”Jag var tvungen att få ur mig det här”

15:42 27 Oct 2014


evina_ahmad-2.jpg
Foto: Jonas Jörneberg

När Evin Ahmad var 16 år fick vi ett smakprov av henne i Ett öga rött. Snart går hon ut från Stockholms Dramatiska Högskola med lovande talang: Hennes examenspjäs Bangaren blev slutsåld redan under premiärveckan, och sätts nu upp på Unga Klara. Hasan Ramic tog en promenad med Evin i hennes uppväxtort Nystad och pratade om makt, mobbning och att ta plats i teaterbranschen utan referenser.

Jag har blivit så para-kåt att det inte finns. 
Nystad är en stor lekpark som förbinder flera gårdar i Stockholmsförorten Akalla och som byggdes om från vad som Evin Ahmad beskriver som ”mest grus” till ett fritidskomplex med gungor, linbana, fotbolls- och basketplan samt nyckelingrediensen i Evins pjäs Bangaren: ett flertal bänkar där man tuggade dagarna i ända. På vägen dit pratar vi om pengar. 
– Jag vet att det finns andra konstnärstöntar därute som gör bajsgrejer och tjänar fett med para. Och sådana som ”vi” ska bara vara tacksamma. Jag fattar ju på ett logiskt plan att pengar inte kommer göra mig lycklig nån-fucking-stans, men jag har vissa mål och ska ha det jag förtjänar. Det är sjukt hur vissa projekt får så mycket pengar trots att de bara riktar sig till en viss publik, trots att det inte är konst för hela folket. Tro mig jag vet. Det är ofta jag har gått på teater och känt att jag inte kan relatera till det som visas på scenen.

Väl framme i Nystad slås jag av hur stort allting är. Evin berättar om hur man aldrig ville vara den som jagade när man lekte burken, just på grund av att det var så stort. Hon demonstrerar mot en lyktstolpe och vänder sig om och tittar förtvivlat ut över den enorma lekparken, som i vuxna ögon är oöverskådlig, men i ett barns måste kännas oändlig. Hon drar upp luvan på sin gröna parka och ändrar greppet om sin kaffekopp för att försöka hitta någon slags tillflykt från den råa blöta luften. 

– Den här platsen betyder fett mycket för mig. Det var här allting började, och då menar jag inte bara min skådisgrej. Det här är den enda platsen där jag känner mig 100 procent hemma. Jag bor fortfarande här. Jag kanske måste klippa navelsträngen?

Vi pratar om hennes första stora roll, när hon som 16-åring fick spela ”guzzilago” i filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Hon berättar om löneförhandlingen, om hur hon till en början inte ens ville ha betalt, men att hon efter första lönen hade råd med en dyr varm vinterjacka, en resa till Paris och hur hon för en gångs skull kunde betala dansterminsavgiften på Blue Hill. 

 

Evin Ahmad visste tidigt att hon ville bli skådespelare. I ungdomen var hon rastlös och hade koncentrationssvårigheter men älskade att stå i centrum. Hon fick inte sitta vid fönstret för sina lärare, för hennes blick, och likaså hennes uppmärksamhet sökte sig ofta ut från klassrummet. I skolan kände hon sig dum i alla sammanhang förutom muntliga redovisningar. Då använde hon klasskamrater som publik och kunde improvisera fram hela historier. 

Nu är Evin snart färdig skådespelare på Stockholms Dramatiska Högskola, en av landets förnämsta och dyraste skådespelarutbildningar. Hennes departure-pjäs Bangaren, en enmansföreställning, var den enda i hennes klass som blev slutsåld under premiärveckan på skolan. Nu sätts den upp på Unga Klara i Stockholm den 17 november. 

Pjäsen är självbiografisk. Den handlar om Evin och hennes tjejgängs uppväxt i Nystad. De upptäcker killar, mobbning, porr och framförallt maktstrukturer. Berättelsen tar vägen från en ganska enkel coming-of-age-historia till kritik av teatern och hur kunskap, bakgrund och hudfärg används som maktmedel för att krossa drömmar. 

– Jag bestämde mig ganska tidigt att det inte spelar någon roll vad mina lärare och teaterchefer egentligen tycker. Jag gjorde inte den här föreställningen för dem utan jag använde min lillasyster som hjälp. Jag har med hjälp av skolans resurser möjligheten att göra vad jag än vill göra. Och då tänkte jag, ”om jag hade gått på gymnasiet, vad hade jag velat se?”.

Stundtals är föreställningen plågsamt självutlämnande, och jag frågar hur det var att spela upp scenen där hon och hennes tjejkompisar kollar på porr. Men enligt Evin var det inte alls den jobbigaste scenen i pjäsen. 

– Det som däremot var jobbigt var erkännandet att vi mobbade den här tjejen Nobahar. Jag hade glömt bort det totalt, och när jag kom att tänka på henne tänkte jag ”shit, tänk om jag har fuckat hennes liv?”. Och det är så makt funkar, när det kommer någon som är ”sämre” än en själv hoppar man på den. 

 

Regnet tvingar oss ifrån Nystad tillbaka till tunnelbanan. På vägen pratar vi om hur det är att ta plats i ett sammanhang där man saknar referenser och förankring. Om att inte kunna namnen på alla gamla teaterskådespelare, teaterchefer och annan kultur som anses vara allmänbildning. Vi pratar om hur det används som maktmedel och hur det har varit en kamp för henne att bara utöva sitt skådespelarhantverk trots överflöd av kompetens. 

Vi tar tunnelbanan till Kista och sätter oss på det så kallade ”Baba-cafét” i Kista galleria. Ett tillhåll främst för äldre män. Evin berättar om ångesten hon hade i skrivandet av Bangaren och alla förväntningar hon mötte. Hur hon har känt press från alla håll om att ”inte sälja ut” och ”inte glömma var hon kommer ifrån”. Hon petar in en snus under överläppen.

– Jag har tänkt fett mycket på det där. Å ena sidan vill jag vara som alla snubbarna i min klass och fokusera på att bara vara en skådis, å andra sidan är läget som det är och jag har ett ansvar. Men det enda jag kan göra är att försöka bryta de här barriärerna så att efterkommande generationer slipper dem. 

 

Evin Ahmad vet att hon bär på historier och axlar en börda. Evin är, som många andra rasifierade kulturutövare från underklassen, ständigt politiserad, och oftast mot sin vilja. Politiseringen och förväntningar var på gränsen till att bränna ut henne. Men med Bangaren ute och med omgivningens förväntningar lagda till handlingarna ser Evin på framtiden med nya ögon. Hon vill ta makten över sitt eget konstnärskap och göra teater som hon själv vill. Oavsett omgivningens förväntningar.

– Jag var tvungen att få ur mig det här. Vilket var perfekt att göra på skolan, jag tror mycket på teater som uttrycksform och jag lägger ner hela mitt hjärta i allt jag gör. Därför har det varit påfrestande. För mig handlar det om konstnärlig hållbarhet. Publikens reaktioner och all feedback jag har fått har gjort att det har varit värt det. 

 

Bangaren visas på Unga Klara i Stockholm den 17 november.

 
Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2014.