När jag en dag fastnat på internet, och i texten om en idiotisk studie som landat i slutsatsen att begåvade människor lyssnar på Dylan och dumma på Beyoncé, dyker ett klipp upp i Facebook-flödet.
Det är ett drygt 13 minuter långt liveset med T-Pain, ursprungligen publicerat av amerikanska NPR Live för deras format Tiny Desk.
Under konserten framför T-Pain, en man som blivit tätt sammankopplad med ringsignaler, tre låtar helt utan den auto-tune som blivit hans signum. Reaktionerna från både fans och popkulturmedia lät inte vänta på sig, folk var alldeles till sig över att han, som sedan 2005 livnärt sig på sin musik som bland annat sångare, kunde hålla en ton. Det var rena klickbetesreaktioner på det akustiska, ingen kunde tro hur det lät när mannen med den knäppa hatten sjöng.
Visst kan musik, framförallt klubbig välproducerad sådan, få en ny naken ton och visst förändras tilltalet när den framförs akustiskt. Men jag blev oerhört provocerad. Det är deprimerande att folk alltid blir så imponerade när r’n’b och rap framförs akustiskt. Att människor som aldrig skulle lyssna på Beyoncé gillar Ane Bruns Halo-cover ”trots” att det är en Beyoncé-låt. Jag hatar den akustiska statusen och den underliggande rockismen som bär upp den, framförallt förväntar jag mig mer från oss r’n’b-lovers och fans.
Jag förväntar mig att folk hört att T-Pain såklart är en hyfsad sångare, att auto-tune för honom fungerat som ett instrument och att användandet av det bara varit en del av hans begåvning.
Jag blir också rasande över överreaktionerna, herregud, han har en medelbra r’n’b-röst, varför låter det som att ni hört babyänglar sjunga för första gången ur gyllene trumpeter fyllda med kattungar?
Det hela känns också deppigt i perspektiv. I mars publicerade The New Yorker en text om T-Pain skriven av Leon Neyfakh med rubriken ”The Sadness of T-Pain”. Artikeln beskriver till stor del hur han blivit intimt ihopkopplad med och lanserat auto-tune som instrument, och på grund av detta blivit neddragen i skiten när samma ljudeffekt populariserats och missbrukats av flera mycket sämre artister och musiker. Samtidigt tilläts vissa andra artister, Kanye West och Future, göra hela auto-tuneade album med sin kredibilitet intakt, samtidigt som de dessutom mobbade T-Pain.
Han var ledsen och tro fan det. ”Kritiken och förlöjligandet övertygade honom om att han var värdelös som artist, ’jag var helt enkelt inte stolt över mig själv längre’.”
I ljuset av allt det här blir den akustiska minispelningen och reaktionerna på den extra plågsamma för mig. Jag önskar att han aldrig hade genomfört den, för jag minns den där vidriga Milow-covern på Justin Timberlake och 50 Cents Ayo Technology och hur den spelades på radio. Jag känner inte till vilka motiv T-Pain hade, om han ville bevisa sig eller om det var en del i att marknadsföra sig inför nya plattan men han borde förvägrat sin publik denna upplevelse. Framförallt borde han förvägrat den andra än sin kärnpublik.
Som tur är verkar hans kommande album inte vara särskilt avskalat eller sakna auto-tune. När får vi se ett slut på den banala tanken om vad som är äkta mat, musik och litteratur?
För övrigt: Old news när du läser detta men Rihanna är äntligen tillbaka på Instagram. Hoppas vid gud att det beror på att hon snart släpper ny musik. Jag hoppas också att ryktet om Beyoncés andra självbetitlade album är sanna, oavsett hur dumma låttitlarna som nu sprids låter. När du läser detta hoppas jag att vi vet, och att Rihanna är med på en Blow-remix.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2014.
