En helt vanlig tisdag på Söder, ska vi mötas. Sophia "Soso" Somajo har föreslagit stadsdelens enda kafé som inte är fullsmockat med barnvagnar och ironiska skägg som lämplig mötesplats och innan hon kliver in genom dörren råder det en viss ovisshet kring om hon faktiskt ska komma. Sophia, som nu går under det nya artistnamnet Soso, har nämligen inte bara skapat sig ett namn genom att göra självklar elektronisk pop utan också för att hon ogärna lämnar sin lägenhet. När skivan The Laptop Diaries kom 2008 blev en hel musik- och bloggvärld lika hänförda av hennes filmiska och bombastiska ljudbilder som av att allt var skapat på en enkel laptop.
Under vintern 2011 bröt hon upp med sitt dåvarande skivbolag och har nu släppt sin andra platta That Time I Dug So Deep I Ended Up In China med inte bara ett nytt namn och nytt eget skivbolag utan också med en nyfunnen intimitet. Nöjesguiden satte sig ner, till tonerna av en sömnig Daniel Lemma på repeat i bakgrunden, och försökte ta reda vad tjejen som skriver topplistehittar till världsstjärnor från sitt sovrum egentligen vill med sin musik och mystiska persona.
Sophia, berätta om din fascination för Kina.
– Det började med att min farsa var mycket i Kina när jag var barn. Han och farfar var lite småhustlers, de hade en (Sophia gör citationstecken i luften) business där de jobbade med mode. Jag fick massor av grejer därifrån som jag inte riktigt uppskattade då men en av de saker jag fick var ett laxrosa kassettband med Kina-pop. Det var väl med typ deras Carola, någon jävligt ocool tjej men för mig var det helt främmande och min första ”egna” musik.
Sedan fick jag en bandspelare med mikrofon och då hade jag ju bara ett enda kassettband – det här kinabandet.
Varför bubblade det här intresset för Kina upp igen inför den här skivan?
– När jag flyttade 2009 så hittade jag kassettbandet igen och tänkte ”Shit, det här måste jag lyssna på”. Jag gick till Clas Ohlson och köpte en spelare så jag kunde lyssna på det och tänkte sen ”Gud, det här är helt genialiskt”. Det hade ett helt annat melodispråk än i västvärlden och lät så burkigt, diskantigt och väldigt 90-tal eftersom jag spelade upp det från den här gamla spelaren. Jag ville bygga hela ljudbilden på det soundet och så gjorde jag en hel platta på det, som jag skulle släppa på ett skivbolag som jag var på, no names mentioned. Sedan så kände jag att hur mycket frihet jag än får så blir det ändå inte så i slutändan. Det är för många människor som ska med och tycka, det är för många delade intressen. För mig är det viktigt att bli förstådd och allt det där klassiska, medan de har en helt annan vision om vad effekten ska vara av plattan.
Blir du obekväm av tanken på att ha en stab bakom dig?
– Ja, jag gillar ju att bestämma allt själv. Jag har haft dealar som, om man jämför med mina kollegor, har varit väldigt fria men det har nästan blivit till min nackdel. Jag har haft väldigt mycket kreativ frihet och nästan ingen budget - eftersom jag gör allt själv, och sedan ska de ändå in någonstans och meddla. Det blir sådär halvdant och det hade nästan varit mer safe om de i sådana fall hade bestämt allting. För mig blev det en motsatt effekt med den här låtsatsfriheten, jag gjorde mina första fyra videos själv men de skulle ändå komma med åsikter om hur de skulle klippas för att fungera på TV.
Sophia berättar att hon inte kan lyssna på en enda av sina gamla låtar idag utan att bli generad. Jag frågar om det är för att hon blir obekväm när andra har varit inne och pillat.
– Nej, så är det med allt jag gör även den skivan jag nu har gjort själv. Jag vill bara göra om allt. Jag lyssnar ju sönder mig själv när jag jobbar med skivan och tittar på mitt trötta ansikte när jag gör alla videos, man blir ju helt knäpp av att titta på sig själv så mycket. Jag kommer ihåg att jag pratade med en kompis, som också är artist och han sade ”Jag är så jävla nöjd med skivan nu”. Det är helt främmande för mig men vad skönt för honom, hur fan gick det till? Jag tror att det är för att då är det flera inblandade och man är mindre självkritisk. Jag kan känna att ja, jag är nöjd med mixarna för de gjorde Chrille Roth och de låter bättre än de jag har gjort själv men min egen del, den är jag jättekritisk mot.
Det pendlar mellan storhetsvansinne och totalt självhat. När jag precis har gjort låten kan jag knappt somna för att jag tycker det är så fett men redan nästa morgon så tänker man ”var det bara det här?”.
Du skriver ju åt andra artister, kommer du någonsin att lägga av med det?
– Nej, det tar ingen tid alls för mig.
Lyssnar du på dem då?
– Nej, för i helvete. Förutom Robyn som jag tycker jättemycket om och så finns det några projekt som jag tyckte om att skriva för som till exempel Oskar (Linnros Reds. Anm.). Jag kom in på det hela på ett bananskal, jag har egentligen aldrig velat skriva åt någon annan än mig själv. Man skriver en låt tillsammans med folk som skriver två låtar om året, som ligger på Billboardlistan och sedan behöver man inte tänka på något annat. Det är kul som ett experiment och jag skriver mest text. Det är ingen som lyssnar på texten ändå när det är sådan typ av musik, så man kan verkligen skriva vad man själv känner för.
Det är kul när man får för sig att läsa texten till en sådan där riktig hit och inser att man har missat hur dum den är.
– Ja, jag kan säga en sak och det är att jag aldrig har skrivit en text med ordet ”DJ” i. Jag vill skjuta alla som skriver DJ-texter. Men struntsamma, det är i alla fall det som har finansierat min platta. Jag tänker så här; om jag kan skriva två låtar om året till ett troll som verkligen gör hela grejen, för att sedan finansiera hela min platta och kunna ge bort den på Pirate Bay, då är det värt det.
Du har ju skapat en viss persona kring dig själv. Du lämnar ogärna din lägenhet och din PR-kille kallade dig för ”ljusskygg”.
– Det handlar inte om att jag vill vara mystisk. Jag skulle vilja fungera i ett normalt samhälle, gud i himlen! Det enda goda som kommer ur det är att man måste ha något att göra för att inte hoppa ut genom fönstret och då gör jag musik. Det grundas inte i någon slags romantisk promotion-bild av mig själv, utan i trista prylar. När jag väl har hittat ett hem - jag har ju flyttat så mycket och bodde mycket i andra hand - så kände jag att jag inte kommer flytta på mig mer. Jag måste verkligen vända på det men i nuläget så isolerar jag mig ganska mycket, det är väldigt sällan jag lämnar Söder (skratt).
Men du har ju massor av kontakter och skriver åt andra, är inte det en social bit i sig?
– Det är det som jag försöker förklara för mitt förlag, jag vill inte åka till L.A. och bo ett kollektiv med människor som spelar gitarr. Ew, nej! Jag skriver ju låtar från mitt sovrum och det är just därför jag gör det.
Upplever du att du måste networka?
– Ja, jag upplever att jag måste men jag gör ju inte det. Jag känner i vissa lägen, med vissa kontakter jag har, att tålamodet börjar ta slut när jag inte dyker upp. En gång kom jag inte på mitt eget framträdande på Rockbjörnen och då är det inte att man är ”mystisk”, folk blir bara sura.
I Sverige är det nog ännu svårare att bete sig så, vi är ju ändå ganska jante och folk är relativt snälla mot varandra.
– Jag gjorde en låt, Wristcutters Inc, som är en parodi på att man nästan måste vara djup och självmordsbenägen för att ha något att komma med.
Den klassiska bilden av den plågade konstnären?
– Ja, precis. Jag kan känna ibland när jag tar del av modern musik, det är inte ofta men man känner ju nästan alla i Stockholm som håller på med musik, att man vet hur det är och hur det är att hänga med dem och sedan läser man en intervju och undrar varför de målar upp sig själva helt annorlunda. Jag målar snarare upp mig själv som mer fungerande än vad jag är, jag tror inte att folk skulle jobba med mig annars. Nu jobbar jag med en ny kille som hjälper mig med PR och vi har ännu inte träffats. Han vill att jag ska komma till hans kontor inne i stan men det är så svårt för mig att åka in till city.
Jag kan inte förstå hur man själv skulle välja att inte fungera.
Hörs den här torgskräcken i din musik tror du?
– Ja, hela den här processen att jag sitter själv på rummet och gör allting hörs nog. Det klart det skulle låta bättre om jag hade en ascool producent. Hur många tjejer finns det inte som har en ascool producent och som har ett ascoolt band som alla gillar redan?
Det skulle ju underlätta för mig massor om jag kunde turnera som en normal person och jobba med andra människor. Mitt alternativ skulle vara att bo under en sten och inte göra musik så nu gör jag musik efter min bästa förmåga.
Kommer du att åka på någon turné i framtiden?
– Ja, jag har redan bokat på hela nästa år. Antingen så kommer jag att sumpa de kontakterna eller så kommer det att gå. Jag saknar att spela live, jag är ju narcissistisk. Jag måste på något sätt uttrycka mig offentligt för annars får jag för mig att det inte är på riktigt. Jag hatar bara att vara på klubben och att publiken förväntar sig något av mig. Jag kollar alltid var nödutgången är. Sedan så är jag så dålig på att komma i tid och repa med mitt band, det sitter inte riktigt när vi repar utan det blir mest awkward.
När man ser dina musikvideos ser de ut som att de målar upp någon slags resa. Du vet, som när man sitter på ett tåg och tittar ut genom fönstret med musik i öronen?
– Grejen är ju så här, jag ska försöka att inte låta som Carola eller Di Leva nu men om man inte går utanför dörren så blir man ganska välorienterad i sitt eget huvud. I Kina har jag varit några gånger, i mitt huvud. Jag gjorde en låtsatsintervju en gång med en kille som spelade reporter där vi låtsades att jag hänger skitmycket i Kina.
Där kommer din persona in i bilden igen.
– Ja, där låtsades jag att jag är normal och kan turnera i Kina men det som är så kul med Kina att det är det längsta, mest främmande och farliga som jag kan tänka mig eftersom jag har torgskräck. Drottninggatan är för mig hemskt, där skulle jag ha 8 av 10 på panikångestskalan. När jag var tonåring hade jag ännu mer problem med allt det där, då hade jag perioder när jag aldrig gick utanför dörren. Jag kommer ihåg att jag alltid drömde att jag reste över hela världen då, så jag tror att det är det jag spinner vidare på i musiken, allt det här jag skulle kunna göra.
Tror du att om du skulle göra allting, som att resa dit du ville, att det inte skulle finnas någon musik kvar för dig att göra?
– Ja. Hela mitt liv sedan jag var 10-11 år, har gått ut på att jag försöker fixa det som är trasigt. Men tanken har slagit mig och det vågar jag knappt säga till de som är med i hela processen med att jag ska bli fixad; vad skulle hända med mig om jag var normal? Skulle jag ha något att säga? Jag kunde ibland, i min tystnad, nästan se ner på människor och känna ”Men du vet ju ingenting om hur det är att leva. Vad ska du berätta för dina barn? Du har rest hela världen men var har du varit?”. Jag behöver inte åka till Thailand med ryggsäck för att hitta mig själv, jag kan bara sätta mig i soffan. Jag har väldigt svårt för balans, jag tror att jag inte skulle vilja vara ett offer för mig själv men jag har alltid varit väldigt modig och stark i vem jag är. Min syrra har varit tvärtom, hon åkte till Sydkorea helt själv när hon var tretton år men sedan har hon haft mycket svårare att komma in i ett rum och prata med folk. Det kommer naturligt för mig men inte det andra. Självklart vill jag fortsätta att utvecklas men jag vet inte om jag skulle vilja vara helt fungerande. Då skulle det finnas för mycket utrymme, nu när jag inte har något val så blir jag väldigt kreativ istället. Jag vet inte hur man producerar en skiva och därför kan vad som helst hända. Sedan sitter jag ofta när jag skriver de andra låtarna med folk som är jävligt bra på att producera musik och som gör samma sak hela tiden. De kan bara göra fel eller rätt. Så det där är ett dilemma för mig.
Varför vill du inte finnas på iTunes?
– Mina gamla grejer finns ju där och nu ville min manager släppa skivan på iTunes fast jag har gett bort den och det är typ 60 000 människor som redan har laddat ned den. Den finns ju fortfarande gratis på min hemsida, jag vägrar att ta ned den.
Är det för att du vill göra en god gärning?
– Nej, det är bara för att jag vill att folk ska lyssna på skivan. Det är inte viktigt för mig att folk betalar. Det betyder inte att jag aldrig kommer att sälja en skiva, jag supportar ju fortfarande skivbranschen. Alla har ju inte det här bananskalet att kunna skriva en låt åt någon annan hemifrån på Skype och därmed kunna ge bort sin platta. Det är jävligt speciellt för jag har fått så många mail där folk undrar om de kan donera pengar. De frågar om jag har ett Paypal-konto och jag hade inte ens en aning om vad det var, jag fick googla det. Det var helt sjukt när jag var på Pirate Bays startsida, min hemsida hängde sig och jag har aldrig fått så mycket mail.
Många av de som är inne där är ju människor som gillar att sitta hemma, precis som du.
– Det var den tanken jag hade med min första skiva. Jag ville göra en webcam-turné och mitt skivbolag fattade ingenting, sedan gjorde jag faktiskt en MSN-live som gick skitbra.
Det som var viktigt med Pirate Bay som jag skulle vilja tillägga, rent politiskt, var att jag aldrig gav dem en torrent-fil. Jag använde deras hemsida som annonsering bara. Man kan säga vad man vill om Pirate Bay, killen som startade det kanske inte har exakt samma värderingar som jag, fast nu är det ju nytt folk där som har en idealistisk tanke. Nu har de ju blivit bannade i England så det är tur att jag hann innan det.
Har du något annat politiskt budskap? Är du lite anarkistisk av dig?
Lyssna inte på någon och gör vad fan du vill. Auktoriteter är bara en illusion, det finns inga. Folk har alltid bett mig att ta ställning, jag blev till exempel ombedd att vittna mot Pirate Bay. Indirekt tar jag väl ställning men jag försöker inte pusha på någon mina åsikter. Jag är inte Looptroop, tills jag känner att det jag tycker har en effekt nog så håller jag käften. När jag skriver de här ”Hits for kids-låtarna” - jag kommer aldrig säga vilken men jag hade en som länge låg etta på Billboardlistan - så stoppar jag in så många sjuka budskap i en låt som man tror handlar om något helt annat. De låtarna är helt skrivna med intellektet medans mina egna låtar bara är som en spya.
Tar du någonsin semester?
– Nej, jag vet knappt vad som är helg eller vardag. Det jag ska göra nu är videos till alla spår på plattan. Min kille har tröttnat lite på att filma mig, jag gör alla effekterna men han har en mer mogen och tidlös smak.
Är din musik inte tidlös då?
– Nej, det är därför jag inte kan lyssna på den. Min första platta var ju lite rolig just då men blev pinsam redan nästa år. Jag kommer ihåg när mitt skivbolag pratade om att det skulle komma recensioner, jag hade inte ens tänkt på det. Det här kan jag säga till er på Nöjesguiden, jag har förlåtit er nu för ni är en fin tidning men det var så kul när ni sponsrade min releasefest med tidningen där ni hade gett mig den sämsta recensionen som jag hade fått av alla för min första platta. Jag fick den här gubben med ett streck som mun och den tidningen var överallt på min releasefest. Det var ett misstag av många men äh (skratt).
Respons av alla slag är en overklig del av det hela. När jag går med Oskar (Linnros igen Reds. Anm.) så är det ett skämt. Vi går ibland och shoppar, han köper ingenting utan bara tittar på grejerna och blir sur, men då är det helt sjukt när folk ska fota med mobilen. Det enda som har hänt mig var när ett tjejgäng skrek att jag var ful i verkligheten på tunnelbanan. Först spelade de min låt Pusher och jag undrade om de gjorde det med flit. De var verkligen taskiga. Jag försökte le lite granna tillbaka till dem, de kändes mest lite nervösa. Det är konstigt när folk har en referens till en och man inte har det till dem.
Vi börjar prata om exponering och behovet av att visa upp exakt vem man är men ändå flyga under radarn, obemärkt.
– Jag såg Shame av Steve McQueen, Michael Fassbender är så porrig. Jag har legat och tänkt på honom i fem nätter nu. Det här tyska utseendet som jag egentligen inte gillar och att han är så primal, nu har jag blivit besatt av honom.
Hunger som är hans andra film är sjukt svår att se, den är rå. Han är så sårbar. Det slog mig att hans mest sårbara sida finns där ute för hela världen att beskåda. Han är både fysiskt och känslomässigt naken och att det finns ute för hela världen att dokumentera är så himla intimt. Det är så sjukt att min musik finns där ute, även om jag kanske inte står för samma saker som jag gjorde då eller känner samma känslor. Jag har spelat in min farsa när han sjunger på ett dolt spår på skivan. Han är den viktigaste personen i mitt liv som samtidigt är clownen som kan göra mest ont i mig. Jag bad honom sjunga och spelade in det, det blev så sårbart och genant. Det visade upp själva urkärnan av honom, helt avklädd, och det här har jag släppt på min skiva som flera tusen människor har laddat ner. Jag grät i flera timmar när jag insåg vad jag hade gjort, jag hade ju verkligen exponerat honom.
Sosos skiva That Time I Dug So Deep I Ended Up In China finns att ladda ner gratis på hennes hemsida, där också nya videos läggs upp på löpande band.
