-Jag heter Sandra och jag har mens

Sandra Nelson 16:39 25 May 2010

Vad är det för fel på svensk humor? Den har tagit ett kliv bakåt sedan Ernst Rolfs dagar. Varför måste kvinnor skämta om PMS och alla med lite konstigt namn skämta om att de är taxichaffisar? Nöjesguiden tar ett samlat grepp på svensk komik och förklarar varför humor är för viktigt för att lämnas åt komikerna.

Varför måste kvinnor ständigt påminna publiken om att de är medvetna om att de är kvinnor? Varför måste Özz Nûjen garva med när någon skämtar om att han kör svarttaxi efter showen? Som om de måste säga ungefär ”ja, jag vet att jag är helt konstig och udda och jag är medveten om det ska ni veta och det är helt okej att ni skojar om mig för jag är så jävla annorlunda”. Alla som har varit på en skolgård vet hur länge den taktiken fungerar. Komikens underbara värld är inget undantag. Du kanske får vara fondtapet och projiceringsyta till de stora grabbarna, men inte kommer du att regera i rökrutan på det där sättet. Att spegla fördomar genom att gå med på dem är kanske en duglig överlevnadsstrategi, men är det HUMOR?

För egen del blir jag deprimerad av att se det där medlöpargarvandet. Det vore härligt att se publiken få ordentligt på käften istället för att tillåtas fnissa generat åt sina mysiga fördomar om att invandrare odlar potatis i köksgolvet. Tihi, han säger ju själv negerboll. Haha, så roligt att få sina fördomar i en skrattspegel. Eller? Det är nedvärderande både mot publiken och mot sig själv som skapande person. Vi klandrar inte den enskilde komikern här, utan fenomenet. Jag tror att det här har med helt banala saker som lutherdom, gammalt hederligt kvinnohat och främlingsskräck i en vidrig dekokt. Och på det: Den korkade publiken som sväljer den sockrade medicinen.
Det var med både glädje och förvåning vi tittare fick se Henrik Dorsin sjunga en kuplett* i andra säsongen av Roast på Berns nyligen. Många med mig häpnade säkert över hur fyndigt han formulerade sig om sina medelmåttor till kollegor. Det är anmärkningsvärt att kuplettframförande känns mycket mer modernt och skarpt än det mesta i svenska humorsammanhang. Men det var inte för utanför lådan tack och lov. Kupletten gick ut på att han var tvungen att sänka sin kuplettkonst ner till deras nivå. För att därefter konstatera att de sju manliga roastarna var fittor medan det var tveksamt om panelens enda kvinnliga medlem, Petra Mede, ens hade en sådan. Vad myspysigt med sex vita män i sina bästa år, en David Batra och en kvinna. De kritvita männen skämtar om att Petra Mede inte har några bröst och att David Batra är neger. De själva ler ansträngt med. Vi har inte kommit längre 2010 och det är ett stort jävla problem. Roasten, i brist på bättre uttryck, har på ett sätt gjort krisen i den svenska humorn uppenbar och blottat den avgrundsdjupa skittunnan varifrån den hämtar sin kraft. Kanske bidar David Batra bara sin tid och väntar på att få det största skrattet av dem alla?

Det är långt ifrån jämställt ens numerärt på de svenska stå-upp-scenerna. Det är en del av problemet, men inte hela. Frågan är heller inte om kvinnor kan vara roliga eller om det är möjligt för någon som inte är född Svensson att dra ett skämt. Vi säger tack och hej till den diskussionen och låter Anders S. Nilsson ha det så kul med att tänka på det. Nour el-Refai skrev en debattartikel på Newsmill i ämnet och menade att vare sig hon vill eller inte är hon mer en politisk aktion än en komiker. Det har hon helt rätt i, naturligtvis. Aron Flam hävdade i sin barnsliga replik att problemet handlar om att kvinnor inte bara automatiskt poppar upp på stå-upp-scenen. Att de inte bara ”gör det”. Det är vanvettigt naivt men en sak har han rätt i – och det är att alltför få använder komikens kraft.
Självklart är det i vår tid helt omöjligt att skoja som om kön, etniskt ursprung eller vad fan som helst inte existerade – men man måste inte gå med på att det är roligt att skämta om att David Batra är neger, en Oumpalompa eller vad den småsinta humoreliten för kvällen lyckas rapa upp på klassträffens roliga timme. Och ni i publiken måste inte garva åt skiten. Man kan gå därifrån. Man kan kasta en rutten tomat. Vi i publiken får faktiskt den underhållning vi förtjänar och är vi ett gäng lallande idioter kan vi hålla tillgodo med en lallande idiot på scenen som aktar sig noga för att höja sig över minsta-gemensamma-nämnaren-humor. I en intervju med Magnus Betnér i Nöjesguiden (#5 2007) sa han något som var fruktansvärt sorglig men mycket talande för den usla humorbåt vi alla sitter i. På frågan om han inte bara slår in vidöppna dörrar svarade han:
”–Min publik är inte nöjesguiden-skribenter, de är skinnvästar.”
Det må vara sant att det i Sverige inte riktigt fungerar att gå utanför ramarna för mycket. Det får gärna vara roligt, elakt och aktuellt men kärnan verkar vara att det måste göras med hjärta. Annars får man inte vara med i komikerfamiljen, vilket Nour el-Refai fick uppleva när hon under en sketch visade brösten i Humlegården. Babben skämtade inte med hjärtat när hon insinuerade att Bonde söker fru-Fredrik låg med grisarna hemmavid. Då blev det tittarstorm, minsann. Petra Medes skämt om Maud Olofsson i Parlamentet föll inte heller det svenska folket på läppen, liksom i princip alla skämt i SVT:s Grillad. De var ”över gränsen”, ”påhopp” och så vidare. Ett påhopp är ett av de värsta brotten man kan begå. Någon kan ju bli kränkt. Jonathan Unges skämt om Dawit Isaak var inte heller övermåttan poppis. Det måste vara hjärtligt och det måste vara med glimten i ögat. Och ärligt talat tycker väl ingen att det är särskilt kul när något skämt går över den där gränsen på fel sätt, och det blir tyst som det bara kan bli i ett fikarum.

Ändå råder det ett plågsamt tittarstormskonsensus i svensk humor. Blir det tittarstorm – ja, då är humorn dålig. Blir det ingenting – ja, då är det väl bra då. Kriterierna är löjeväckande. Vilken annan form av underhållning har så styvmoderliga förhållningsregler? Vi kan ju bara leka med tanken att exempelvis litteratur skulle behandlas enligt denna modell. Alla begriper att det inte är meningsfullt att stryka varenda jävel medhårs. Att inte låtsas om den där stora rosa elefanten i rummet. Ibland blossar en diskussion upp om man kan skämta om allt. Ja, brukar svaret bli – så länge det görs med värme och hjärta och allt det där andra som är motsatsen till roligt. Värdighet vill jag kanske ha när jag ligger döende, inte när jag vill garva åt något idiotiskt. Nej, debatten borde handla om varför det inte skämtas om allt. Varför svensk humor sällan går över någon gräns överhuvudtaget. Och varför vi har hört alla skämt som kommer ur svenska komikers munnar förut, med några få undantag. Men skyll inte på skinnvästarna!

Det är inte kvaliteten på våra skämtare utan själva strukturen som gör att svensk humor kan kännas som att ta på sig en svettig, möglig tröja. Gång på gång har humor-Sverige visat sig vara en gubbklubb utan like. Det tillsammans med de medelmåttiga humorideal som vi har fått med mellanmodersmjölken gör att allt som inte är svenskt, bredbent, manligt, kritvitt och heterosexuellt ständigt måste påminnas om detta. Alla som inte är breda pågar ska ständigt berätta för oss att de inte är det och att de vet det. Det är generande. Och framförallt så är det inte ett dugg underhållande. Jag får samma känsla av förment självironiska skämt om att vara kvinna som jag fick när den tjockaste tjejen i klassen lite för högt sa att hon minsann skulle äta godis hela helgen. Det var fruktansvärt att möta hennes blick. Man kan inte lägga sig mer på rygg än så. Se på mig jag kan skoja om att jag är tjock, ful, tjej, invandrare, korkad, fräknig! Kära komiker, sluta att gå med på att det är ett aber att vara kvinna eller icke-svensk! Säg nej till självhat! Och framförallt. Var roligare än Måns Möller. Ni kan och ni vågar!

För er lite yngre läsare som inte har varit på en revy kan Nöjesguiden berätta att en kuplett är en ofta satirisk sång, avsedd att roa publiken. I Sverige var det främst revykungen Karl-Gerhard som utvecklade kupletten till konstart. Några av hans mest kända nummer finns på YouTube!
_____________________________________________________________________

Det märkliga programmet Folktoppen
(SVT 2006) låter tittarna rösta fram tidernas bästa svenska humorprogram:

1. Parlamentet 
2. Nile city 105,6
3. Time out
4. Hey Baberiba
5. Nöjesmassakern
6. Hipp Hipp
7. Helt apropå
8. Lorry
9. En himla många program 
10. I manegen med Glenn Killing

–Ojoj, vad många kvinnor.

Samma program utsåg även...

...världens roligaste man: Robert Gustafsson
”Hade det varit annorlunda om du hade varit
kvinna? –Det hade det absolut varit. Då hade jag ägnat
tid åt barnen. Om jag hade fött dem hade det känts angeläget, men jag har inga bröst och kan inte föda barn.”
Intervju i Svenska Dagbladet, mars 2010

...och Sveriges roligaste kvinna: Babben Larsson
”Men när det börjar gå till överdrift och jag petar i små ord då brukar jag säga till mig själv: ’skulle en man släppa igenom det här?’.”
Intervju, Expressen, maj 2010

Fem personer som borde ägna sig åt stå upp-komik

1. Tommie X

2. Linna Johansson

3.  Hanna Hellqvist

4. Linda Skugge

5. Mauro Scocco

Rolighetskvot i svenska humorprogram över tid:

Åsa-Nisse hytter med näven åt svärmor.

Kart-sketchen.

Hasse å Tage får gråtröst om kärnkraften.

Steve med Lloyden skojar om sin bombade fru Berit i Nöjesmassakern.

Helt Apropå skojar om att Ingvar Carlsson ser ut som en sko.

Farbror Frej tar fram något kul i Galenskaparna.

Peter Dalle ”tänkte inte på det dårå”.

Svullo tänder eld på tidningen som Agne läser.

Andres Lokko sprider ”ironi” till hela svenska folket.

Skåna hämnas på hela Sverige och uppfinner Johan Glans.

Tabitha ger sin kompis rådet att be ungarna kalla engångsligget för pappa för att få honom att gå hem i Mia och Klara.

 

Stad: 
Kategori: