(Captain Trip/Japanimport). Ändå visste jag precis vad det var. Jag var fullständigt medveten om att Velvet Underground hade hunnit bli ett skämt 1971. Lou Reed hade hoppat av, och hans unga protegé Doug Yule hade tagit över. Doug Yule, en hyfsad popbasist som ersatt geniet John Cale, tog med sig bandnamnet till Europa, där han spelade in drog runt under två år likt en kringresande bondfångare. Till bandet hade han bjudit in gamla Bostonpolare som Willie Alexander, och återanställt Maureen Tucker på trummor för ökad autencitet. Efter ett par år sköt någon barmhärtig själ hästen, och Maureen Tucker har nog inte riktigt förlåtit sig själv för att ha dragit bandnamnet i smutsen. Nu föreligger ljudbevis, om än i taskiga inspelningar. Vi tvingas genomlida fem olika inspelningar av Waiting for the Man
, uppblandat med Doug Yules Spare Change
som vill låta Lou Reed men aldrig lyckas. Riktigt pinsamt blir det när publiken upptäckt att man blivit grundlurad och ger sig på Maureen Tucker med gapflabb och "fuck off". Final V.U.
är verkligen de sista dödsrosslingarna från ett band som inte ens är en skugga av sitt forna jag. Men lika säkert är det långt ifrån det sista vi ser av outgivet Velvet Undergroundmaterial. Så länge det finns dårar som glatt betalar för att höra favoritbandens originaltrummisar spela taskiga covers på låtar vi redan har i femtioelva överlägsna liveversioner, lika länge kommer det att finnas en marknad för den här sortens utgåvor. Själv är jag redan sugen på nästa.
Skriv kommentar