Beldina sände stora svallvågor över Sverige med singeln Ocean. Nu släpps äntligen EP:n Intermission, där Beldina fortsätter att fritt blanda soul, r'n'b och pop på ett sätt som gör henne nästan omöjlig att kategorisera.
För Nöjesguidens läsare måste det var nästan omöjligt att ha missat Beldina. Förutom diverse gästningar och framträdanden har hon bland annat hunnit ta över Kakans blogg och skänka oss sin prognos för 2015.
Men det är inte det som är det viktiga. Beldina har sedan sina första akustiska covers i form av projektet Coverstories hunnit utveckla en unik röst, och genom den skapa musik som doftar både nittiotal och framtid. Hennes musik har till och med kallats "future r'n'b", en beteckning Beldina till viss del känner igen sig i när jag möter upp henne vid Hornstull. Precis som Hornstull byggts om för att representera det nya gör även Beldinas musik det, men på ett helt annat och framför allt mer positivt sätt.
– Jag kan inte diktera hur folk ska känna, och jag tycker bara att det är positivt att andra skapar sina egna kopplingar till min musik. Framför allt vill jag inspirera till en ny form av känsla. Det är mycket så jag tänker i mitt skapande, jag är väldigt sparsmakad när det kommer till vilka jag jobbar med, men också hur jag väljer att porträttera mig själv visuellt. Jag tror att det handlar om hur jag är som person också, jag har ett väldigt nytt sätt att se på saker. Men jag verkar också vara svår att benämna. Vissa tycker att jag är r'n'b och vissa tycker att jag är pop eller soul. Jag går inte att sätta i något fack.
Breathe In, som öppnar Intermission, är kanske det bästa jag hört hittills i år. Kan du berätta hur den kom till?
– Det är faktiskt den enda svenskproducerade låten och producerades av Embee från Looptroop. Låten kom till på grund av en situation där jag tyckte om någon men blev sviken. Då försökte jag intala mig själv att jag bara behövde andas, ta det lugnt – du kommer gå vidare. Så det är det är det mantrat ”Breathe in, Breathe Out” kommer ifrån och blev en sång som jag skulle vilja att någon skrev till mig när jag gick igenom det.
Du verkar vara en väldigt politisk person, vilket vi inte minst såg när du tog över Kakans blogg. Går det att kombinera musik och politik?
– Det är så roligt, för jag har aldrig sett mig som en politisk person! När jag tog över Kakans blogg var det framför allt för att jag hade så himla mycket tankar, mycket av det jag berättar om i bloggen är diskussioner som jag och mina tjejkompisar har dagligen. Kakan tyckte att jag skulle dela med mig av det. Då kände jag att ”visst, vi testar en vecka”, och hon gav mig förtroendet att skriva vad jag ville. Nu kommer jag att skriva där en gång i månaden. Musikaliskt har jag inte riktigt hittat min röst för att få fram det budskapet i sång. Jag skrev låten Misstänkt tillsammans med Timbuktu, det var den första låten där jag kände att jag kunde få fram de politiska tankarna i toner. Inför albumet kommer jag att utmana mig själv genom att gå in på mer sådana frågor, men just nu är jag i en fas där jag känner att jag vill att mina lyssnare ska få veta vad jag har gått igenom, så att de kan relatera till mig. Sen får jag ta över världen på vägen!
Du har skrivit mycket om just hur rasifierade människor exotifieras. Hur märker du av det som musiker?
– Jag märker av det ganska starkt, men jag är också en person som har väldigt stark auktoritet, så det ifrågasätts inte ofta. Men jag startar gärna en diskussion – jag vill hellre att du ska känna någonting än inget alls. Det är svårt att ta för sig, till exempel sexuellt. Jag gillar att ta för mig, jag älskar min kropp och är i den åldern när jag känner att jag inte ska behöva ifrågasättas för hur jag klär mig.
Hur känns det att bli benämnd som Sveriges stora r'n'b-hopp?
– Det är egentligen bara ett ord i nuet. Jag uppskattar all kärlek jag får, men jag vill förnya mig själv och bli bättre för mig själv, just för att jag känner att jag är skyldig att ge folk det. Att jag ska vara något slags hopp för r'n'bn känns väldigt roligt på något sätt. Men jag vill också gärna se mig som ett hopp för popen och soulen – eller bara ett hopp för framtiden.
När du började med ditt projekt Coverstories var musiken väldigt akustisk, hur kom det sig att du nu är så utpräglat elektronisk?
– Jag har alltid, sedan jag var liten, skrivit låtar. Men jag hade aldrig träffat någon som kunde få fram en färdigställd låt på det sättet jag hör det i huvudet. Jag började med Coverstories för att jag kände att jag ville ut med min röst, och det var det enda sättet jag visste hur. Och jag ville heller inte sjunga över originallåtarnas beats, utan göra det på det sättet jag hörde det. Jag lyssnar jättemycket på Joni Mitchell och Dolly Parton, och kommer väldigt mycket från den gamla skolan med Billie Holiday. Likväl kan jag lyssna på Kanye West, J. Cole och den mer personliga textförfattarsidan som finns inom rappen. Det var därför det började akustiskt, men när jag blev bekväm och kunde hitta producenter som representerade det som skulle bli Beldina-låtar blev det tydligt att ja, det är så här vi ska göra.
Intermission släpps ju nu, hur känns det?
– Som det brukar kännas: ”On to the next”, liksom. Det är skitroligt att andra får ta del av det vi har jobbat på så länge och packeterat så fint. Jag har haft grymma människor med mig som har hjälpt mig att färdigställa den alltifrån Saga 'Niceguzz' Berlin för videon till OCEAN och Bella Boo som är min högra hand och ägare av KISSKISS Records där min musik släpps. Jag uppskattar allt så himla mycket och är skyldig dem en alla björnkram!
Vad är du mest nöjd över med Intermission?
– Jag är mest över att jag vågade lyssna på mig själv, och att jag gick på magkänsla.
Har du någon drömproducent?
– Kanye West, säger Beldina utan att tveka en sekund.
Intermission släpps – idag! – den 20 januari, och går att avnjuta här.
