Intervju: Elle-galans vinnare

Igår gick den årliga Elle-galan av stapeln på Grand Hotel i Stockholm. Vi fick chansen att prata med fyra av vinnarna, i kategorierna Årets designer, Årets bäst klädda kvinna, Årets look och Årets hederspris – här är de.



Årets designer: designduon Altewaisaome

Vad betyder det för er att vinna årets designer?
Natalia: ­– Det är en otrolig ära, först och främst. Det känns väldigt kul, Elle har varit med oss sen början. Jag tror att vi kommer nå ut till många fler nu, branschen känner ju redan oss och vi känner dem.

Ni skiljer er ju en del från det klassiska ”svenska modet”. Har det med er bakgrund i Milano att göra?
Randa: – Definitivt!
Natalia: – Modet där har påverkat oss mest, men vi är härifrån, så att jag tror att vi får det bästa av två världar.
Randa: – När man är där har man fått höra ”gud vad skandinaviska ni känns”, och när man är här får man höra ”gud vad internationella”, så jag tror att vi har lite av båda delarna i vårt uttryck.

Var kommer era idéer ifrån?
Randa: – Det kan vara en stad, en atmosfär, en artist, en konstnär.

Hur omvandlar man en atmosfär eller en stad till plagg?
Natalia: – Det finns så många olika sätt att skapa, det är det som gör alla intressanta i sin kreativitet. Man tolkar saker på så många olika sätt – det kan vara en färg, en känsla i materialet, en silhuett.

Vad tycker ni om svenskt mode i övrigt?
Natalia: – Ledigt och bekvämt. Funktionellt. Men jag tror man ser en förändring också.
Randa: – Svenskt mode når ut till den internationella marknaden mer och mer för varje år, dörrarna bara öppnas och öppnas. Jag tror det kommer utvecklas. Men det är ju väldigt uppmärksammat, i modestäderna särskilt.

Varför är det det?
Natalia: – Jämfört med andra länder sticker det ut för att det har varit minimalistiskt. Om man kollar på internationellt mode, de stora modeveckorna, så är det samma formspråk medan Skandinavien alltid har varit unikt.

Vad drömmer ni om?
Randa: – Målet är att finnas kvar. Att fortsätta jobba med det här hela livet. Vi lever drömmen nu.



Årets bäst klädda kvinna: skådespelaren Moa Gammel

Varför tror du att du blev utsedd till bäst klädda kvinna?
– Jag har ingen aning! Jag handlar inte så mycket kläder längre, det kanske är att jag använder det jag har och på något sätt utstrålar någon sorts bekvämlighet i vem jag är, snarare än att följa trender och köpa dyra märkesväskor. Jag hoppas att det är någon sån sak.

Spelar det någon roll att vinna?
– Näe. Ju äldre man blir, desto mer går man från insidan och ut istället för tvärtom. Jag tycker om designer som verkar i gränslandet till konst, och tycker kanske lite mindre om kommers och konsumtion. Mode kan vara väldigt politiskt.

Vad gillar du för mode?
– Jag tycker om eldsjälar. Diana Orving, Back, Altewaisaome. Men jag är egentligen inte så intresserad, jag läser böcker hellre än modetidningar, men mode är väldigt viktigt i förhållande till vad man utstrålar.

Vad läser du?
– Just nu läser jag Anaïs Nins dagböcker, de är fantastiska. Jag har snöat in på kreativitet och genikult, jag har en podcast som kommer ut i februari som heter Genier. Jag intervjuar Gudrun Schyman, Suzanne Osten, Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg. Jag tycker det är väldigt intressant att prata om kreativa processer, men tyvärr är det i mediala sammanhang oftast väldigt mycket fokus på privatliv, saker som egentligen inte har att göra med det man skapat. Det är ett litet utropstecken bakom att jag tycker att kulturpolitiken är viktig.

Intervjuar du bara kvinnor?
– Det är människor! Men man hör ju kanske vilka typer av gäster det är. Jag har ett manifest kring varför jag tycker att just de är genier – för mig är ett geni när man äger sitt eget liv, och har sparkat in stängda dörrar. I kölvattnet av SVT:s serie nu med Belinda Olsson. Jag är chockad över att SVT gör en sån serie, faktiskt. Jag hoppas att det lyfts fram andra historier kring feminism som visar att den verkligen behövs och att den verkligen inte har gått för långt, för vi är inte ens framme.

En del av motiveringen till varför du vann var att du har ”världens vackraste leende”.
– Jaha…

Om du skulle säga vem du tycker har världens vackraste leende, inte på grund av hur den personen ser ut utan kanske snarare utifrån vem den är och vad den har gjort, vem skulle du välja?
– Då måste jag säga Birgitta Stenberg. Hon har ju drabbats av cancer, så när jag intervjuade henne genomgick hon kemoterapi. Hennes livskraft är så enorm, hon äger verkligen sitt eget liv. Alla kvinnor som äger sitt eget liv skulle jag vilja ge pris till. Oj, nu blev det lite politiskt… Men det kan vi väl behöva.



Årets look: dreampop-tvillingarna Say Lou Lou (Elektra och Miranda Kilbey)

Berätta om er look!
Elektra: – Det är väl, som jag förstått, att vi är lite 70-taliga. Lite rock’n’roll. Glamourösa, men ändå sköna kläder. Flowy!

Tänker ni mycket på er stil?
Miranda: ­– Inte på vardagar. På scen tänker vi mycket på det. Jag tror att som vilka människor som helst så ändrar vi oss hela tiden. Man vaknar upp varje dag med nya idéer på vad man vill göra. Men vi försöker vara ganska konsekventa.

Är ni intresserade av samtida mode?
Elektra: – Vi gillar ju kläder, kostym, scenkläder. Men vi har inte koll på trender, vi hinner inte sätta oss in i så mycket mode. Vi tycker mest om att gå i gamla second hand-butiker.

Vad tycker ni om att vinna ett pris som snarare fokuserar på hur ni ser ut än på ert skapande?
Miranda: – Alla pris är väl kul pris! Musik är ju vår grej, så det är här som en liten cherry on top.

Vad inspireras ni av?
Miranda: – Varandra, höll jag på att säga. Men vi inspireras av våra liv, relationer, andra människor, musik. Konst, film. Allt. Andra kvinnor! Äldre människor! Vi älskar gamla historier.

Jag hörde att ni gillar att kolla på film. Vad har ni tyckt bäst och sämst om från året som gått?
Miranda: ­– Jag älskade Frances Ha. Och du gillade Blå…
Elektra: ­– Blue is the Warmest Colour.
Miranda: – En kille som är med i Blue is the Warmest Colour är med i vår första musikvideo!
Elektra: – Vad tyckte vi var dåligt i år då?
Miranda: – Jag tyckte The Wolf of Wall Street var dålig. En sexistisk grisfest. Kokain och pussy genom hela filmen. Den skildrar väl en tid, typ, men grisig killfilm får jag panik av.



Årets hederspris: fotografen och konstnären Denise Grünstein

Jag måste tyvärr börja med att ställa världens tråkigaste fråga. Hur känns det?
– Oväntat! Jag är väldigt förvånad, det tog mig ett tag att förstå.

Varför är du det?
– Jag har varit i periferin av modet, men jag har aldrig egentligen varit modefotograf. Därför blev jag förvånad. Men det här är någonting annat än Årets fotograf, lite ”lång och trogen tjänst”, att man kanske har rört sig i närheten av mode och skönhet. Men jag har inte hört någon motivering, så jag vet inte riktigt!

Det som jag fick höra var att det pratades om din syn på ”okonventionell skönhet”. Vad tycker du att det innebär?
– Jag brottas ju med att jag ofta hamnar i alltför konventionell skönhet, det är så förväntat. Att hitta det vackra i det oväntade tycker jag är mer spännande, för jag tycker om att bli överraskad av bild. Både när jag ser andras bilder och när jag ser mina egna, att jag inte hamnar precis där jag trodde att jag skulle hamna. Det går att hitta skönhet i absolut allt, tycker jag.

Känner du att det finns något sätt du skulle vilja utvecklas på, något du inte gjort?
– Jag har alltid varit väldigt fascinerad av film. Det är lustigt nog dokumentärfilm jag tycker är mest intressant, trots att jag inte är ett dugg intresserad av dokumentärfoto. Jag tycker att verkligheten ibland överträffar dikten.

Om du fick göra en dokumentärfilm, vad skulle den handla om?
– Människoöden. Intressanta människor som får komma till tals, som absolut inte behöver vara kända. Ålder tycker jag är intressant, kvinnor och ålder. Eftersom jag själv är en kvinna som åldras – då vill man gärna träffa folk som har något att berätta, som har livslust.

Du som sett branschen förändras genom åren, vad tycker du är den största förändringen i hur könsfördelningen bland fotografer ser ut?
– Jag började för drygt trettio år sen, och då var det en väldigt mansdominerad värld, svår att komma in i. Man kände skräck för att klara av det tekniska. Men såsmåningom lärde man sig att nyckeln till gåtan sitter inte i kameran utan i blicken. När jag tittar på skillnaden mellan manligt och kvinnligt fotografi – och jag lägger ingen värdering i det – men jag kan tycka att mäns bilder ofta berättar andras historier, och kvinnors bilder berättar sina egna. Kvinnor har en förmåga att använda sina egna erfarenheter i bilden, och det har genererat en annan typ av mer spännande fotografi.