Av Martin Gelin
Det är något särskilt med Kent. När andra svenska band stänger in sig i en värld skapad av engelsmän eller amerikaner, vågar de göra något alldeles eget – ta det där lilla extrasteget. Kent har viljan, ambitionen, modet och attityden som så många andra saknar.
– Det är väldigt få svenska band som har en egen identitet. Men det går inte att bygga hela sin karriär på att försöka vara precis som någon annan. Vi är varken Blur eller Suede. Vi är Kent och har bara våra egna egenskaper, säger sångaren Joakim Berg.
Kent är uppvuxna i Eskilstuna där de för ett par år sedan bildade bandet Havsänglar. Det hände inte särskilt mycket förrän de för ett drygt år sedan skrev ett knippe nya betydligt bättre låtar, tänkte över vart de ville komma och förvandlades till en fulländad popkvintett med ett nytt, kort namn.
I början jämförde många deras energiska liveframträdanden med Bob Hund, samtidigt som Joakim fick höra att han verkade gilla Jakob Hellman och Olle Ljungströms texter. På senare tid har de dock insett att man inte bör ta sådana jämförelser på för stort allvar.
– Det spelar ingen roll vad man gör. Även om vi samplade kakburkar skulle säkert någon kalla oss för Sveriges svar på Suede, säger basisten Martin Sköld.
För Kent har de alltid varit en självklarhet att sjunga på svenska, vilket tyvärr är en åsikt som alltför få svenska band delar. Kent vet att det är väldigt svårt att göra engelska texter som betyder något.
– Man känner sig mycket mer engagerad i svenska texter, och uppfattar saker som man inte hör i engelskan. Det blir mer personligt eftersom man behärskar språket bättre. De flesta svenska band använder en massa svåra engelska ord som de har hittat i uppslagsböcker. De försöker framstå som något de inte är. Sjunger man på engelska hamnar man någonstans ute i Atlanten, utan att veta var man hör hemma, menar Martin Sköld.
Joakim, som skriver texterna, har svårt att konkret säga vad han vill uttrycka med dem. Han förklarar att de oftast handlar om någon slags ensamhet och en känsla av att inte passa in.
Utanför scen och studio gör Kent däremot tappra försök att erövra epitetet ”Sveriges Oasis”.
– En del tycker väl att det är konstigt att vi först spelar 15 deppiga låtar och sedan är ute och festar till sju på morgonen. Men det går ju inte att vara deppig och seriös jämt, det måste finnas en balans, säger Joakim.
Kent är precis som ett samspelt fotbollslag. Varje medlem innehar en oersättlig position, och så länge matchen håller på tar de spelet på 100 procent allvar. Det är först efteråt som man vågar skratta.
– Vi är mycket allvarliga när vi skriver låtar och spelar. Men det som sker runtomkting är ofta väldigt oseriöst, berättar Martin och minns med ett leende deras kaotiska spelning på Hultsfredsfestivalen i somras.
Fem minuter innan Kent skulle upp på scen satt de, helt ovetande om vad klockan var, i backstageområdet och tog del av de gratisdrycker skivbolagstälten erbjöd. Men konserten blev en av festivalens bästa, och öppnade öronen på både tonåriga fanatiker och skivbolagsscouter. I höstas skrev Kent kontrakt med storbolaget BMG:s underetikett RCA.
– Man tror ju att alla stora skivbolag bara är ute efter att slicka soundet och göra musiken strölinjeformad och kommersiell. Men med vårt bolag är det precis tvärtom. De struntar i om vi blir spelade på P3, säger Joakim.
Med största säkerhet kommer Kents debut att innebära genombrottet för ett av 1990-talets bästa svenska band. Vad som är mindre säkert är om den kommer att markera slutet på en stagnerande svensk popscen, eller början på en ny.
– Det kommer alltid att göras bra popmusik. Just nu känns det som om den behöver utvecklas, speciellt i Sverige. Jag tror inte att popvärlden klarar ännu en retrovåg. Det måste dyka upp något nytt, säger Martin Sköld.
De flesta i bandet är överens om att en stor del av popmusikens framtid ligger i technon, och det poppar upp spontana idéer om att leka med technoexperiment på nästa skiva. Kents musik skapas oftast impulsivt.
– Våra låtar bara växer fram. Vissa låtar tröttnar vi på snabbt och glömmer bort, de vi gillar tar vi vidare. Vi förändras automatiskt, säger gitarristen Martin Roos.
Men just nu är det ingen som väntar på att Kent ska förändras. Vi väntar bara på att Kent ska släppa sin skiva. En skiva med låtar som Ingenting någonsin och Som vatten. Låtar som har allt man kan kräva av svensk popmusik 1995.
