Argumentera hur mycket du vill, du kan ändå inte komma ändå inte undan det faktum att det som Big Star - Alex Chilton, Chris Bell, Jody Stephens och Andy Hummel - hade under ett ögonblick utgjorde själva definitionen av skärningspunkten mellan den kaxigaste rockmusiken och den smartaste popmusiken. Eller, om du vill envisas vid etablerade genretermer, av powerpop, med sina å ena sidan vässade melodier och hårda riff och å andra sidan nästan akademiskt smarta poplåtar och briljanta vokalstämmor. På samma sätt gjorde ett sönderfallande Big Star med sitt tredje album den skiva som satte normen för vartenda framtida ödsligt klingande soundtrack till självförbränning.
Om du inte är beredd att lita på mitt ord i frågan så fråga någon annan. The Replacements, som skrev den hyllningslåt till Alex Chilton som rubriken är hämtad ur. Eller fråga R.E.M., som byggde hela sin tidiga karaktäristisk på bandet. Eller fråga Teenage Fanclub, som aldrig gjort någon hemlighet av sina största förebilder. Eller fråga Weezer, åtminstone tills de helt nyligen blev pinsamma. Eller fråga The Posies, som kom att utgöra halva det återförenade Big Star många år efter Chris Bells död och Andy Hummels avhopp. Eller fråga…
Faktum är att du kan fråga så gott som vem som helst som lånat ett öra åt Big Star under åren, och i synnerhet åt årets CD-box Keep an Eye on the Sky(Rhino/Warner). På fyra CD har kännare med fingertoppskänsla satt samman bandets bästa låtar från 70-talet (inget från senare återföreningar, tack så mycket). Det är albumspår, demos, outtakes, livespår, Chris Bells och Alex Chiltons solospår och enstaka låtar från medlemmarnas tidigare band i vad som hade kunnat vara en enda röra om det inte vore för den röda tråden av kvalitet och feeling. Den som fortfarande inte fallit för små mästerverk som O My Soul, Kizza Me eller September Gurls, för att inte tala om Chris Bells I Am The Cosmos som Scarlett Johansson och Pete Yorn gjorde en cover på i höstas, kommer garanterat att göra det här, liksom för de grymt ödesmättade Kangaroo och Holocaust. Att utgåvan är ett designmässigt mästerverk bidrar ytterligare till att göra den till årets i särklass bästa återutgåva.
-- The Kinks är underskattade i musikhistorien, tycker jag. Kollar man upp deras låtkatalog får man nästan svindel över hur mycket bra musik de gjort! De har blivit lite bortglömda. Men spåren av deras 60-tal går ju igen i nästan all britpop och punk värd namnet. De gick från distad garage-rawk'n'roll via music hall och psychedelia till folkrock och pubrock. Alltid lika innovativt och smart, och alltid fantastiska låttitlar!
Så sa Magnus Carlsson i Nöjesguiden för dryga två år sedan, och så bistod han oss med ”en sorts” lista över sina tio favoriter bland The Kinks låtar. Det var utsökt, och löd som följer;
- I'm Not Like Everybody Else
- Dead End Street
- Shangri-La
- Johnny Thunder
- Wonder Boy
- Animal Farm
- The Village Green Preservation Society
- All Day and All of the Night
- Tired of Waiting for You
- Waterloo Sunset
De allra flesta på hans lista återfinns givetvis i den utsökta The Kinks-boxen Picture Book
(Universal). Med utrymmet på sammanlagt sex CD att tillgå vore det skandal om inte alla favoriter från 60-talet – hits och ickehits – rymdes. Men det är i det fullständigt underskattade materialet från 1970-talet, och för all del 80- och 90-talet, som sensationskänslan infinner sig, när man inser att majoriteten av boxens innehåll, tre och en halv skiva, dels kommer från årtionden som rutinmässigt avfärdas i The Kinks historia och som dels faktiskt är lika bra som de första årens hits. Missa och gråt.
Mer vintage-musik på 2009-återutgåvor:
Rodriguez Coming from Reality (Light in the Attic/Border). När hans bortglömda inner city-debut från 1970 släpptes härom året kallade vi honom den ”perfekta kombinationen av Bob Dylan och Curtis Mayfield” (och här är Nöjesguidens intervju). Här är den än mer bortglömda uppföljaren från 1972, nästan lika grym den också.
Status Quo Picturesque Matchstickable Messages from the Status Quo - Deluxe Edition (Sanctuary/Universal). På sin debut från 1968 var Status Quo fullfjädrat psykedeliska. Det räckte till en UK-hit, Pictures of Matchstick Men (som för övrigt Camper Van Beethoven gjorde en originaltrogen cover av). Den enformiga och boogierock de satsade - och förlorade - sin heder och ära på bara något år senare räckte till avsevärt fler, men den slipper vi helt här.
David Bowie Space Oddity (40th Anniversary Edition) (EMI). 1969 var Bowie en ung one-hit-wonderhippie vars främsta merit förutom den här skivans titelspår var en roll som sjungande moln i en TV-teater. Men potentialen gick att ana i kärlekssånger som Letter to Hermione, i hippiedrömmar som Memory of A Free Festival och i bonusmaterialets singel The Prettiest Star.
Heavy Metal Kids Heavy Metal Kids och Anvil Chorus (Lemon/Cherry Red/import). Sitt namn till trots hade de inte särskilt mycket med hårdrock att göra. Gary Holtons band var snarare urtypen för sleaze, och var och en som rör sig mellan Exile on Main Street och Backyard Babies borde stanna till i bandets två första album från 1974 och 1975 på vägen. Holtons senare öden innebar inhopp i The Damned, en förfrågan från AC/DC om att ersätta Bon Scott, stora Norge-framgångar i duon med Casino Steel och inte minst en roll i TV-serien Auf Wiedersehen, Pet (i Sverige översatt till, eh, Öl, Kvinnor och Tegel).
The Beatles Rubber Soul, Revolver, White Album och Let It Be (alla Apple/EMI). Fler återutgåvor kom det, men det är de här fyra du behöver.
