar några minuter att läsa. Den förutspår framtiden, denna tid som är så klassisk att förutspå. En skrattar, en gråter. Det är smart, men också lite dumt. Får en att tänka. Ibland glömmer jag också vilket år det är.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2014.