I podcasten Banbrytare möter Klas Ekman reportagejournalistikens superstjärnor

Klas Ekman är själv ingen okändis för fans av ambitiös, svensk journalistik. Han är journalist och författare med ett antal själv- och spökskrivna böcker utgivna – nu senast den uppmärksammade Ken Ring-biografin Livet. Nu har han startat samtalspodcasten Banbrytare, där nyskapare inom svensk magasinsjournalistik får ta plats inom sitt expertområde.

Vi kontaktade Klas Ekman och fick tillbaka bland de mest ljuvligt uttömmande mailsvar vi sett, om journalistik som hantverk, Filter-reportagets framtid och kopplingen mellan Ken Ring och Tomas Tranströmer.

Är Banbrytare ett mer branschnischat Värvet? Eller kommer fokus att ligga på kulturjournalistiken snarare än personen?

– Grundtanken var ärligt talat att göra en svensk version av den amerikanska Longform-podden, där alla från Emily Nussbaum till Gay Talese har varit gäster. Och den podden är precis som en branschnischad Värvet. Det jag gillar är att den också ger en bild av magasinsbranschens historia och det är väl också det som är en förhoppningen att Banbrytare ska göra på sikt. Fast jag tänker även göra program om själva hantverket framöver. Du vet, hur vad som är den perfekta inledningen, hur man ska tänka när det kommer till dramaturgi, avslutningar och så vidare. Jag älskar själv sånt, och det har hört sig ett antal kollegor och önskat sig mer av den varan.

 

Vilka gäster har du valt ut? Och varför just dem?

– Så här inledningsvis har jag tänkt lyfta fram folk som drivit den svenska magasinsjournalistiken framåt. Först ut var Bobo Karlsson som typ ”upptäckte" New York åt svenska folket i slutet av 70-talet och under 80-talet. Han är inte bara en fantastisk resejournalist utan var också med och drog igång den första Stockholm City på sjuttiotalet, ett försök att göra en svensk New York. Han var också chefredaktör för Intrig ett tag, vilket nog är det bästa försöket att göra en svensk Vanity Fair. Tommie Jönsson och jag har också spelat in en intervju med Kristina Adolfsson som kommer upp vilken dag som helst. Och ytterligare en med Nils Petter Sundgren. Det var han som översatte Tom Wolfe till svenska och det finns ett par väldigt roliga e-böcker ute nu. En med ett roligt men seriöst nedslag i Stockholms porrbransch på sjuttiotalet, och en med olika uppgörelser med mansrollen som är väldigt roliga och fortfarande rätt aktuella faktiskt. Bildade, men lättlästa. Han satte någon sorts AA Gill-stil redan då.

 

Vilka tycker du ska lyssna på podden? Du får bara inte säga "alla".

– Okej, men "alla" som är intresserade av reportagejournalistik och branschen. Vilket uppskattningsvis rör sig om sisådär fem procent av den svenska journalistkåren plus alla engagerade tidningsläsare. Inte så många alltså, men jag tänker mig att de är lyssnare av hög kvalitet. Författaren Stendhal skrev sin bok Om kärleken för en tänkt målgrupp på hundra eller två hundra personer, eftersom han trodde att det bara var så många förutom honom själv som verkligen hade älskat på riktigt. Det är väl ungefär samma sak i det här fallet.

 

Hur har reportagejournalistiken förändrats under din tid som skribent?

– Jag tycker att den har blivit mycket bättre, faktiskt. Trots att arvodena minskat. Idag känner i regel de flesta journalister och skribenter till Tom Wolfe, Joan Didion och Gay Talese. Så var det verkligen inte förr. i mitten av 90-talet när jag pluggade var det egentligen bara Intrig och Café som hade den där sortens amerikanska berättande, även om Nöjesguiden och Pop förstås också var toppen. Idag görs det en massa av imponerande kvalitet. Ta Fokus och Filter. Eller Svenska Dagbladets kulturmagasin som håller oerhört hög kvalitet. Sedan har ju Expressen satsat på berättande journalistik. Det är ju ett hälsotecken att de värvat Johanna Karlsson. Möjligtvis saknar jag rent allmänt lite humor, om jag ska vara lite gnällig. Alla yngre är så seriösa och nyktra.

 

Och hur kommer det sig att du är så tokig i den?

– Ska jag vara ärlig så tyckte jag att magasinsjournalister verkade ha det så sjukt kul på sina jobb. Det verkade finnas utrymme för mycket knäppare idéer och roliga äventyr än i dagspressen, och texterna var roligare att läsa.När jag började på Café blev jag snabbt skickad till Pajala för att gå en strippkurs för män som Arbetsförmedlingen anordnade där, och fick även åka med på en Loch Ness-expedition (som skrämmande nog blivit förbannad av en häxmästare). Det finns inte riktigt någon tradition att publicera den sortens grejer i dagspressen. Tyvärr.

– Sedan gillar jag ju dokumentärer precis som de flesta andra, och reportagejournalistik är ju samma sak. Men de skrivna reportagen ger ju mer utrymme för litterära tricks, reflektioner och elegans. Och jag älskar att umgås med magasins- och featurejournalister för de har prestationsångest och är sällan särskilt självgoda. Jag tror att de blir lite yrkesskadade på ett positivt sätt, mer inkännande och lyssnande, för när man arbetar med längre stories måste man hålla alla sinnen öppna. Då blir det svårare att uttrycka sig tvärsäkert om saker och ting på Twitter. Fast jag skulle nog inte påstå att det gäller mig.

 

Har det så kallade Filter-reportaget en framtid?

– Ja, det tror jag. Papperstidningen kommer säkert finnas kvar som en elitprodukt, men Grantland är helt nätbaserad och har en massa bra reportage. Och New York Times Magazine har gjort ut några reportage på nätet som blivit mycket bättre än de som trycktes i tidningen. Jag älskade John Jeremiah Sullivans The Ballad of Geeshie and Elvie som handlade om ett par bortglömda bluessångerskor. Dels var texten helt underbar, som en thriller med otroliga karaktärer. Men på hemsidan blandades den upp med filmsekvenser och musik och helheten blev fantastisk. Sedan är ju frågan förstås hur det hela ska finansieras här i Sverige. 

Du är också högaktuell med den biografi om Ken Ring som ni skrivit ihop. Hur kom det samarbetet till?
– Det var förlaget som styrde upp det hela. Vi träffades på Abbe Bonniers kontor vintern 2012 och snackade lite, bara Ken och jag. Han ville ha någon som kändes som en vanlig Svensson och där satt jag i lammullströja med trivselvikt och tjocka glasögon. Så jag var väl ett självklart val på det viset, antar jag. Sedan drog vi till Zanzibar och Kenya några månader senare, vilket var jäkligt speciellt. Vi delade till och med rum.

Vad tycker du själv blev bäst i boken?
– Jag tror inte att det finns en enda tråkig sida. Fast det var verkligen ett samarbete, det måste jag poängtera. Först skrev jag ihop en grund baserad på de där intervjuerna vi gjorde i Afrika och ett manus som Ken själv suttit och plitat på. Efter det har Ken och jag bollat allt material fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och efter det har han suttit och gått igenom varenda mening minst sju gånger. Så det är verkligen hans språk. Och han var sjukt petig. Tomas Tranströmer kan inte vara mer noggrann med språket. Det skulle inte finnas några ”honom”, det skulle vara ”han”. Och ”nåt” skulle vara ”nått” och alltså stavas med två t, för att det verkligen skulle bli Ken Ring. Han var extremt noga med allt sånt. Och det blev skitbra i slutändan.

Det är ju inte ditt första spökskrivaruppdrag. Vem skulle du helst spökskriva åt?
– Jag har precis börjat arbeta på en bok om ett stycke svensk kulturhistoria. Men framöver? Jag tror det dröjer ett tag innan jag hittar någon med ett lika fascinerande liv som Ken Ring.

Banbrytare finns att lyssna på där podcasts brukar finnas – här, till exempel.