Beatrice Eli. Foto: Märta Thisner.
När jag var 15 år åkte jag på mitt första Pride. Jag hade dålig koll på vad som var värt att gå på, så jag gick mest runt på området i två dagar och undrade var alla tjejer var.
Det fanns en tjejfest men där var det såklart artonårsgräns. I några dygn övervägde jag allvarligt att skaffa falskleg enbart för den, men istället gick jag på RFSL:s ungdomsfest där alla knappt börjat gymnasiet. Trots det gick vi runt i klubbmiljö och försökte se coola ut. Där trängdes jag och tvåhundra andra landsortskids med en rökmaskin och någon DJ som spelade The Ark.
Jag stod och dansade i en ring med mina kompisar och vände mig hela tiden om och blickade ut över rummet. Gillade alla de här tjejerna också andra tjejer? Hade de kanske till och med flickvänner? Vilka var de? Vad hette de? I vanliga fall satt jag hemma i Dalarna, surfade runt på qx.se och läste Stjärnor utan svindel och Birgitta Stenberg. Jag var svältfödd på kultur av, och förebilder som var, tjejer som gillade andra tjejer.
Alla gånger jag sett Beatrice Eli live har det varit som att slungas tillbaka till att vara den där femtonåriga tjejen som ivrigt googlade (förlåt, altavistade) sig igenom internet på jakt efter någon att känna igen sig i. När jag äntligen hittade Birgitta Stenberg var hon det största som hänt mig. För alla tjugonånting-tjejer som står framför scenen på ett slutsålt Pustervik på fredag spelar kanske Beatrice Eli samma roll.
Hon har vunnit Årets pop på P3 Guld och Musikförläggarnas stipendium, och jag kan inte annat än känna att hennes närvaro på den svenska popscenen är så mycket mer efterlängtad och välbehövd än många andras. Att stå i publikhavet framför Beatrice är som att hamna i en gigantisk lesbisk masspsykos, och det är något som mitt femtonåriga jag inte riktigt kan få nog av.
På fredag kommer det enbart höras kvinnoidentifierade musiker från Pusterviks högtalare, som en del av ställets jämställdhetssatsning. Fler och fler verkar förstå att jämställdhet till viss del handlar om representation. Synd bara att det sker på en fest för de redan invigda, och inte på de Pusterviksklubbar som behövt det allra mest.
Läs också Kakan Hermanssons intervju med Beatrice Eli.
