Hyvää iltaa, Anna Järvinen

Carl Reinholdtzon Belfrage har många fiender. Förödmjukade skräddare, uppretade kockar och svartsjuka äkta män. Listan kan göras lång. En person som däremot totalt saknar antagonister är Anna Järvinen. Hennes skiva är det vackraste att komma ut denna höst. CRB träffade henne för att prata patetik, teddybjörnar och religiös skuldbeläggning.

Anna, hela skivan Jag fick feeling har en känsla av väntandet på en buss som aldrig kommer.
    — Jag tycker tvärtom den kommer gång på gång!
Bussen?
    — Ja, Jag fick feeling är bussen som kommer precis när man trodde att det var kört. Euforibussen. Nej, vänta-på-bussen-som-inte-kommer-känslan känner jag inte igen i mitt liv heller. Bussen kommer alltid. Man blir lika glad varenda gång.
Du har en fantastisk röst. Totalt skapt för ditt tonfall. Och även ditt utseende är skapat för musiken du gör. Det finns en filosofisk riktning som ser samband mellan person, erfarenhet och anatomi, tror du på detta?
    — Personen driver en att göra val som formar utseendet? Eller utseendet driver omgivningen till omdömen som man försöker uppfylla?
Det senare.
    — Båda är tänkbara scenarier. Fast jag har alltid velat sjunga. Och var mycket mycket omedveten om det kroppsliga länge... min farmor gjorde en kantele av sitt hår och bark av behovet att sjunga och spela när hon var ung. Det är väl det som fortfarande ligger och maler i generna.
Du har likt ingen annan kvinnlig artist illustrerat saknad och längtan. Särskilt då med bakgrund av ditt snabba uppbrott från Finland blir det otäckt om man byter ut ordet Helsinki mot döden. Särskilt då du uttryckt att en flytt tillbaka till Finland inte ska vara aktuell. Bör man vara rädd för ditt välmående?
    — Tänker du på det finska citatet? Det betyder ju ungefär ”Helsinki, kom och hämta hem mig” och, ja, i så fall blir texten ganska kuslig.
Var går gränsen mellan patetik och patetisk?
    — Det fanns nog inte mycket jag funderade på så mycket  som just det. Till slut kom jag fram till att det mest patetiska är att vara rädd för att vara patetisk och att jag som ändå inte ingår i något ”vi” inte behöver bry mig om jag uppfattas så. Det gav en behaglig känsla av att jag gör precis som jag vill.
Strök du eller censurerade du något under produktionens gång? Typ ”Det här är för jävla mesigt, det går inte”.
    — Texterna har oftast genomgått minst tre versioner och ofta har jag långt, långt senare gått tillbaka till den allra första versionen. Den som inte tror att någon utanför mitt sovrum kommer att få höra. Den är inte censurerad och kanske fruktansvärt pinsam. Och helt otroligt fin.
Vad har reaktionen på din succé blivit från dina gamla bandmedlemmar i Granada?
    — De är lätt förvånade och otvunget glada, tror jag.
Men du valde att arbeta med Dungen istället för dina kamrater.
    — Jag drömde om något nytt. Ett sväng som inte hade blivit till i Granada. Men som faktiskt fanns i bandet innan jag började där. Tyvärr finns inte alla dåvarande medlemmar kvar längre.
Ditt namn ger 36 700 träffar på Google. Hur ofta googlar du dig själv?
    — Jag har bara använt Google tre gånger. Men något blir alltid fel. Jag hamnar på amerikanska sidor där jag inte har något att hämta. Så jag har tröttnat. Googlat mitt namn har jag aldrig gjort.
Så hur viktig är bekräftelse för dig?
    — Väldigt viktig. Men samtidigt, eftersom jag inte förutsätter den men ändå gör saker, så är den helt obetydlig. Men om det bombarderas ut att någon annan också gillar det man gör så känner man sig lite omhändertagen. Och det kan vara trevligt.
Hur ser du tillbaka på tiden med Granada nu efter viss distans till ditt soloalbum?
    — Vi hade roligt. Drack ganska mycket tidvis och gjorde väldigt vackra saker. Det var underbart att ingå i det hämmade, blyga gänget. Finns inget jag ångrar från den perioden.
Hur ser din publik ut nu?
    — Tanter och gubbar i åldrarna 15 till 66 tror jag. Folk som liksom jag i 11-årsåldern identifierat sig med Woody Allens relationsdramer, men inte haft någon att berätta det för. Och hopplösa romantiker i varje ålderskategori. Nostalgiska pubertetsynglingar och äldre damer med många minnen.
Ja, jag har förstått att vi delar en viss passion för katolsk och judisk skuldbeläggning. Brideshead Revisited och Woody Allen. Berätta om din relation till Charles Ryder, Sebastian Flyte och Woody Allen.
    — Underbart att höra all dessa namn i en och samma mening! Det började så tidigt. Sleeper-scenen där han förklarar för Diane Keatons karaktär att en orgasminator inte räcker, att blommor och romantik krävs, räckte för en livslång kärlek. Det långa, tunna, rödbruna håret, brillorna, allt. Då var jag elva. Sedan Manhattan på bio själv som 14-åring i Helsingfors. Och Charles... han var så vacker i högt uppdragna byxor och lammullströja över axlarna. Ganska korta steg över gräsplanen i Oxford. Såg aldrig hur han tittade på Sebastian, tänkte att det var mig han var kär i under eken med champagnen och jordgubbarna, när de talade om att man skulle begrava något på alla ställen man varit lycklig på.
Och Sebastian... världens mest tragiska öde. Varför förlät han aldrig sin mamma? Varför ville han inte att det skulle bli bra?
De här tre figurerna har hjälpt mig genom allt. Jag har skrivit uppsatser i skolan om dem, lyssnat på dem snarare än tittat och gråtit väldigt mycket. De har gjort mig lycklig.
Ja, men det finns också ett svek från Charles sida vad gäller relationen med Sebastian som fortfarande river i mig. Han är förvånansvärt passiv under Sebastians mest tunga period.
    — Verkligen. Är Charles så bländad av överklasskretsarna att han inte förmår sig agera tydligare? Nej, jag tycker att han försökte. Det var bara inte möjligt att tala om det eller ta tag i det på ett sätt som en betraktare skulle önskat. Så är det ju ofta i livet. Man kan bara antyda saker. Man respekterar andra och deras val så att det inte finns möjlighet att bryta in och ta över.
För mig har det alltid varit ett tydligt svek. Den vackra vänskapen dem emellan försvinner någonstans när Sebastian gråter i trappan på Brideshead. Mina ögon var glasartade första gången jag såg scenen. Men det finns också fantastisk komik, scenerna mellan Charles och hans pappa Edward Ryder är mästerliga och tillhör mina favoriter. Ytterst komiska.
    — Ja, scenerna mellan Charles och hans far är komiska och mycket tragiska. Samma omöjliga aktivitet gör sig gällande där. Inget berörs konkret, allt antyds och talas om med andra ord... pappan är ointresserad och kylig... Charles har sitt liv annorstädes. Det är såååååå mästerligt. Man vet att Charles lever i sitt inre. Med drömmarna om vad som ska komma och vad som har varit. Det duggar ute. Dragigt inomhus. Snart träffa Sebastian igen.
Hur ser du på Sebastian och Charles relation? Jag tycker att deras påstådda homoerotiska flört är väldigt överdriven och irrelevant. Jag ser det som ett ypperligt exempel på vacker, manlig vänskap.
    — De var givetvis överlyckliga över varandra, över att livet hade givit dem åt varandra. Som man är över vänner som hjälper en att överleva. Kyskt kära i vänskapen kanske. Eller okyskt i varandra. Vet inte. Spelar ingen roll. Lika underbart i vilket fall.
Det är ganska ovanligt att kvinnor uppskattar Brideshead — de kvinnliga karaktärerna är ju inte förfärligt komplext utmejslade — vad anser du om Waughs kvinnoporträtt?
    — Brideshead har allt jag kan önska i en film. Den berör en på ett plan som är svårt och egentligen helt onödigt att sätta ord på. De kvinnliga karaktärerna är dessutom, tycker jag, märkvärdiga, intressanta, inte alls av underordnad betydelse. Lady Marchmain leder egentligen hela handlingen framåt. Julia är helt oberoende av alla utom, i slutet, av religionen, Cordelia är en underbart naiv fläkt av liv, som givetvis genomgår en förtrubbning med åren. Jag lever mig förmodligen in i Charles och Sebastians roller, så som vi gör i de flesta filmer hela tiden eftersom de manliga karaktärerna alltid är fler och ofta mest komplexa i film. Dessutom tyckte jag ju att Charles var så vacker... och Sebastian så ljuvligt tragisk. Men Julia sitter inramad på mitt piano hemma. Lady Marchmain hade ett lugn som jag alltid önskat att jag till någon del åtminstone kunde uppnå och Cordelia var söt... Nannyn, dessutom, var ju Sebastians enda trygghet i livet. Jag har dock aldrig haft någon att prata om Brideshead med, så du har ju rätt. Jag kan inte fatta det.
Vad gäller Woody Allen, å andra sidan, så är han ju ett absolut geni när det gäller att porträttera kvinnor. Han kan vara en kvinna. Så tydligt fattar han allt spel och alla dubbla budskap och prylar. Jag är så många av hans karaktärer, herregud...
Hahaha, ja, vad gäller kvinnoporträtt slår Allen Waugh med Württembergar-längder. Men vem skulle du själv valt som livskamrat, Sebastian eller Charles?
    — Charles verkar vara typen som inte följer sitt hjärta, utan lider i det tysta. Tills Julia-affären förstås, som ju kommer sent i livet. Det gör inte så mycket att den slutar olyckligt, då gör han äntligen vad han vill för första gången sedan Sebastian. Men ”livskamrat” låter ju som att jag skulle välja någon att dela större delen av mitt liv med, så det vore jobbigt att ha valt Charles, eftersom risken är överhängande att jag skulle vara ett av hans praktiska konvenansval. Därför: Sebastian. Han reflekterar aldrig över att hans önskemål skapar oreda. Del leder till kaos, men han följer sitt hjärta. Med Sebastian visste jag att så länge det varade skulle han verkligen välja mig tillbaka. Du då?
Aloysius.