Text: Caroline Thörnholm
Kroppen. En samling lemmar, muskler och fett. Ändå är den ständigt i fokus. Det går inte att slå på en film utan att du har någons bröst i ansiktet som blockerar handlingen. Nöjesguiden har slängt en blick åt Hollywoods håll för att luska i varför kroppshysterin har bitit sig fast.
Ridån lyfter, filmhjulet rullar igång och duken fylls snabbt av kroppar som skriker efter publikens blick. Men det är alltid en kropp som syns mer, som stjäl filmtid från de andra – kvinnokroppen. En livlös, inramad och fragmenterad kropp som ropar efter mannens blick. Kvinnan har ofta använts som lockbete för manligt tittande, där hon blivit en sötsak som retsamt dinglats framför mannen, båda i filmen och i biosalongen. Kameran sammanför männens blick, och med alla ögon på sig, fyller hon filmduken med sina former. Hon är en kroppsbuffé, till för att avnjutas.
Hollywood har länge skyltat kvinnlighet genom filmteknologi och uppmuntrat nya former av fascination. Under 1920-talet etablerades närbilden och blev ett sätt att rama in de vackra Hollywoodhuvudena och betona detaljer i ansiktet – detaljer kring mun, ögon, tänder, något som tidigare inte setts av publiken. Teknologin uppmuntrade inte bara till nedbrytning av den kvinnliga kroppen utan personifierade också de kvinnliga Hollywoodstjärnorna. De var inte längre ansiktslösa mannekänger. De var inbitna ansikten, ikoner för kvinnlig skönhet. Men linjen mellan personifiering och objektifiering var hårtunn. Samma bilder som sågs som objektifierande av den kvinnliga kroppen användes också för att skapa intimitet mellan kvinnopubliken och stjärnan. Kameran delade Hollywoodstjärnorna itu, där huvudet talade till kvinnan och kroppsspråket till mannen.
Kvinnokroppen hade fått ett ansikte men saknade fortfarande puls, där kvinnans attribut lätt kunde summeras med kroppsliga adjektiv. Mediecirkusen idag visar inga tecken på det motsatta. Jennifer Lawrence var den senaste skådespelerskan att få en helkroppsundersökning av Dr. Hollywood. När hon fick rollen som Katniss Everdeen i Hunger Games-franchisen gav fansen ifrån sig ett tonårsskri så högt att tidningsredaktörer landet runt började trycka fetstilta kroppsrubriker om stjärnan. Filmen som skulle ge Twilight-fansen något nytt att sätta tänderna i, skapade istället tonårshysteri. Lawrences kropp matchade inte bokens beskrivning av Katniss – hon var ”för tjock” för att spela rollen. Mediestormen fick nya krafter när filmen släpptes i biografer och ledande filmkritiker vässade pennan och kritiserade Lawrences kropp. Hon såg inte tillräckligt hungrig ut för att spela karaktären – Katniss var en undernärd tjej som slogs för sitt liv, och Lawrence verkar inte ha missat en måltid på länge. Medieklassen hade talat: ”Visst Lawrence, Oscarsnominering är jättefin, men hur mycket kroppsfett är du uppe i?”. Det är befängt. Hollywood är inte i dokumentärbranschen, tvärtom. De har gjort ett namn för sig själva som dröm-säljare. Vackra, smala drömmar som paketeras i filmfodral o säljs till en global filmtittande publik. Lawrence kroppskritik är inte ett fall om huruvida man ska vara sann mot det litterära verket, utan helt enkelt att hennes kropp inte klarade Hollywoods kroppskontroll. Det räcker inte att vara ett vackert ansikte. Du måste vara mager och fager för att spela hjältinna på film.
Filmbranschen och affärsmarknaden har sedan 1940-talet haft en smutsig kärleksaffär, där kvinnans kropp brutits ned och parats ihop med produkter. Produktsystemets styrka har legat i att man måste dela upp kroppen i delar – naglar, hår, hud – där varje del kan förbättras genom konsumtion. Hollywood spelade på alla kroppstangenter – kroppsfixering, kroppskänsla, och kroppslig perfektion, och vilken symfoni det blev! Kameran klippte kvinnan i bitar och öppnade upp för en ändlös reproduktion av produkter för kvinnlig självförbättring. Konsumtion blev ett medel att förbättra den kvinnliga kroppen, och insatserna har bara blivit större – plastikoperationer, bantningskurer och kroppsbehandlingar. Varför bara köpa dig en platt tv när du kan köpa dig en platt mage? Den kvinnliga kroppen är både sexuell och uppmuntrar till konsumtion. Den är rykande het på marknaden, men kommer ofta bara i en färg, vit. Det är bleka vackra kroppar som säljs till en global publik. Det är genom den vita kroppen som kvinnlig identitet har blivit konstruerad, paketerad och såld.
Gamla tittarkulturer har spretat isär könen och placerat de på varsin sida, där kvinnan fungerat som bilden och mannen som bäraren av blicken. Men mycket har hänt. Actionrullen, den genre där objektifiering röjde hej vilt, är också den genren som visat störst framsteg. Med en estetik som dryper action, snabb klippning och oneliners, har kvinnan alltid använts som en snygg parantes till filmens handling. Men tar man en titt på filmrepertoaren idag är hon mer än bara bänkvärmare. Senaste superhjältedramat The Avengers samlar ihop Hollywoods egenproducerade superhjältar och låter dem snällt dela filmtid. När världens säkerhet är i fara måste superkrafter rekryteras och Scarlett Johansson har, som vi alla vet, tillgångar utöver det vanliga. Klädd i en kroppsstrumpa slår hon ner män likt dominobrickor. Kameran lyckas saktar ner henne med slow motion-teknik, och Hollywood kan pusta ut, publiken missade inte en lem.
Actiondramat är expert när det kommer till att visa upp modeller på hur kroppar ska se ut, där skådespelarna blir skyltex, redo att säljas som plastdockor till reklamberusade barn världen över. Kroppar på bio har länge haft en salongsberusande effekt, oavsett ålder. Konsumera, objektifiera och erotisera, det säger aldrig stopp. Men tiden är inne att nyktra till från vår kroppsfylla, så ta en Resorb, drick vatten och sov bort det värsta ruset. Imorgon börjar det kroppsnyktra livet.
Skriv kommentar