Hur blir filmfiktion verklighet?

De skildringar av sextio- och sjuttiotalets politiska Sverige som regnat över landet på senare år suddar ut gränserna mellan fiktion och verklighet. Hur ser denna process ut, och vad grundar den sig i? Victor Schultz gör en djupdykning. 

I Homeros klassiska epos Illiaden och Odyssén är det trojanska kriget ett huvudnummer. Versrad upp och versrad ner krigar stadsstaten Troja mot grekerna, innan krigsgudinnan Atena slutligen tröttnar och introducerar grekerna till konceptet med den trojanska hästen, varpå kriget får en storstilad upplösning. Dessa två verk är förmodligen den västerländska litteraturens mest betydelsefulla, och genom århundradena har de varit ett standardverk för de flesta med intellektuella ambitioner. I modern tid, dock alltid under premissen att både staden och karaktärerna är del av en uppdiktad myt. I alla fall fram tills 1868 när arkeologen och affärsmannen Heinrich Schliemann tog med sig lite dynamit till en turkisk kulle och stötte på vad som senare skulle identifieras som staden Troja. 
 

Om det trojanska krig som Homeros diktade om verkligen utspelade sig i den återupptäckta staden är fortfarande oklart. Och vi beklagar oss över att våra förfäder aldrig var smarta nog att göra skillnad på verklighet och myt. Istället kryddades det friskt med gudar och andra allmänna överdrifter, till vilken nytta? Hörde de aldrig talas om källkritik? Eller den där lilla textraden ”baserad på en sann historia”? Faktum är att vi samtidsmänniskor är lika goda kålsupare själva. Särskilt när det gäller vår egen historias allra tyngsta och mest betydande händelser har vi en tendens att bli så besatta att vi bara måste börja mytologisera och blanda fakta med fiktion. 
 

I juldagarna gick kriminalserien Den fjärde mannen på SVT, från början en roman av Leif GW Persson som utgår från att de tyska attentatsmännen vid ambassaddramat 1975 måste haft hjälp av någon inifrån Sverige. Berättelsens kärnpunkt är ungdomens radikalitet, och driver tesen att många av de som styr vårt land har en del skelett i garderoben, i alla fall om de tillhörde 68-generationen. 2012 drog en annan dramaserie baserad på en GW-bok stora tittarsiffror, En pilgrims död, om mordet på Olof Palme och konspirationen kring detta mord. Receptet är samma för båda: En verklig politisk händelse som skakat om Sverige, uppblandad med teorier, fantasier och möjliga händelseförlopp, plus en drös autentiskt arkivmaterial. 

 

I grunden handlar det om en fvanligt återkommande process inom populärkulturen. Där skildrandet av en verklig, och nästan alltid dramatisk händelse, blir så populär att man förr eller senare börjar gå utanför belagd fakta, för att på så sätt öka intresset ytterligare, och skapa nya infallsvinklar. På svensk film och tv har detta framförallt aktualiserats i två fall på senare år. Dels det svenska politiska sextio- och sjuttiotalets handel och vandel, med IB-affären, Geijer-affären, Bordellaffären och Ambassaddramat, dels Palmemordet med sina många frågor och bakomliggande konspirationer.
 

Särskilt i fråga om det första exemplet har under nollnolltalet en hel mytologi värdig Troja etablerats. Det handlar om en kombination av det förnyade intresset för samtidsdokumentärer (P3 Dokumentär, Palme) och framför allt Michael Marcimains idoga arbete med att ta oss tillbaka till tiden när det hände (Call Girl, Upp till kamp och Gentlemen). När samma arkivmaterial och scenarion återkommer i P3 Dokumentär, Palme-filmen, Call Girl och Den fjärde mannen blir gränserna mellan verklighet och myt minst sagt diffusa, därmed inte sagt att det kan finnas konstnärliga och symboliska värden i just det.
Jag har till exempel inga större problem med att Palme kuppades in som sexköpare i Call Girl eftersom han i vilket fall som helst var en man i mäktig position, med andra män runtomkring sig som bevisligen köpte sex, vilken han i någon mån såg genom fingrarna med. Alltså känns symboliken som Palmerollen i Call Girl bidrar med helt rimlig, förutsatt att en är tydlig på punkten att det handlar om fiktion baserad på verkliga händelser.

 

Annars är den här processen inget nytt. Mordet på John F. Kennedy, med sina otaliga konspirationsteorier och kringliggande draman, har filmatiseras fler gånger än man kan räkna. Det mest kända exemplet är Oliver Stones JFK från 1993, som på samma gång lyckas skapa en tidsenlig autentisk och tätt stämning, och svinga vilt åt både höger och vänster (till exempel pekades efterträdaren på presidentposten Lyndon B. Johnsson ut). Samma sak gäller för de stora krigen, ta Vietnamkriget, där galenskapen i Apocalypse Now och den vulgära skräcken i Jacobs Inferno är en lika viktig del av konfliktens historieskrivning som verkliga händelser som massakern vid Song Mai eller Tet-offensiven. 
 

Hur ska vi då se på denna ständiga crossover mellan verklighet och fiktion, den som existerat ungefär lika länge som litteraturen själv? Å ena sidan är den kanske helt nödvändig för att uttrycka känslor och faktorer som inte går att manifestera i fakta, som att stämningen efter de flesta stora avslöjanden och politikermord är precis så konspiratorisk och svettig som i JFK och Call Girl, där vem som helst kan vara skyldig, till och med landets mäktigaste man. Grekiska gudar eller statsministrar, samma sak liksom. 

 

Sett ur de framtida historikernas perspektiv lär det dock vara ett lika stort otyg som de grekiska verken. Kanske kommer vi om 1 000 år ha samlat ihop vildmannen och diktaren GW:s verk som bara finns kvar i fragmentariska digitala gömmor som överlevt ett par atombombskrig och två meteoritnedslag. Han som skaldade om 1900-talets dramer, vad visste han egentligen? Och vad hittade han på när han satt och smuttade vodka på sin gård? Om han ändå levde idag kunde vi fråga honom.