Fortfarande är du väl den enda i I’m from Barcelona som inte är utbytbar?
–Från början var det så. Jag knöt till mig folk jag umgicks med, så jag kände alla i bandet, men de kände inte varandra. Nu har vi suttit på turnébuss ihop i två år, och då är det en annan sak. På spelningarna utomlands blir de andra igenkända och uttalar sig för bandet, och det händer att folk frågar efter någon medlem som inte är med på just den spelningen. Men mediamässigt är de andra kanske anonyma.
Men ändå. Ställer ni in spelningar för att person nummer 27 inte kan vara med?
–Om 28 pers skulle ha lika mycket att säga till om i allt som har med bandet att göra skulle det inte funka. Och visst, det är jag som skriver låtarna, men å andra sidan känner vi varandra så bra att jag har resten av bandet i huvudet när jag skriver. Live är vi oftast bussanpassade, och det betyder att det är 18 personer som åker med. Man märker ju vilka det är som omedelbart tar ledigt från jobbet för att hänga med, de som verkligen längtat efter smutsiga rockklubbar, och då blir det ju en naturlig kärna i bandet. Men jag skulle aldrig hänfalla åt att ringa någon som inte varit med på ett tag och ställa ultimatum. ”Häng med nu, annars är du ute ur bandet!” Sådan är jag inte.
Ni har turnerat runt väldigt mycket, och hunnit med några väldigt prestigefyllda spelningar.
–Ja. Vi har spelat på Olympia i Paris, där Edith Piaf brukade uppträda, och tusen andra efter henne. Det var häftigt. Det kändes lite som att klampa in i finrummet med stövlarna på, men nu har vi en annan självsäkerhet. Det finns liksom ingen anledning att be om ursäkt längre.
Och självklart har ni spelat i Barcelona.
–Det var en av våra första spelningar utomlands. Vi hade någonstans runt 80 000 personer som hade sett vår video på YouTube, och jag tror att de allra flesta var barcelonabor. Katalanerna uppfattade We’re from Barcelona som en frihetssång, så när vi kom dit var vi en av de största nyheterna. Vi gjorde säkert 17–18 intervjuer i tidningar och tv.
Det måste ha varit omvälvande!
–Det var helt galet. Vi blev igenkända överallt, i köttbutiken, på gatan, precis överallt. Vi kände oss som 28 apor från zoo. Det var en mycket märklig start på karriären, kul och konstig. Det var bara att skratta.
Hur reagerar man på den typen av uppmärksamhet som ni plötsligt fick?
–Det är lätt att få hybris i sådana situationer. Om vi hade varit 19 år gamla hade nog folk i bandet tappat fotfästet. Men nu är jag 31 och trött, hehe, och det innebär nog att de värsta hybrisfällorna går att undvika. Visst, folk känner igen en första veckan efter att man varit med i Allsång på Skansen, men det kommer nya band varje vecka och lika snabbt är man anonym igen.
Berätta om barnprogrammen ni varit med i.
–Yo Gabba Gabba? Vi var inte sena att tacka ja när vi blev tillfrågade. När vi har spelat i engelsktalande länder har vi fått många treåriga fans som kommit fram och sjungit Tree House, så det kändes helt rätt. Det är en show där både The Shins och Mark Kozelek har varit med. Det var en helt fantastisk upplevelse, 40 personer jobbade en hel dag för vårt lilla treminutersinslag. Kolla, serien går på Nickelodeon här hemma.
Och så var det Sims-jobbet, förstås.
–Det var skitkul. Vi blev tillfrågade och tackade ja, och då fick jag prata länge med deras ”vocal coach” om hur man uttalar orden på simlish. Jag trodde att det var ett komplett utarbetat språk, ungefär som klingonska i Star Trek, men han förklarade att simlish bara var jibberish. Britney blev Blipney på simlish.
Annars tycker jag inte att det där infantila draget alls är lika tydligt längre.
–Nej, jag tror inte heller det. Barnet som var avsändare på förra skivan har vuxit upp nu, och blivit tonåring. Det kanske är svårt att tro, men jag har haft mina pretentiösa perioder, när jag bara kunde göra sorglig musik. Första skivan var min reaktion på det, då hade jag bestämt att det enbart skulle vara glatt. Jag behövde nog göra båda ytterligheterna, men den här gången ville jag sammanfatta hela mig själv. Det klassiska på en andra platta är ju annars att man antingen vill göra något helt annat eller att man prövar exakt samma format igen, och jag ville ingetdera. Det identifierbara fingeravtrycket skulle finnas kvar, men samtidigt ville jag få fram andra dimensioner. Det har ju gått några år, som tur var. Hade vi hetsat fram vår andra skiva hade det nog blivit rätt blekt.
På många ställen låter I’m from Barcelona nu som ett ”vanligt” band.
–På vårt första album var det ganska extremt. Vi upprättade särskilda regler, eller ett specifikt dogma om du vill. En vers skulle det vara, och om det absolut behövdes mer tog vi samma vers i repris. Den här gången var reglerna de motsatta — vi ville testa att ta det hela vägen med den arsenal vi ändå har.
Just låten Houdini låter till och med lite T.Rex.
–Vi försökte helt enkelt hitta varje låts personlighet, och det har väl blinkats lite åt T.Rex-hållet. Bland annat. Vi släppte fram alla varianter efter att ha varit så stränga mot oss själva på första albumet. Då blev vi placerade i twee-facket, trots att jag faktiskt aldrig har lyssnat på sådant. Jag lutar nog mer åt inte helt nya grejer.
Vadan fascinationen för Harry Houdini? I pressmaterialet skriver du att du har prövat magin själv.
–Ja, det är kanske lite överdrivet. Jag har inte trollat offentligt. Jag försökte impa med korttrick i skolan, men jag var för blyg för att det skulle funka. Sedan hittade jag gitarren istället, den imponerade bättre.
Men skivomslagets alla föremål är helt klart inspirerat av mysticism.
–Absolut. Jag lyssnade mycket på hårdrock på åttiotalet, och satt och ritade Metallica-loggan hela dagarna. Där väcktes faktiskt mitt intresse för formgivning.
Berätta om prylarna. Där finns väldigt laddade symboler, som ett kranium, blandat med vardagliga saker som en radio-styrd bil.
–Precis så vill jag se musiken på skivan. Det skulle kännas fel om alla föremål var laddade och pretentiösa. Även om det finns flera tillfällen när dödskallen kommer till sin rätt i musiken måste det jordnära och vardagliga också finnas.
Stad:
Kategori:
