En ny singel med Robert Wyatt är tillräckligt för att få delar av Nöjesguidens redaktion att ställa sig på kontorsstolarna och utbringa fyrfaldiga leven. När hans skivor från 1973 och framåt kommer i fina återutgåvor var vi helt enkelt tvungna att ringa upp Robert Wyatt för jubla i hans öra och för att få veta mer.
Berätta om den nya singeln, This Summer Night, med franska kompositören Bertrand Burgalat.
-- Det är egentligen hans singel. Vi var i Paris för några år sedan, jag och min fru Alfie, och då bad Bertrand min fru skriva några engelskspråkiga texter till hans musik, och därifrån fortsatte det. En av hans backing tracks hittade hon ingen riktig melodi i, och då gjorde jag en själv. Han blev jätteglad och frågade om inte jag kunde sjunga den. Sure! Alfie hade ingen aning om vad Bertrand hade för avsikt när han gjorde musiken, men hon tyckte att det lät som ett one-night stand på en strand, och då fick det bli en text om det.
Och Hot Chips remix?
-- De var inne i Dominos studio och jobbade, och så frågade de om de fick göra en remix på den. De håller tydligen på med sådant. Det är klart att de fick, men det blev lite lustigt eftersom jag inte var klar med min egen mixning än.
Domino släpper en hel drös återutgåvor nu. Känns det bra?
-- Absolut. Det är grejer från 1973 och framåt, allt efter att Geoff Travis hade räddat mig från Virgin. Så det blir det som släpptes på Rough Trade och på Ryko. Det lustigaste är att några av de sena skivorna kommer på vinyl för första gången, som Shleep, och då måste det bli tre albumsidor för att få plats.
Kommer det outgivet på utgåvorna också?
-- Inte mycket. Lite bits and pieces här och där, några låtar som varit bonus på japanutgåvor och sånt.
Jag har alltid undrat - på Ruth Is Stranger Than Richard spelar Brian Eno ett instrument som heter "direct inject anti-jazz ray gun"? Vad är det?
-- Hahaha. Det existerar inte. På den tiden hatade Eno jazz över allt annat, och när vi började spela jazzsolon försökte han förvandla dem till något annat med sin elektronik. Han lyckades inte utplåna all jazz på skivan, dock.
Du trummar igen, senast på Brian Eno och David Byrnes nya album Everything That Happens Will Happen Today.
-- Brian Eno och jag håller alltid på med olika grejer tillsammans. Han skickar musik, och om jag blir inspirerad lägger jag på något. Den här gången blev det en del percussion - jag spelar ju inte rocktrummor längre eftersom sådant kräver ben, haha.
Storband är en av dina viktigare influenser numera, om jag har förstått saken rätt?
-- Det har du. Jag tycker att storband är mycket intressant. Duke Ellington, Charles Mingus, Fletcher Henderson, Cab Calloway, Gil Evans - man kan ha så mycket nöje av dem. Men det intressanta är att allt måste organiseras så noga i storband, och samtidigt måste musikerna få stort frihetsutrymme. Det tycker jag är en mycket intressant ekvation.
När punken kom var hela den musikaliska generation du tillhörde dess måltavla. Du hade spelat med så gott som alla i det främsta hatobjektet Pink Floyd, men du gick helt fri från punkens angrepp.
-- Så sant, och det var rättvist. Jag gillar punk, och jag tyckte att Johnny Rotten och de där var mycket underhållande. Saken är den att även om jag spelade med medlemmar från Pink Floyd, och fortfarande gör, så var jag aldrig en del av den erans kulturella zeitgeist. Jag tyckte precis som punkarna att popstjärnor hade blivit den nya aristokratin i sina lantliga slott, så jag var avsevärt mycket närmare punken än min egen musikaliska generation. Även om det kanske inte hördes i min musik.
Din status i England har hela tiden varit oerhört hög.
-- Det är lite förbryllande. Jag tänker inte på mig själv i sådana termer, utan ser mig mer som en i kören, under belägring. Det som skiljer mig från många andra är att jag inte är fast i kulturell klaustrofobi. Snarare än de nya banden lyssnar jag på kubansk musik, på saker från Östeuropa, på kurdiska frihetssånger, och det som kommer in i mina öron kommer ut i min musik. Jag är en vanlig engelsk public school-pojke, men det betyder inte att jag måste sitta på den här ön och äta enbart Yorkshirepudding. Den status du talar om kanske grundar sig i det, även om inte jag tycker att jag upplever särskilt mycket status. Jag upplever åtminstone inte den minsta politiska respekt.
Det är just den musikaliska respekten i relation till att du är så pass kontroversiell politiskt som jag förundras över.
-- Jamen, jag kan inte identifiera mig med några av de politiska partierna på den traditionella partiskalan, och ännu mindre med media som jag upplever som exakt samma sak som det politiska etablissemanget. Så som vänsterradikal har jag knuffats åt sidan, men där har jag å andra sidan hittat ett sätt att göra min röst hörd.
Ett tecken på din status är förstås att du har blivit ett verb i det engelska språket. "Wyatting", som betyder att spela impopulär och svårtillgänglig publik på jukeboxen för att skrämma bort folk från puben.
-- Det är smickrande att påverka språkutvecklingen, förstås, men det är en sysselsättning jag aldrig skulle ägna mig åt. Det är någon lärare som har hittat på det, och du vet hur engelska lärare är. Bittra, avundsjuka och i sin syn på sig själva snarare missförstådda novellförfattare än lärare.
Den 27 oktober släpps Nothing Can Stop Us, Rock Bottom, Ruth Is Stranger Than Richard och Drury Lane. Tre veckor senare kommer Old Rottenhat, Dondestan (Revisited), Shleep och en fin liten EP-låda.
