Humor med inhyrda skratt

”Jo, jag hörde att er väninna skulle flytta ut. Jag fick den från en vän till en vän till en vän. Den första vännen var hennes, den tredje var min och den i mitten var… ko-pi-ko!”

Och så drar Ambiate von Svinhufvud illustrativt upp sin kjol. Såsom det kanske kan låta och se ut när unga svenskar redogör för den förvirrande process som stavas lägenhetsjakt – såvida man heter von Svinhufvud och anser att ens ängslan över någonstans att bo är material för buskishumor. 

Scenen kommer halvvägs in i pilotavsnittet av En fyra för tre, ursprungligen sänt 1996 på TV4, som med sina fyra säsonger ändå får betraktas som ett framgångsrikt försök till en svensk situationskomedi. Det många känner igen som sitcoms – multikameraupplägget, skratten från en osynlig publik, teatrala kulisser – är en budgetmässigt skonsam framgångsformel vars förpliktelser ofta låser seriernas premisser till interiörer, hem- eller arbetsmiljöer och gärna med inslag av stammishak. Om man därtill låter unga karaktärer trängas på scenbyggen av små vardagsytor lutar det lätt, medvetet eller ej, mot samhällsskildringar. 

Kriser blir således tacksamma händer i handskar som smörjs in med skratt-salvor för att inte passa för obekvämt.

En fyra för tre använder främst bostadsproblematiken som utgångspunkt för en generationskrock. De unga tjejerna Jessica och Kristin är inneboende hos femtioplussaren Maggan och hennes konservativa torrboll Lennart, tills hemmet får ytterligare tillökning: Tobias, en ung kock som hittas i badkaret i sviterna av en efterfest. Hans vilja att stanna kvar beror dels på att han har ett gott öga för Kristin, men också för att han vill fly sitt nuvarande krypin som enligt egen utsago består av ”nio kvadratmeter med kokplatta”.

Serien gör en sak av att Lennart är ensam hyresvärd – husets herre, enligt patriarkal logik – såväl som en tydlig representant för ett ålderdomligt och gubbgrinigt potpurri med dess tillhörande klagomål på den ”jädra dunka-dunka-musiken” (med tillägget att hyresgästerna ska ”ta sig i akt, annars åker de ut”). Friktionen återspeglas av karaktärernas placeringar i huset där ovanvåningens ungdomar blir som en symbolisk vikt på de äldres axlar.

År 1998 såg c/o Segemyhr dagens ljus med ett pilotavsnitt skrivet av Mikael Tornving, Fredrik Lindström och Ulf Kvensler (en av upphovsmännen till Solsidan). Den utspelar sig mestadels i en lägenhet på Artillerigatan 35, där paret Fredrik och Cilla bor med den inneboende medelåldersslackern Jan-Olof. När Fredriks förmodade befordran visar sig vara en uppsägning måste boendeytan tvunget fyllas ut lite ytterligare, en dörröppnare för den passivt aggressive taxichauffören Anton. Men Fredrik är skeptisk. Minst sagt. ”Snälla, du. Jag vet ju inte alls vad det där är för snubbe. Han kan ju vara knarkare eller fikus, eller vadsomhelst.”

Båda serierna introducerar karaktärer som ”bor på varandra”, en situation som späs på ytterligare av hyresgästtillskott vars livsambitioner är närmare nollställda och personligheter liknar förvuxna barns. I egenskap av 26-årig stockholmare identifierar jag mig ändå tvunget med ungdomskaraktärernas beroendeställning, om än motvilligt – vilket väcker frågor om berättarperspektivet. Man vågar väl anta att humorkrafterna bakom serierna knappast skrev manusen med skrivmaskinerna uppställda på sina kokplattor. Således tillförs ett provokativt element där varje skratt lätt kan tolkas som en spark nedåt. Eller kan det vara så att den primära målgruppen snarare är just de som befinner sig på tryggt avstånd från krisens riskgrupper? 

Det trångbodda sitcom-ämnet ekar även i Gustafsson 3 tr, som började sändas 2012, där Robert Gustafsson gestaltar tre karaktärer (Sveriges svar på Eddie Murphy!?) i en och samma bostadsrättsförening. Serien må ha uppdaterats från situationskomedins klassiska publik- och skrattformat, men det är ändå överraskande hur den uppmålade bilden skiljer sig från dess föregångare. Den uppenbara generationsklyftan i En fyra för tre, vars åldersglapp minskade något i c/o Segemyhr, har i Gustafsson 3 tr upplösts genom att närmast utesluta ungdomar och istället ge en trehövdad Gustafsson fritt spelutrymme.

Oavsett vilken turplats man har i bostadskön fungerar komedi ofta som en motvikt såväl som ventil för att bearbeta livets tragik, vilket lika gärna kan inkludera den rådande bostadsbrist som främst drabbat unga svenskar. Kriser är en genväg till att skapa konflikt, därav ytterst tacksamt för sitcom-formatet – vilket ju kan vara upprörande i sig. För är bostadskrisen verkligen något att skratta åt? Eller framförallt: smakar skratten olika beroende på vem som skrivit skämten?

Vad man nu får och inte får skämta om, det är en större diskussion som gör sig bättre annorstädes. Men bortsett från de problematiska aspekterna ser jag hellre samhällspolitiska kriser synliggöras med publikskratt i bakgrunden, än att se Robert Gustafsson larva sig i en tv-serie som är mer verklighetsfrånvänd och åldrad än självaste Hundraåringen. υ

Sebastian Lindvall bloggar om film och tv på Blog In Blog Out.