Från början var det tänkt som ett soloalbum i en paus från Wilco, men av både praktiska och känslomässiga orsaker förvandlades Jeff Tweedys Sukierae till ett samarbete Jeffs artonårige son Spencer. Nöjesguiden har ringt upp Jeff Tweedy för att prata om hans nya skiva och om hans familj.
- Planen var att jag skulle spela alla instrument själv bara, tänkte jag. Det finns liksom ingen anledning att spela med andra musiker, jag kan uttrycka allt sådant via Wilco.
Men ett instrument innebar problem.
- Jag har alltid haft dåligt självförtroende för min trummande. Och eftersom min son Spencer spelar just trummor kändes det naturligt att spela med honom.
”Ett soloalbum framfört av en duo”, har Jeff Tweedy kallat Sukierae.
- Jo. Det var ett fint samarbete med Spencer, men det var ju jag som skrev alla låtarna och som spelade nästan allt på skivan.
Vilka fördelar finns det att anlita sin son som musiker, undrar jag, och Jeff Tweedy skrockar förnöjsamt.
- Jag behöver ju inte betala någon lön till honom. Nä, allvarligt talat, att göra musik tillsammans kräver att man har utvecklat ett intimt förtroende för varandra. Med en person som delar mina gener är det bandet förstås redan där, djupt och starkt.
Själv har Jeff Tweedy en väldokumenterad bakgrund med svårigheter att hantera turnélivets frestelser, men någon sådan oro har han inte för Spencer.
- Han är fortfarande ett barn på många sätt, och ägnar sin fritid åt att hänga vid datorn, skriva på sina anteckningar eller göra sin konst. Han har inga tendenser till att bli någon vild musiker på turné. Men det är klart, jag får nog vakta honom för en del av de 40-åriga kvinnor som kommer att dyka upp runt honom.
Det är svårt att peka på någon enda negativ aspekt med att spela tillsammans med sin son,
- Om jag ska hitta något negativt är det möjligen att det blir svårt att gå tillbaka till andra musiker.
Inte så att det finns några farhågor angående Wilcos fortsatta existens, försäkrar Jeff Tweedy, och några ytterligare musiker finns det faktiskt på skivan.
- Skivinspelningen är ju baserade på att vi skulle må bra, och det gör man genom att samla människor man tycker om. Scott McCaughey var så angelägen att få vara med att han till och med var beredd att byta namn till Tweedy, och då gick det ju inte att säga nej. Och Lucius är mina vänner sedan ett par år. Det var spännande att arbeta med kvinnlig bakgrundssång, det är jag inte särskilt van vid.
Välbefinnandet uppnåddes också genom att skivan spelades in i Jeff Tweedys egen studio i Chicago, The Loft.
- Det har blivit mitt hem, nästan. Under åren har vi byggt The Loft för att det ska vara anpassat efter våra ljud, efter vårt sätt att spela.
En sångerska som inte kan sluta prisa The Loft är Mavis Staples, som med Jeff Tweedy som producent spelat in två album. På det senaste är Spencer Tweedy trummis.
- The Loft ”är funk”, sa hon. Hon är så cool. Mina barn och min fru gillar henne lika mycket som jag, och vi skulle kunna kalla henne mormor om hon inte vore alldeles för ungdomlig för det. En del av min familj är hon hursomhelst.
Deras beundran är ömsesidig, och musikfascinationen är central för Jeff Tweedy.
- Ja, visst är jag ett utpräglat musikfan. Jag lyssnar mycket mer på andras musik än jag spelar själv. Skulle jag vara tvungen att ge upp det ena skulle det vara att spela. Ett lätt val. Just nu? Oj, det är så mycket. Nomadband från Malis öken, unga musiker som startar en grunge-revival - allt möjligt. Jag köper lådvis med skivor varje vecka.
Det betyder inte att Jeff Tweedy slutar spelar de utsökta covers han skämt bort sin publik med på sina gig i eget namn. Där har man bland annat kunnat höra xxxxx, xxxxx och xxxx.
- Jag väljer covers utifrån vilka låtar jag kan komma ihåg. Förutsättningarna är att det finns en bra låt jag vill spela, att jag lyckas lära mig den och att jag vill styla med hur duktig jag är. Hehe.
Det handlar med andra ord inte om materialbrist. Tvärtom.
- Jag skriver låtar hela tiden, och så lägger jag de nya låtarna i olika filer i datorn. Där glömmer jag bort dem. Inför varje nytt projekt börjar jag lyssna på grejor i de där mapparna, och hittar en massa spännande att arbeta vidare med.
Sorterar du under rubriker som ”Till Wilco”, ”Solo” och ”Till andra”.
- Nej. När jag börjar arbeta med något nytt tar jag det som jag tycker är mest spännande. Allt på Sukierae hade kunnat bli Wilco-låtar, men isåfall i andra tonarter, med andra arrangemang. Vi hade 20 låtar och funderade på att kanske ge ut två album. Men sedan bestämde vi oss för att, näe, vi ger ut alltihop direkt. Det blir roligare att turnera med 20 låtar i ryggen än bara tio.
Även Susan Tweedy, Jeffs hustru och Spencers mamma, är i högsta grad central på Sukierae. I albumtiteln, till exempel.
- Sukierae är hennes smeknamn på sig själv från när hon var nio år gammal. I den åldern älskade hon Herman’s Hermits, och Peter Noones flickvän hette Sue-Kay. Och eftersom min frus andranamn är Ray blev smeknamnet hon hittade på just Sukierae.
Men det är inte hennes enda avtryck på skivan.
- Vi hade fyra tunga månader i början av det här året när min fru var väldigt sjuk. Hon genomgick alla sorters undersökningar innan hon till slut fick sin cancerdiagnos.
Då blev spelandet tillsammans i familjen en sorts terapi.
- Vi spelade in tillsammans, jag och Spencer, lite grann för att hålla oss normala mitt i stormen.
Nu är situationen stabil.
- Hon får sista cellgiftsbehandlingen just nu, och hon har reagerat bra på behandlingen hela tiden. Så hon verkar bli bättre. Ta i trä.
Vad tycker hon om skivan som bär hennes namn?
- Hon gillar den bäst av alla mina album. Det är klart hon gör, det är ju hennes son som spelar trummor.
Sukierae finns ute nu, och i början av november spelar Tweedy i Sverige.
Foto: Piper Ferguson
