Andreas Kleerup är stor, nästan en gigant, inom den svenska musikvärlden. Släpper han något nytt flockas de musikintresserade som flugor, giriga att få ta del av vad han nu har hittat på. För man vet aldrig med Kleerup, just när man har ringat in hans person kan han plötsligt göra en helomvändning. Han är utan tvekan en fascinerande artist, som tilltalar synthnördar, skvallerpressen och nu senast, finkulturen med sitt tonsättande av Aniara på Stadsteatern. I höst kommer uppföljaren av hyllade soloalbumet ”Kleerup” och förväntningarna är skyhöga.
Nöjesguiden fångar Andreas på väg hem från repet inför spelningen på Grill ikväll. Han börjar med att säga att det ska bli skönt att spela lite akustisk gitarr efter att ha tillbringat så mycket tid i studion. Vi frågar vad det är vi kommer att få höra på konserten.
– Det blir lite gamla hittar, något från Thin Lizzy också kanske. Jag kommer nog att köra ”With every heartbeat” bland annat.
Ligger ”Me and my army” på is nu när du spelar in din andra skiva som Kleerup?
– Det kan väl ta något år innan vi släpper något nytt, man får varva lite mellan projekten. Men vi ska spela lite tillsammans i sommar faktiskt. Det är skönt att alltid jobba med någonting.
Du gillar inte semester?
– Jag har semester när jag ligger och stirrar i taket eller sitter tyst i en taxi på väg någonstans. Men nu när du säger det, det hade varit skönt med semester innan alla andra drar. Det här är den första sommaren som jag inte turnerar, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag får väl bygga på mitt hus och gå ut med hunden. Fast min skiva kommer att ta mycket tid, man jobbar en timma och vilar en timma och så fortsätter det.
Berätta om de andra artisterna du tar in på den nya plattan. Loreen och Veronica Maggio ska vara två av dem?
– Det är grymma tjejer. Jag jobbade med Maggio igår i studion faktiskt. Sedan ska jag jobba med Susanne Sundför från Norge som är jävligt bra och en massa annat folk, så det rullar på.
Men det är inga låtar som är helt klara än?
– Nej, inte helt, det tar ju ett tag att bygga en stad. Det är kul att se det växa fram men det är mycket pill. Det är därför det är skönt att bara spela gura och sjunga, när man gör sådana där stora byggverk i studion är det en annan sak.
Du har visat dig vara extremt kompetent när det kommer till att skriva så kallade ”hittar”.
Hur viktig är den potentiella hit-faktorn för dig när du gör musik?
– Jag trodde aldrig att ”With every heartbeat” skulle bli så stor men det är kul att se att det fungerar. När de spelade ”Thank god for sending demons” på P4 då tyckte jag det var skönt på ett annat sätt. En hit för mig är en bekväm värld att vara i, för mig är det ingenting som sitter i halsen på en. Folk är smartare än vad man tror, man kan inte trycka ner 40 refränger i halsen på dem, då blir det bara en avsmak.
Som musiker (och människa) vill man ju alltid vara på väg någonstans. Vad vill du göra annorlunda den här gången, rent musikmässigt?
– Jag har märkt att det är många ute i världen som är sugna på att jag släpper en ny platta och som man säger på engelska, I’m overwhelmed. Det känns som att den här skivan satte några slags spår i människor och då är det bara kul att bli bättre på sitt hantverk, försöka att planera det oförklarliga och sätta det på Spotify.
Är du rädd för att skivan ska få ett annat mottagande än den förra?
– Nej, det känns ganska lugnt. Man blir klar med en sak och sedan börjar man direkt tänka på nästa projekt. Man kan aldrig veta förrän fem-tio år efteråt om det var bra nog. Som pappa sa: ”Det är en enda lång komposition”. Man behöver ju inte sluta göra musik bara för att man blir gråhårig, tvärtom, det är en lång färd. Det ska bli jävligt kul att spela synth igen. Jag försöker att lära mig från mina duktiga, kvinnliga artistkollegor som tar hand om sig, allt är så upp och ner om man ska orka med allt här i livet. Som när man sitter i en bar på en flygplats och kallsvettas, vet knappt var man ska. Därför är skönt när man äntligen kan njuta av allt.
Vad var det som gav dig en sådan rockstjärnestatus, tror du? Medierna har ju gjort dig till en ganska unik figur.
– Jag tror att det är mer min pappa och mamma som har gjort det, inte medierna. Annars är det väl för att jag har haft Ray Bans på mig. Äh, rockstjärna jag vet inte, nu är jag liksom ute och går med hunden i Tantolunden. Men det handlar väl om en frihet, vanligt sådant där Harley Davidson-tänk, allt det finns ju där. Om man jobbar med musik får man en frihet att bestämma allt själv men det måste ju fungera för andra också.
När du ger dig in i något verkar du göra det fullt ut. Har du gått och blivit en äkta bibeltroende nu?
– Det går väl i perioder. Jag vet inte om det är intressant för en klubbsugen Nöjesguidenläsare. Eller kanske just för dem, i och för sig. Då får de höra av sig om de behöver själavård. De som hamnar i någon slags kris är ju oftast mellan 19 och 30 år men det brukar lösa sig sedan. Om någon är i kris kan de få höra av sig.
Du och Jonas Inde verkar ha en flitig Twitter-korrespondens, har ni någon slags bromance på gång?
– Vi simmar omkring lite i livet båda två. Jag vet inte om vi är samma skrot och korn men vi är väl två avstickare som möts. Vi har gjort en låt tillsammans som kommer i höst, tror jag.
Andreas Kleerup spelar på restaurang Grill ikväll och kliver på scenen vid tio-snåret. På lördag kl. 19 sänds Kleerups Aniara i SVT2.
