Foto: Martin Vallin
Eric Wickman var svensken som vid arton års ålder flyttade till USA, utan kontakter och med bara sextio dollar på fickan. Nio år senare grundade han bussföretaget som senare blev känt som Greyhound, idag ett inte helt okänt varumärke, omskrivet i otaliga böcker och skildrat i ännu fler filmer. Ändå var han i princip okänd – tills Kristin Lundell bestämde sig för att berätta hans livshistoria i nyligen utkomna Busskungen.
Nöjesguiden har pratat med Kristin Lundell, som bland annat skrivit kolumner i Aftonbladet och Svenska Dagbladet, och som under arbetet med boken reste över hela USA med Greyhoundbussar. Två gånger. Resultatet är en bok som både kan läsas som en biografi och som en reseskildring, via USA:s kanske mest omtalade färdmedel.
Hur fick du idéen att skriva en bok om Greyhoundbussar? I teorin låter det kanske inte som världens sexigaste ämne.
– Men hallå där! Det är världens sexigaste ämne ju! Okej, jag förstår vad du menar. Antal cylindrar och hästkrafter är kanske inte något som får hjärtat att rusa hos alla, men företaget Greyhound har ju blivit en symbol för något så mycket större. Tänk på alla låtar genom historien som handlar om att stiga ombord på en Greyhoundbuss. Och tänk på hur populärkulturen hade sett ut om inte Greyhound hade funnits.
– Till exempel steg ju Dolly Parton ombord på en Greyhound för att resa bort från sin fattiga uppväxt och in till Nashville för att söka lyckan. Greyhound har ju blivit en symbol för just det: för frihet, mod, att säga nej till det tråkiga, inrutade livet och istället ge sig iväg och ta vara på livet... Men – min mamma är uppvuxen i granngården till Eric Wickman. Där, i Våmhus utanför Mora, gick han under smeknamnet "Busskungen". En gång fick hon som barn en femtiolapp i grindslant av honom. Detta var 1952 och en femtiolapp var ungefär 1000 kronor i dagens värde.
– Så jag har hela mitt liv vetat om att Greyhound var grundat av en svensk. När jag sedan blev äldre och ville lära mig mer om honom visade det sig dock att det inte fanns något skrivet om honom. Så det blev min uppgift att göra det.
Är det egentligen en biografi eller ett resereportage?
– Det är tänkt som en biografi. Det är ju ingen som vet att grundaren av Greyhound är svensk, så det är framför allt hans historia jag vill berätta. Men det hade varit omöjligt att göra det utan att resa med bussarna idag, för att se vad som blivit av hans livsprojekt. Därför har jag korsat USA två gångar på Greyhounden. På femtiotalet var Greyhounden ett modernt sätt att se sig om i landet – så är det ju inte längre idag.
Greyhoundbussar känns som en av de saker som allra tydligast förknippas med USA i populärkulturen. Vad tror du att det beror på?
– Att många konstnärer och musiker reste med Greyhound beror nog på att det var det billigaste sättet att ta sig någonstans. Konstnärer och musiker som väntar på att slå igenom brukar sällan ha de tjockaste plånböckerna. Dessutom var ju Greyhound det enda sättet för många att resa någonstans, och eftersom Greyhound var som störst på 50-talet, under rockkulturens födelse, blev de två sammanlänkade.
Hur billigt är det att åka Greyhoundbuss egentligen?
– Det är inte jättebilligt idag. Åtminstone inte om man vill vara spontan. Greyhound använder idag samma system som tåg- och flygtrafiken – det blir dyrare ju närmare inpå man bokar och beroende på hur populärt det är att resa på en viss dag. Så om man ska packa kappsäcken och kuska runt i USA bör man packa ner gott om pengar.
Greyhoundbussar är ju oftast förknippade med något slags koncept om den amerikanska drömmen. Är det så vi ska förstå Eric Wickmans livsberättelse?
– Ja, precis så. Han var arton år när han steg i land i Boston. Han hade sextio dollar på fickan och kunde inte ett ord engelska. Eric Wickman var ju en bondson från norra Dalarna utan några kontakter. Att han började i ett skogsarbetarläger i Arizona och sedan jobbade sig upp till att ha ett enormt kontor i de flottaste affärskvarteren i Chicago är ju den typiska amerikanska drömmen.
Känner man sig lika melankoliskt romantisk som Jon Voights karaktär i Midnight Cowboy när man sitter på en Greyhound-buss?
– Alltså, jag har varit med om så mycket USA-romantiska saker att jag inte vet vad jag ska börja. Det är så otroligt rogivande att sitta på bussen och stirra ut genom fönstret medan USA sveper förbi utanför fönstret. Att åka i månskenet genom Wyoming – in i Utah och där åka så nära bergen att man nästan kan se hur miljoner år format stenarna är helt magiskt. Eller åka genom de öde städerna i Virginia där de senaste årens ekonomiska stålbad har tagit med sig allt hopp. Allt det där missar man ju när man flyger.
När det rör sig om en sådan här "dubbel" bok, vad tror du det är som lockar människor till den, det biografiska eller reseskildringen?
– Jag hoppas att det är biografin. För jag tycker verkligen att det är dags att skriva in Eric Wickman i historien. Inget har ju skrivit som honom tidigare och jag tycker att det är så konstigt att han har ramlat mellan stolarna. Han var ju en gigant under sin levnadstid. På 20-talet var han en av kungarna i Chicago. Han kunde parkera hur han ville och fick poliseskort när han åkte genom staden. I utbyte sägs det att han skickade backar med öl till polisen. Det här var ju under förbudstiden.
Vad överraskade dig mest under arbetet av boken?
– Det överraskade mig att ämnet är så fullkomligt outforskat. Eric Wickman dog ju 1954 och det gjordes en del intervjuer – både svenska och amerikanska – med honom innan det. I USA har böcker skrivits om Greyhound men där har Wickman bara beskrivits som ”the Swedish immigrant”. Det är ju för att ingen vetat något om honom. Så jag har fått börja från noll i mitt arbete.
Varför tror du att Erics berättelse inte berättats tidigare? Det känns ju som en perfekt story.
– Det är en perfekt story! Jag vet faktiskt inte varför vi inte känner till honom! Jag har ju vetat om honom i hela mitt liv eftersom min mamma är uppvuxen i granngården i Våmhus. Jag tror att ingen har skrivit om honom för att det inte funnits något material att enkelt börja rota i. Jag har via hans familj fått tillgång till Eric Wickmans privata saker, brev som han skrev hem, massa bilder och andra dokument. Så när jag hade dem att utgå från kunde jag leta mig vidare ut och hitta mer. Det var liksom en till resa att göra.
Busskungen är utgiven på Norstedts och gavs ut i slutet av augusti.
