Foto: James Minchin III
Få band vågar utmana publiken genom att ändra ett vinnande recept. Har de dessutom att göra med en särskilt konservativ publik med bestämda uppfattningar om genrens dogman blir det
ännu svårare att bryta mönstren. Men inför sitt tredje album spolar Mumford and Sons ut folkmusikgimmicken med badvattnet till förmån för elektrisk rock.
Rockmusikens historia är full av band som plötsligt byter riktning och gör något väsentligt annorlunda än tidigare. Några undantag har valt kameleontrollen och gjort det till sitt kännetecken och sin framgångsfaktor att byta stil, som Primal Scream och framför allt David Bowie. Men oftast handlar det om obskyra band som inte nått den framgång de siktat mot och därför varit snabba att haka på nästa bandvagn som rullat förbi, någon gång med Underworld-framgångar som följd men oftast inte. Avsevärt mer sällan inträffar det att synnerligen framgångsrika band bestämmer sig för att bryta upp och hitta ett väsenskilt uttryck från det som lett till framgångarna. Som Mumford and Sons. På två album har banjo och takthållande på enbart bastrumma varit bandets största kännetecken, och har bidragit till flera Brit Awards hemma i England och en Grammy som tecken på det stora amerikanska genomslag som alla band intensivt längtar efter. På sitt tredje album Wilder Mind skrotar de osentimentalt båda delarna. Istället för Marcus Mumfords stampande har de anlitat en traditionell rocktrummis, och istället för banjo har Winston Marshall pluggat in elgitarr och effektboxar.
Senast en folksångarhjälte gjorde samma sak gick det inget vidare. När Bob Dylan började uppträda elektriskt 1965 blev delar av hans publik galna av besvikelse över ”sveket”, och häcklandet fortsatte under Europaturnén året därpå. I Manchester Free Trade Hall kallades han ”Judas” av häcklare vid en spelning med The Band. Mumford and Sons har redan mötts av samma skällsord.
– Det är ofrånkomligt, skrattar Ted Dwane. Det enda vi kan göra är att lita på varandra och ha kul. Vi måste verkligen mena det vi spelar, vi måste uttrycka det vi är. Det går inte att bara göra samma skiva om och om igen, vilket jag i och för sig är säker på att delar av vår publik hade föredragit. Men vi kan inte göra det, då skulle vi bli galna. Nöjet vi hade i att göra skivan väger enkelt upp eventuella tveksamheter angående hur den tas emot.
– Låt folk säga vad de vill, fnyser Ben Lovett. Än är det mycket färre som har hört hur vi låter än antalet som har åsikter om hur vi låter. Folk älskar att ha åsikter, och att uttrycka dem. Det är sådana tider. Vi är bara i ett annat kapitel i livet, men vi är inte annorlunda.
– Kontinuiteten finns i skrivandet, förklarar Ted. Vi är fyra personer som har utvecklat vår musik tillsammans i sju år, och även om vi utforskar annorlunda instrumentering är kärnan och känslan densamma, bara bättre och starkare.
När Bob Dylan kallades för Judas avfärdande han avmätt sin häcklare och vände sig sedan om till The Band och tubbade dem till ännu mer laddade urladdningar – ”Play it fucking loud”. På de små uppvärmningsspelningar Mumford and Sons haft i London inför skivsläpp har de reagerat på samma sätt och låtit både högt och stenhårt, och när de spelar på den lilla Berlinklubben Magnet i Kreuzberg på kvällen efter intervjun är det samma kompromisslöst högljudda villkor som gäller.
– De två första albumen uppstod ju på turné, förklarar Ben. De skapades väldigt offentligt och publiken var nästan med i hela skapandeprocessen via sitt gensvar. Därför kändes låtarna på ett sätt gamla och invanda när skivorna kom ut. Men med den här är det verkligen annorlunda, ingen hade fått höra något alls under tiden. Så det var lite nervöst att ställa sig framför en publik för att spela dem. Det är att kräva mycket av en publik att bara spela låtar de garanterat aldrig har hört, och för vår del visste vi inte heller hur själva framförandet skulle kännas. Men på alla fronter känns det väldigt bra.
Med sig på scenen har de Chris Maas på trummor och Tom Hobden på fiol, och bandet är överens om att det är en stor förändring.
– Som basist i ett band utan trummis har jag burit allt ansvar för rytmen själv under alla år, och det är verkligen skitroligt att få spela med en trummis. En verklig befrielse, suckar Ted lättat, och Ben håller med.
– Det påverkar bandets balans att ha två personer till på scenen, nickar Ben instämmande. De är viktiga för det nya soundet, och det känns väldigt bra att spela med folk man känt länge och är nära vän med. De känns inte alls som inhyrda musiker, utan har varit med på resan tidigare på ett eller annat sätt.
Hur kommer ni ta er an gamla låtar live?
– Vi vet inte riktigt än, tvekar Ben. Vi vet att vi kommer integrera dem, och vi vill vara säkra på att de förhåller sig sanna till vad de har varit. Att anpassa dem till hur vi är nu kommer bara göra dem förbryllande och osäkra på sig själva. Om vi försöker modernisera gamla låtar för mycket tappar de känslan som fanns när de skrevs från början.
Så ni blir ändå inte riktigt Judas med hårt rockande versioner av Mr. Tambourine Man?
– Det tror jag inte, skrattar Ted. Personligen har jag haft problem med hur Dylan håller på, jag gillar originalen. Att förändra melodin hitåt och ditåt, jag vill bara höra hur den lät när du satte dig ned och skrev den.
Ben är inne på samma spår.
– När du skriver en låt är den så bra som den kan bli i just den stunden. Det är en idé som du följer hela vägen, och när du sedan spelar in den handlar det om att raffinera idén. Det är så den borde vara. Att sedan börja greja med den vore kontraproduktivt, och väldigt självmedvetet. Nästan ursäktande. Det kommer inte vi hålla på med. Eller? Borde vi?
Wilder Mind (Island/Universal) släpps den 4 maj. När Mumford and Sons kommer till Sverige i sommar får vi veta om de pluggar in hela vägen.
