Klass mot klass (1996)

Av Anneli Jordahl, nummer 5, 1996

 

Vi tror inte att det spelar någon roll vilken klass vi kommer ifrån. Klassamhället finns inte mer. Eller? När arbetslösheten slår till är det ungdomarna som drabbas hårdast. Och det märks i kulturen, i filmerna och på teatern. Och det är ingen slump att det var överklassbarnen som först fick jobb på Z-TV.

Få saker är så genanta att tala om som klassbak­grund. Media söker hellre efter g-punktens hemlighe­ter än efter någons klass­ursprung. Arbetarklass är för många ett dammigt ut­tryck som hör till en för­gången era. Men i det kris­medvetna Sverige är det unga människor som drabbas hårdast av ar­betslösheten. Klassamhället är i allra högs­ta grad en realitet.

Inkomstklyftorna mellan Storstock­holms bostadsområden talar sitt tydliga språk. 1993 var medelinkomsten i Danderyds kommun 289 000, en ökning med 38 procent på två år. I Norra Rinkeby däremot var medelinkomsten 78 000 kronor, en minskning med 12 procent.

Det svenska folkhemmet är en förfallen träkåk med malätna gardiner. Det blåser rakt in i de otätade fönsterspringorna.

Samtidigt som samhället blir kraftigare skiktat hörs allt oftare det lilla förbjudna ordet: klass. Och den nyväckta medvetenhe­ten visar sig i kulturen. Den nya generatio­nen filmare med Daniel Fridell, David Flamholc och Harald Hamrell i spetsen fris­kar upp klassperspektivet. Och flera av de unga fria teatergrupperna är politiskt in­riktade.

– Unga människor blir alltmer marginaliserade. När unga kulturarbetare skildrar något som berör dem får det allt oftare en politisk eller samhällskritisk ton, säger teaterregissören Voula Kereklidou som bland annat jobbat med Teater Tribunalen, en re­lativt nyfödd, politiskt inriktad teater­grupp i Stockholm.

Men klasstillhörighet är fortfarande känsligt. Ingen vill få vare sig underklassighet eller överklassighet skrivet på näsan. Och visst är det så att alla idag har en chans att förverkliga sina drömmar? Vissa föds med kapital och kontakter. Andra skaffar sig det om de är begåvade och beredda att kämpa. Eller?

– Många vill fortsätta vara naiva och blunda för fakta, säger Alexandra Pascalidou, som är programledare i TV l:s Mosaik och uppvuxen i Rinkeby. Hennes mamma arbetar som städerska och på dagis och pap­pa är fönsterpustare.

– Det är pinsamt att tala om klass efter­som det socialdemokratiska projektet syf­tade till att radera klasserna. Oviljan att ta­la i klasstermer beror också på att det låter kommunistiskt. Det finns ju en kommu­nistskräck i Sverige.

I intervjuboken Klassresan av Kari Molin och Britt Ågren talar folklivsforskaren Or­var Löfgren om människors ovilja att skriva eller tala om klass när de minns sitt förflut­na: "Det finns det många goda skäl till. Skäl som varierar beroende på vilken miljö man kommit ifrån. Skam, förödmjukelse eller hjälplöshet är sådant som finns med i minnena från dem från arbetarklassen. För dem som kommer uppifrån kan insikten om att de har varit privilegierade vara obe­haglig eftersom den kan skapa skuldkäns­lor för att andra har utnyttjats."

I sportjournalisten Mats Olssons debut­roman De ensamma pojkarna säger berätta­ren, rockstjärnan som "vägrade acceptera arbetarklassens självpåtagna underdånig­het " att hans mamma alltid tog illa vid sig när han talade om sin arbetarbakgrund i intervjuer.

"Vi var väl aldrig arbetarklass... vi hade det väl bra", säger mamman.

"Nej, det gick ingen nöd på oss", skriver rockstjärnan. "Men det är inte det det handlade om."

 

Kulturen tillhör medelklassen

Men vad handlar det om då? Det är inte det lättaste att ringa in. Vi lever i en individua­listisk tid där det anses att det är begåvning som gäller och inte bakgrund. Och klass­gränserna blir allt diffusare när större de len av underklassen inte är industriarbeta­re längre.

Men skillnaderna finns där. I språket, i bordsskick, smak och i allmänbildning. Den etikettbok existerar inte som kan råda bot på den sociala osäkerhet som en borger­ligt rituell finmiddag väcker hos någon från arbetarklassen. De kan inte ens de ko­der som gäller på en bättre restaurang. Ar­betarklassen är inte kultiverade nog att platsa i kulturvärlden.

Nej, det är inte arbetarklassen som begär ordet i kulturvärlden. Kulturen tillhör me­delklassen. Det är den som lägger beslag på roliga, kreativa och utvecklande jobb inom film, musik, media, teater och konst. Kul­tur skapas av bildad medelklass och riktar sig till bildad medelklass.

– De flesta jag känner kommer från en självklar kulturfamilj, säger Karin Magnus­son, programledare i P3:s kulturprogram Flipper och före detta medlem i Z-TV:s Knesset-panel.

– Man blir ständigt påmind om grabb- och efternamnsmaffian. Det gäller överallt. Likaväl i kulturvärlden som i reklamvärl­den. Resumé gjorde nyligen en undersök­ning av reklamvärlden och alla verkade he­ta Hall eller Cederquist.

Karin Magnusson kommer från en "helt vanlig familj i Västervik". Pappa är snickare och mamma behandlingsassistent. Hon har haft flera inslag i Flipper som handlar om social snedrekrytering och skev könsfördel­ning i kulturvärlden.

– Det är betydligt lättare att vara son till en känd kulturpersonlighet och ringa Ex­pressens kultursida och be om att få med­verka, fortsätter Karin Magnusson. Man får inte ett jobb enbart på ett känt efternamn. Men man vågar ta plats på ett mer själv­klart vis. Själv skulle jag inte ens komma på idén att höra av mig till Expressens kultur­sida. Det självförtroendet saknar jag.

Det krävs ett gott mått av självhävdelse för att bli författare eller filmregissör. Nyckelorden heter självkänsla och självför­troende och i arbetarklassen förhäver man sig inte – åtminstone inte i nyktert till­stånd. De som trots allt lyckas göra klassre­san lever i en sorts exil, en nervös känsla av att inträdesbiljetten är högst tillfällig och att den har tilldelats på nåder.

Men Karin Magnusson säger skämtsamt att hon tycker vi bör vara tacksamma mot medelklassen som intresserar sig för kultu­ren och bär upp den.

– Överklassen och arbetarklassen gör ju ingenting. De är alltför lika. Gillar billiga skämt och dricker för mycket sprit.

Det är bara att inse: verkligheten är inte så enkelt sammansatt att var och en för­verkligar sina livs önskeprojekt. Exempel från konst- och mediavärlden visar att klasstillhörighet styr individens valmöjlig­heter, till och med i högre grad än könet. Barbro Andersson, som inte själv kommer från underklassen, skriver på en avhand­ling i Konstvetenskap där hon synar konst­världen utifrån socialt ursprung i franske sociologens Bordieus anda.

 

Män klassresor oftare

På Konsthögskolan (Mejan) i Stockholm är könsfördelningen jämn och de flesta ele­verna kommer från ett högre socialt skikt, det gäller i allmänhet i konstvärlden, visar Barbro Anderssons forskning. Jämfört med männen är kvinnorna en mer homogen grupp, där uppväxt och ursprung spelar en större roll. Bland männen finns fler undan­tag, eftersom män byter klass i större ut­sträckning än kvinnor.

– Feministiska perspektiv på vem som får tillträde till konstvärlden blir onyanserade, säger Barbro Andersson. Man bör räkna in uppväxtförhållanden, familjens studieva­nor och vilka specifika kretsar man rör sig i. En manlig landskapsmålare med lågt soci­alt ursprung boende i Göteborg har natur­ligtvis svårare att göra sig gällande än en kvinnlig konstnär från överklassen i Stock­holm om hon har gått de finaste utbild­ningarna och har de rätta kontakterna.

I tidningen Chili som delas ut på gymna­sieskolor intervjuades nyligen Z-TV:s Peter Siepen. Han berättar att han träffat på en kille som ville jobba på Z-TV och att denne bad om att bli rekommenderad. "Det är ju rätt puckat, säger Peter Siepen. Sånt funkar kanske med nära släktingar. Annars är det den hårda vägen som gäller. Jag jobbade länge gratis på Z-TV. Man får räkna med att inte få så mycket pengar i början. Innan man visat vad man går för."

Men den oundvikliga frågan som dyker upp är: Vem har råd att jobba gratis? Z-TV:s chef Daniel af Klintberg är tjänstledig, men vikarien Anders Pihlgren svarar i stället.

– Det var rika överklassungdomar som jobbade här i början. Men det håller på att ändras, säger han.

Kanalen har fått bättre ekonomi och be­talar numera ut löner till sina anställda. Lustigt nog förstår man direkt på trend­medvetna Z-TV vad vi är ute efter. Men inte på LO. Landsorganisationen använder inte termen arbetarklass längre, eller rangord­nar folk i socialgrupp ett, två och tre.

Hur definierar man egentligen arbetar­klass? På jakt efter en dagsaktuell defini­tion ringer vi LO.

– Oj, oj, oj vilka svåra frågor du ställer, sä­ger en dam. Efter att ha kopplats runt till olika personer som inte vill eller kan svara hänvisas frågan till statistiska centralbyrån.

 

Subkulturella levnadskonstnärer

Det blir SCB som berättar det självklara att ar­betare är de som normalt är organiserade in­om LO-kollektivet, exempelvis städare och vårdbiträden. Men man rangordnar inte längre folk i socialgrupper utan delar in dem i socioekonomiska grupper, där man bland annat räknar in faktorer som inkomst, hälsa, boende och möjligheter att ta semester.

I den senaste rättviseutredningen i SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden har Göran Nordström synat de olika socio­ekonomiska gruppernas fritid.

– Människor med arbetaryrken har inte råd att delta i nöjeslivet lika ofta som tidi­gare. Under 80-talets ekonomiska uppsving gick allt färre med arbetaryrken på restau­rang, kafé och på bio. Medan besöken för tjänstemännen ökade stort. I samhället för­stärks polariseringen mellan de rika och de fattiga grupperna och det avspeglar sig i nöjeslivet, säger Göran Nordström.

Som motiv syns det också på bio. Klass mot klass är perspektivet som gäller i den nya svenska filmen. Generationsskiftet har onekligen betytt friskt blod. De unga filmar­na David Flamholc (Vackert väder), Daniel Fri­dell (Sökarna, 30:e November) och Harald Hamrell (Vinterviken) är samtidsskildrare som ger det igendammade klassperspektivet ny fräck form, fjärran från 70-talets dogmatik.

– 90-talets arbetslöshet har gjort många unga människor till subkulturella levnads­konstnärer, säger 21-årige långfilmsdebu­tanten David Flamholc. De är fattiga och ex­centriska. När de uttrycker sig blir det sam­hällskritiskt. Klassperspektivet har alltid funnits i filmen och teatern. 80-talet var ett undantag.

David Flamholc säger som många unga att han inte tänker på människor utifrån klasstillhörighet. Han menar att var och en bestämmer vilken grupp man vill räkna sig

till.

– Det går inte att prata om folk på det ka­tegoriska sättet, säger David Flamholc, som sj älv växte upp i en filmarfamilj.

I självbiografiska Vackert väder jobbar hans alter ego på McDonalds i Malmö och hamnar på en strandfest med stil hos över­klassungdomarna i Ljunghusen.

– Det var första gången jag tänkte på att det finns olika samhällsklasser, säger David Flamholc. Om jag ska välja är jag hellre un­derklass än överklass. Allt handlar om att signalera tillhörighet med den livsstil du väljer.

Det David Flamholc beskriver är just me­delklassens privilegier, att kunna välja (el­ler ens föreställa sig valmöjligheten) mel­lan ett tjusigt jobb med hög lön eller ett konstnärligt yrke med låg lön. Det är inte som Erik Hörstadius hävdar i sin nyutkom­na bok Vi i vänstern, typ att det i vårt samhäl­le är lätt att byta klass. Då skulle det rim­ligtvis finnas fler unga tjejer från arbetar­klassen som söker sig till roliga kreativa yrken och blir filmare, konstnärer kulturskribenter och författare.

 

Dubbelt dåligt självförtroende

När man synar kulturvärlden så är det uppenbart vilken grupp som är mest osynlig: tjejerna från underklassen. I litteraturen är det tydligt. Några av de bästa författare som gjort sig ett namn på 90-talet skildrar män­niskor från underklassen. Som Robert Kängas, Tony Samuelsson och Rolf Alm­ström. Den sistnämnde är aktuell med ro­manen Mucka, en pikaresk om kriminella; två interner från Norrköpingsfängelset på flykt genom Sverige.

Roger Jönsson från Luleå –­ "Dundret från underklassen" ­– debuterade i fjol på eget förlag med romanen Fightern från Fittbergsliden under författarpseudonymen Sebaot X. I ett debattinlägg på Aftonbladets kultursi­da skrev han att de etablerade förlagen re­fuserade honom. Han anklagade det bor­gerliga kulturklimatet för att vägra ge plats för underklassens litteratur. Han fick svar från Tony Samuelsson – vars senaste roman heter Gäst hos borgerligheten – som tvärtemot menade att det visst finns många etablera­de arbetarförfattare. En rad namn räkna­des upp. Bara män.

Tjejer frän arbetarklassen bromsas av ett dubbelt dåligt självförtroende. Det gäller att ta sig förbi två höga hinder: fel kön och fel klass. Hur ser egentligen klassfrågan ut för respektive kön?

I Helena von Zweigbergks intervjuer med den kommande generationen filmare i Sex unga – visioner i svensk film har två av regissö­rerna ­ Björn Runge och Daniel Fridell ­– rötter i underklassen. Medan Lisa Ohlin, Su­sanna Edwards och Ella Lemhagen är från medelklassen.

Var finns Björn Runges och Daniel Fri­dells systrar? Är de chanslösa i dagens kul­turklimat? Klarar inte unga tjejer längre av att byta klass?

 

Folkhemmets smarta döttrar

Under 60- och 70-talen var arbetarklassen som mest rörlig, många skaffade sig akade­misk examen, den traditionella inträdesbiljetten till en högre klass. I kulturelitens äld­re generation finns många framgångsrika kvinnor från arbetarklassen, folkhemmets smarta döttrar, som i ett hårdare samhälls­klimat skulle haft betydligt mindre chan­ser att byta klass. Här kan nämnas flera av "Bergmans kvinnor" som Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnel Lindblom och regissören och dramatikern Margareta Garpe. Och Claire Wikholm, vars karriär inom svensk film och teater tog fart på 70-talet. Som dotter till ett ensamstående hembiträ­de har hon gjort en lång klassresa.

– Det var lättare att byta klass dä än vad det är nu, säger hon. Jag tog studenten och studerade på universitetet vilket inte var helt vanligt bland skådespelare. Hade man en utbildning så tog man sig upp. Det gäller inte idag. Påfallande många unga skådespe­lare som kommer fram är uppvuxna i skådespelarfamiljer. De heter Klinga, Kulle och Ekborg. Man blir nästan förvånad om ens kolle­gor har barn som inte blir skådespelare.

När Margareta Garpe och Suzanne Osten började göra teater tillsammans på 70-talet riktade de sig till tysta tjejer på fritidsgårdar och till flickor på fabriker. Ja, jösses flickor. Då fanns det en strävan efter att stödja tjejer som var sämre lottade. I dag vill feministerna vara kompis med Mona när hon hamnar i blåsväder och struntar i sjuksköterskorna som strejkar för drägliga löner.

Alexandra Pascalidou är övertygad om att klassperspektivet snart kommer att vara oundvikligt i samhällsdebatten.

– Diskussionen om jämställdhet måste ny­anseras och inbegripa socialt och etniskt ur­sprung, säger hon. Överklasskvinnornas fe­minism handlar om att de tycker att det är orättvist att deras mamma inte kunde bli det som deras pappa var. Min kamp ser annor­lunda ut. Mitt liv handlar om något helt an­nat än att inte bli fönsterputsare som pappa.

 

Kulturvärlden livrädd för feminisering

Frågar man folk i kulturbranschen om de känner yngre tjejer från arbetarklassen som har inflytelserika jobb kommer de inte på någon. Enligt vad vi fått fram finns det inte en enda yngre kvinnlig litteraturkriti­ker från arbetarklassen som skriver för stor­stadspressens kultursidor.

– Den intellektuella eliten är rädd att för­lora sin position, säger Hillevi Ganetz som är doktorand i medie- och kommunika­tionsvetenskap och skriver på en avhand­ling om kvinnors rocktexter.

– Dessutom vill alla se på sig själva som självständigt tänkande individer. Det är in­te riktigt tillåtet att tillhöra en grupp. Där­för finns en stor ovilja till självreflexion uti­från klass- och könstillhörighet. Det är litet märkligt eftersom många intellektuella ar­betar med att beskriva och definiera andra sociala grupper.

Hillevi Ganetz har inte vuxit upp i någon akademikerfamilj, men är som hon säger gudskelov inte från arbetarklassen. Hon no­terade att hennes kurskamrater på forskar­nivån alla hade stabil kulturell överklass­bakgrund. Det smalnar av och blir homo­gent på toppen. Däremot förekommer det att manliga klassresenärer lyckas mobilise­ra kraft att bli kulturskribenter och förfat­tare. De omvandlar ett socialt underläge till ett kulturellt kapital, för att använda franske sociologen Pierre Bordieus uttryck.

– Kulturvärlden har av tradition varit liv­rädd för feminisering. Arbetarklassens män förknippas med potens vilket kan för­låta en felaktig klasstillhörighet och fel fa­miljebakgrund, säger Hillevi Ganetz.

Det intressanta är att den kulturelit från medelklassen som formulerar vår världs­bild är lika snara till att omhulda rebeller­na från underklassen som att läxa upp dem: Kom inte här och kokettera med din arbetarklassbakgrund! Det har både Rolf Almström och Tony Samuelsson fått höra när de berättat om sina uppväxter i inter­vjuer. Däremot kallas det aldrig för kokette­ri när den lärda eliten skriver böcker och gör filmer om bildade och neurotiska släk­tingar.

– Medan den övriga världen dör av uttråkning, säger Flippers Karin Magnusson.

Arbetarklassen har varken tid eller råd att gå i terapi. Men är de intresserade av kultur kan de snart medelklassens neuro­ser på sina fem fingrar.

 

Rasben framför skurgumsknän

Men det fanns en tid då skildringar av arbe­tarklass hade hög status. De framgångsrika arbetarförfattarna på 30-talet var de coola snubbarna i stan. De satt på bohemkrogarna och vrakade bland kvinnorna. Men kvinnorna ur deras egen klass dög inte längre. Ivar Lo-Johansson gjorde sitt bästa för att förringa statarskildraren och fem-barnsmamman Moa Martinsons författar­skap. Och när det kom till kärlek valdes ras­ben framför skurknän.

Så här skriver Ivar Lo-Johansson i självbio­grafiska Författaren:

"Vi proletärförfattare sökte oss nästan enbart till överklasskvinnor. Vi hade en fö­reställning om att deras smekningar var mjukare. Det var drömmen om den finaste kvinnohanden, som aldrig uträttat ett otvunget arbete, om fullblodshästen som aldrig dragit en säck säd till någon kvarn. Det låg en del revanscheringslust i det. Vi ville visa borgarklassen ett åtrått övertag genom att lägga dess kvinnor under oss. Till Pax (Gyldene Freden, reds anm) kom de vackra överklasskvinnorna i mängd, nyfik­na på oss arbetarförfattare."

Lady och Lufsen. Så såg det också ut bland beatnikgängen i 50-talets USA. Jack Kerouac och polarna hyllade halvkriminel­la grabbar från underklassen. Men när det kom till kvinnor gällde bokläsande töser från bildad medelklass som revolterade mot sin korrekta uppfostran. I rockhistori­en finns mängder av underklasskillar med damer från borgarklassen: det går en röd tråd från Mick Jagger och Marianne Faithfull till Tricky och Martina.

 

Samma modell i rockvärlden

Ulf Lundell är i mångt och mycket Ivar Lo:s andlige lillebror. Otåligt vandrande, rast­löst revanschistisk. Han romantiserar konstnärsrollen och anser att kvinnan vampyriserar på konstnärens geni.

Ivar Lo-Johansson kommenterar i Förfat­taren:

"Men jag ville inte binda mig för någon. Jag ville inte gifta mig. Det talades på skämt författarna emellan om att en man förlora­de tjugofem procent av sin intelligens, när han gifte sig."

Ulf Lundell har, förutom sin begåvning, skaffat sig ett kulturellt kapital med hjälp av sin bakgrund. Han är den benådade grabben med enkelt ursprung som vinner världen och de vackraste kvinnorna. Ulf Lundells tidigare flickvän, Maria-Pia Boéthius, hämnas över hur hon porträtteras i Lundells succédebut Jack genom att skriva om "Jack" i den självbiografiska Svensson Svensson från 1979.

"När vi var hemma och vattnade blom­mor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord... Jack tycktes nju­ta med ihopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han."

Rockhistoriens stora idoler kommer från arbetarklassen. Och var de inte sprungna ur underklassen så ljög de om sin bakgrund, som Bob Dylan, medelklassgrabben som låt­sades att han var luffare. Underklassens snubbar äger den virila utstrålning som krävs för att leva upp till rockmyten. Så här skriver Mats Olsson i De ensamma pojkarna:

"Bara det att stå på scen i skolaulan var en hämnd, en revansch på de sippa och överlägsna överklassflickorna som åkte på språkresor, gick på jazzklubbar i Köpen­hamn och inte tittade på oss förrän det var ett faktum att vi stått på skolaulans scen och då gick de rakt på gylfen".

Under 80-talet försköts förvisso den socia­la rekryteringen, nya popgrupper bestod of­ta av välartade medelklassgossar. Men på 90-talet är arbetarklassen på frammarsch. Så här låter det när Oasis intervjuas i Da­gens Nyheter: "Bröderna Gallagher, Liam och Noel, är två sammanbitna arbetarklass­killar från Manchester. Nerverna sitter utan­på kroppen, aggressiviteten ligger nära till hands. Kroppsspråk, miner, allting uttryck­er 'ingen jävel ska få sätta sig på mig'."

Latin Kings och Infinite Mäss prisas som rebellerna från förorten. Det är band med fenomenal förmåga att omvandla socialt underläge till energi. Klasshat kan göra dig oövervinnlig. Om du är man.

Klassresenärerna blir antingen präktigt flitiga som brittiska filmens Kenneth Branagh eller kittlande destruktiva som kolle­gan ur rännstenen Gary Oldman. Och kom­mer de upp sig, gifter de sig självklart med medelklassens döttrar.

Tjejer från underklassen står utan före­bilder. Det har inte varit hippt att vara kvinnlig rebell från arbetarklassen sedan städerskan Maja Ekelöf gav ut Rapport från en skurhink 1970. För tjejer är det fatalt att ha fel bakgrund - att inte vara dotter från en intellektuell eller känd familj – när de aspirerar på en inträdesbiljett till kultu­rens vingård.

Man bör ha rötter i "mediearistokratin", som poeten och samhällsdebattören Göran Greider kallar den. Han är typexemplet på hur fruktbart det kan vara att som man sa­luföra en underklassig glesbygdsbakgrund i kulturvärlden.

Kvinnor som bytt klass är rädda för att av­slöjas som bluffmakare. De blir hellre ka­meleonter än slår mynt av social underklassighet. Kvinnan talar tyst och spelar vanlig och agerar så gott hon kan i det borgerliga kultiverade medelklasspelet. Som Karin Magnusson på Flipper uttrycker det:

- Vi blir anpasslingar och spelar på deras planhalva. Jag som har vuxit upp med plast har blivit besatt av god smak.

För det har varit, och är fortfarande, ett tyngre vägande kulturellt kapital att vara tjänstekvinnans son än att vara tjänstekvin­nans dotter.

 

Dilba – dubbel klassresa

Marie Fredriksson har rest rekordlångt när hon bytte klass. Mamma jobbade på syltfabrik och pappa var brevbärare. Men hon an vänder inte öppet sin bakgrund som motor när hon gör musik. Det gör inte heller Dilba Demirbag som i höst släpper sin första fulllängdsskiva med eget låtmaterial. Dilba växte upp i en nomadfamilj i tur­kiska delen av Kurdistan. När hon var fyra flyttade familjen till Karl­stad.

I Turkiet är det kurdiska språket förbjudet, därför jobbar många svenska kurder febrilt inom kultur och politik. Det finns en förväntan hos kurder att var och en drar sitt strå till stacken. Likaså finns en förväntan hos svenskar att minoriteterna ska bidra med färgstark exotism.

Men Dilba valde inte kurdisk folklore utan jazzsoul på engelska.

– Jag har åsikter om vad som händer i Turkiet men politik intresserar mig inte. Det är möjligt att det kommer när jag blir äldre. Om jag som kurdiska uträttar något vettigt så tror jag att förutsättningarna är större att andra ska bli intresserade av det kurdiska. Jag vill inte be om sympatier.

Protester som finns i Latin Kings förortsrap och Infinite Mäss politiserade funkrap är hon främmande inför.

– De har väl gått igenom kulturkrockar som jag. Det kan ta sig vilka uttryck som helst. Jag insåg att jag inte kan skylla allt på att jag är invandrarunge och att svenska barn får så mycket gratis. Jag visste att jag måste lära mig saker. Kommer jag någon vart beror det på mig och mitt intresse. Många invandrarungdomar fixerar sitt identitetssökande vid att de är just invand­rare i stället för att se att de är människor i utveckling.

 

Överkompetenta eller småhoror?

Även om de är få, så finns det tjejer som gör sin bakgrund till arbetsmaterial i konstnär­liga, politiska och journalistiska projekt. Alexandra Pascalidou, som kom från Grek­land till Sverige som femåring, är idag väl­utbildad programledare.

– Jag har råpluggat och är ambitiös. Jag ger mig inte tio minuters frihet utan skri­ver artiklar och debatterar och föreläser om invandrarfrågor, feminism och rasism. Min bakgrund har blivit min styrka. Tjejer från underklassen måste antingen vara dubbelt så bra som överklassen, eller så tar de sig fram och skaffar sig inflytande med hjälp av utseendet. Utifrån betraktas vi som an­tingen överkompetenta el­ler småhoror.

I Sverige är den sociala rörligheten högre än i de flesta länder i Europa. Men det har blivit trögare med arbetslöshet och krispaket. På 90-talet är klasserna mer statiska. Akademisk utbildning blir i högre grad klassbetingad. Först och främst finns ingen tradition för arbe­tarbarn att studera på universitetet. Och nu gäller det mer än någonsin att ha föräldrar som drygar ut studielånen eller har kon­taktnät som ger helgjobb. Och vilka tar stu­dielån för att riskera högutbilda sig till ar­betslöshet?

– De verkliga negrerna är unga outbilda­de tjejer på landsbygden, säger Karin Magnusson. Har de dessutom invandrarbak­grund kan de lägga sig ned och dö. Därför vill jag göra ett kulturprogram som kan för­stås av tonårstjejer på landsbygden, de som inte tror sig om någonting. Jag riktar mig inte till någon självbelåten medelklass.

Medelklassens barn dominerar när man kommer högre upp i utbildningsnivån. Hur många med Alexandra Pascalidous bak­grund fanns bland studenterna när hon gick på universitetet?

– Inga. De har för svårt med språket. För oss gäller inget annat än vår personliga ka­pacitet i umgänget med överklassnissarna på universitetet. I den värld jag kommer ifrån får man ingen kunskap och inga kon­takter gratis. En massa dörrar stängs fram­för näsan på dig och du måste sparka upp dem igen.

Det är den hinderlöpningen som får många tjejer att tackla av. Men för en och annan kan klasshat och hämndkänslor bli en väl trimmad motor.

– Klart att jag vill ge igen, säger Alexand­ra Pascalidou. Vartenda program av Mosaik är en spark åt den lärare som inte trodde på mig. Min sambo Micke Alonzo (fd Stock­holms negrer och KSMB, idag tjänsteman på Civildepartementet, talesman för Ungdom mot rasism) kommer från liknande bakgrund som jag. Vi är båda hemlösa i de samman­hang vi befinner oss i. Men vi är trygga hos varandra. Och jag är hemma i Rinkeby. Det är viktigt att känna hemkänsla någonstans. För klassresan är något av det slitsammaste som finns. Det är svårare att göra klassre­san än att byta land.

– Det finns fler med min bakgrund som är ambitiösa och vill ha bra jobb, fortsätter Alexandra Pascalidou. Det är inte jag som är ett undantag, utan mina arbetsgivare som vågat anställa en svartskalle från un­derklassen i Rinkeby. Arbetsgivarna måste inse att vi kan inta andra yrkespositioner än idrottarens eller sångerskans. Vi kan också skriva.

Men visst går det att få ett prestigefullt jobb inom medievärlden trots fel kön och fel social bakgrund, säger Karin Magnusson på Flipper.

– Man kan faktiskt läsa in saker. Jag är snabb, kan leta fakta och ställa bra frågor. Men jag har ett enormt bildningskomplex. Jag borde ha läst minst 100 poäng på uni­versitetet. Det har jag inte gjort. När jag växte upp gick jag aldrig på Moderna muse­et och fick lära mig vem Paul Klee är. Jag har överdriven respekt för äldre bildade män. Jag våndades i två dagar när jag skulle ringa Bo Strömstedt. Han har memorerat 400 dikter, och jag kan inte en enda dikt utantill. Till slut faxade jag.

– Jag blir inte längre förlägen över min okunnighet när folk demonstrerar sin bild­ning. Jag har numera låg tolerans mot dem som briljerar och tråkar ut andra på midda­gar. Den bildade medelklassen verkar inte kunna koppla av och ha kul.

 

Tidigare skiktning

Arbetarklassen tycks hamna ännu mer i bakvattnet med den nya informationstek­niken. Dyra redskap skiktar ungdomar re­dan i gymnasiet. Det visar Ungdomsbaro­metern, en färsk undersökning gjord av fö­retaget Universum.

90 procent av ungdomarna från akade­mikerhem har tillgång till dator hemma el­ler i skolan, mot 59 procent av ungdomarna från arbetarhem. 93 procent av gymnasis­terna med akademikerbakgrund vet vad In­ternet är, mot 73 procent bland de från ar­betarhem.

Det ska bli intressant att se om IT-samhället blir så jämlikt som många IT-fans häv­dar. Eller om underklassens ungar blir än­nu större förlorare.

Karin Magnusson säger att man gör sig själv en otjänst om man inte fattar att klass har betydelse.

– Det enda jag önskar är att jag fick bätt­re självförtroende. Det är det första jag kommer att se till att mina barn får. Trots att världen har varit vänlig mot mig kan j ag få katastrofångest och tro att det här bara är på låtsas. Att allt ska tas ifrån mig. Och jag ska vakna upp igen i Västervik.