"Jag har aldrig fått det stora okejet av media" – Simon Emanuel tar sin tid

Foto: John Artur

Han är en av de rappare som har varit med längst i det svenska rapgamet. På nya skivan  Le för kameran samsas det drömska med det energirika. Nöjesguiden snackat branschpolitik, namnbyte och noggrannhet med Simon Emanuel.

Simon Molin är idag 33 år, men har rappat sedan tonåren. Först under namnet Paragon och senare Simon Emanuel.

Varför bytte du namn?
– För mig var det livsviktigt. Det var en era av mitt liv som kom till sitt slut. Paragon representerade mig från sextonårsåldern och framåt, så det var dags för något nytt helt enkelt.

Det finns någon gammal Whoa-tråd där man diskuterar om du bytte namn för att du blev mer känslig.
– Whoa, alltså. Visst var det ett steg att komma närmare inpå, vissa vill säkert kalla det för att bli “mer känslig”. Jag ser det som att jag tog bort ytterligare en brandvägg mellan mig och lyssnaren. 

Tolka mig rätt nu, men du har rappat sedan sent nittiotal och du har spelat med de flesta. Du gästade Sleepys första skiva och höll Sakarias under vingarna när han var tonåring. Men du är ändå relativt anonym för den stora massan. Hur kommer det sig?
– Jag har aldrig fått det stora “okejet” av media. Det när folk utbrister “Nu är han här!”. Jag har alltid funnits med i bilden men på sidlinjerna. Inte frivilligt. Jag har heller inte varit svinpeppad på hela ”mingla med rätt folk”-tänket. 

Är inte det en stor del av att vara artist?
– Jag tycker att artister ska få vara artister. I Stockholm har det snurrats till så att artisterna tror att de har en skyldighet att vara buddy med personerna i branschen. Jag gillar inte det där utbytet. Det blir lätt en “kliar du min rygg, kliar jag din”-cykel som inte bryts. Jag har stått utanför det och har definitivt fått känna en viss kyla. Men samtidigt är jag cool med det, för människorna jag känner och har runt mig är genuina. I mitt fall har det heller aldrig funnits ett narrativ eller livsöde som stått i rampljuset. Det har alltid handlat om musiken, och inte en sensationell historia att smälla upp i stor rubrik.

Men det måste ändå vara en speciell känsla att ha varit med under en så stor den av den svenska hiphopens tidsålder?
– Sleepy och Taro var de första som gav mig en chans att bli hörd. Det är fint att ha äldre omkring sig när man är ny och oerfaren på scenen. Och jag var en liknade figur för Sakarias, absolut. Jag minns hur vi satte upp Myspace-sidor, haha. Sleepy och Taro är båda två personer jag alltid kommer att ha en grundläggande respekt för på grund av det. 

Du ska precis släppa ditt sjätte album och jag har tänkt på att Le för kameran är den mest drömska skivan hittills.
– Jag har en förkärlek för det drömska, men har nog inte direkt haft en tanke med det. Det har nog blivit så av farten bara. Jag tycker att skivan hoppar mellan drömlik och mer energisk i låtar som Panoramavy och Mångalen. Men som sagt, jag dras mot det.

Hur kom den här skivan till?
– Det har varit en relativt lång process, där den äldsta låten, Ta En Bild/Lotus, gjordes för två år sedan. Den satte en viss ton eftersom den verkligen lektes fram. På skivan hörs den första tagningen av verserna, det finns till och med en felsägning i den som vi lät ligga kvar för att inte gå miste om grundkänslan i låten. Även på Innan Isen Smälter finns en freestylad liten vers i slutet som fick vara kvar.

Vadå felsägning, var?
– Det kan jag inte säga, då kommer du bara lyssna efter den! Du får hitta den själv.

Beror den långa produktionstiden av skivan på att du är för noggrann? 
– Delvis, men det tar alltid ett tag att hitta stigen. Jag tänker alltid att jag vill göra en blueprint, knocka ut ett album på tre-fyra veckor och sedan släppa det. Men jag tenderar att ta ett-två år på mig ändå. Sedan vet jag faktiskt inte om det klassas som långt. Man måste nog hinna leva lite emellan också och samla på sig nya intryck. Men noggrannheten är definitivt en stor anledning.

Noggrannhet brukar vara en omskrivning för att vara petig? Kan du någonsin vara hundra procent nöjd?
– Det är svårt för mig personligen att säga att jag blir det. Jag brukar behöva upp till ett år för att få distans och se det mer objektivt. Jag är så himla uppe i allting, racear mot deadlines och så vidare. Tiden får vara domare.

Simon Emanuels "Le för kameran" släpps den 26 november. Idag har Innan Isen Smälter premiär på Spotify – lyssna här.