Taxidermia.
Behöver allting alltid förklaras? Quetzala Blanco frågar sig om konst blir lidande av vår ständiga vilja att hitta sammanhang och reder ut kopplingen mellan Natacha Peyre och ungerska Taxidermia.
Jag vet inte om ni har läst Natacha Peyres recension av skitfilmen Inception. Recensionen lyder ungefär: ”Grymma effekter. Bra film, men inte bättre än Avatar. Ingen film slår Avatar”. Sedan var det slut.
Jag tänker på Natacha Peyres recension varje gång jag ska se en film, och jag bränner kanske två rullar om dagen. Och jag känner mig precis som Natacha Peyre. Jag kan ingenting om film. Verkligen ingenting. Och när jag ser en film så är det bara en film, inte särskilt mycket mer än så. Jag brukar tjata om min besatthet av skräckfilmer. Men vet ni. Det är helt ute nu. Jag har slutat att hoppa till och skrämmas av blod. Nu vill jag bara se så disturbing så möjligt, så jag hittade en lista och har börjat avverka varenda en.
Den japanska musikalen om en mördarfamilj var något av de sämre jag sett, och jag ställer mig fortfarande tveksam till att ens se den belgiska mardrömsfilmen Vase de Noces från 1974 (En bonde som kan vara den sista personen på jorden, bor på en lantlig gård i Belgien och förälskar sig i sin grissugga samt skaffar ”barn” med denna) men så kom jag till den ungerska filmen Taxidermia från 2006. Slog upp lite vin, tände en zut och kämpade mig igenom filmen. Varje bildruta är en pärs. Panik-ångesten och smärtan pyr till och med ut genom undertexterna.
Jag var så tagen av filmen att när jag gick på en hemmafest någon dag efter, var jag tvungen att redogöra hela filmen för alla som orkade höra, lite som när man daltar sönder en separation eller är nykär och bara pratar om hur gullig ens partner är när hen sover. Ett känslotrauma, om ni så vill. Men hur som helst. I Taxidermia finns ingen gullig sovande partner. Istället finns en gubbe som masturberar till Hans & Greta och snöbollskrig. Han skjuter även eld från sitt kön. Det finns ett trädbadkar fyllt av kadaver. En bebis med grisknorr föds. En nyckelring av ett foster tillverkas. Feta katter föds upp och matas med margarin. Det tävlas i matätning. Det är många som kräks i filmen och vi lär oss även vad termen ”cross-swallowing” innebär. Det är mycket mänskliga inre organ som fläks ut.
Taxidermia är en helt fenomenal film och den liknar ingenting annat, jag vill se den varje dag för att den får mig att fortsätta vara nyfiken på livet och konsten. Jag läste sedan en (förvisso bra) recension av Taxidermia i New York jävla Times och slogs av hur mycket jag saknade Natacha Peyre. ”Trädbadkaret är en dadaistisk parodi på Michelangelos David”, skrev recensenten. Jag satte min sockerfria Red Bull i halsen och googlade Michelangelos David samtidigt som jag blev på ett uselt humör.
Det måste inte alltid berättas något.
Det behöver inte alltid finnas ett budskap.
En obehaglig film, en sorglig berättelse eller ett ärrat ansikte kan väl någon gång bara få vara just det utan att förklara sig eller ursäkta sig med ett torrt ”ja, visst vi kanske ser tortyr, meningslöst ultravåld, fekalier och tidelag men filmen är egentligen en berättelse om kvinnohatare/kriget i Sarajevo/fascismen/EMU – dessutom laddad med bibliska referenser och så vidare”.
Människans storhetsvansinne och önskan att desperat försöka förklara det som kanske tycks vara ogreppbart eller till en början bara är rent ut sagt elakt, är patetisk och lite naiv. Varför måste det alltid berättas något, varför måste det alltid finnas ett budskap, en dold agenda, ett motiv, en kärna? Jo, för att det blir för obehagligt om något bara är ”konstigt”, och det är konstigt när det inte finns någon större mening eller något syfte. Det blir obehagligt när man inte kan rättfärdiga eller förklara något gränsöverskridande.
Av den anledningen hatar jag också att kolla på extramaterial eller ”behind the scenes”.
Jag vill liksom inte se Saruman sitta i en klappstol under Sagan om Ringen-inspelningarna med en Starbucks-kaffe eller Daniel Radcliffe skrattande i uggs och Hogwartstrollstav off camera. Det krockar och det förstör magin. Jag vill inte veta hur specialeffekterna skapades, jag vill inte veta hur mycket catering det krävdes till statisterna och jag skiter fullständigt i om trädbadkaret i Taxidermia är en dadaistisk parodi av Michelangelos David.
Den enda trivia jag småskrattar lite åt just nu är att en dvärg fattade eld under inspelningen av Werner Herzogs Even Dwarfs Started Small – och att Herzog förklarade det hela med att lite avmätt säga "det var mycket svårare att komma ut än att hoppa in". Men vet ni vad. Det kommer att bli så mycket mer lustfyllt och framförallt spännande om vi slutar upp med att vilja se ett djup i allting eller framförallt, vilja förstå allting. Ibland är saker helt enkelt grunda och det behöver inte vara ett problem, ytlighet är inte fult. Det är skönt.
Jag börjar faktiskt vänja mig vid tanken på att se Vase de Noces nu och hittade det här på Wikipedia, fritt översatt:
”Filmen har en mycket osammanhängande story och är svår att beskriva på grund av flera märkliga och ofta slumpmässiga scener kronologiskt invävda i den över-gripande berättelsen.”
Sådana scener är bland annat att bonden fäster dockhuvuden på duvor, skär huvudet av en kyckling och samlar konstiga material i burkar. Bonden blir blixtförälskad i sin grissugga och deras dejter går bland annat ut på att han rullar sig i gödsel tillsammans med suggan. Suggan föder små kultingar, som människobonden är pappa till (?!). Men kultingarna vill inte kännas vid sin människopappa utan tyr sig bara till sin grismoder.
Grisbonden blir galen av svartsjuka och dödar alla kultingar. Grismamman blir förstörd av sorg och dränker sig i en lerpöl och grisbonden blir totalt deprimerad, förstör allt han någonsin har älskat och hänger sig i en stege. Ja, det låter helt fruktansvärt och förmodligen är filmen dålig också. Inte ens Pasolini kunde göra en bra grisfilm i Porcile.
Men det låter som ännu ett känslotrauma som inte ska förklaras, allt för att bibehålla obehaget – och konsten. Det är som Jokern säger – I believe, what doesn’t kill you, simply makes you stranger.
