Hoppet för svensk skräck

Victor Schultz 16:32 27 Mar 2013


Johannes Brost i Vittra.

Skräck har alltid varit ett svart får för svensk film och ambitiösa försök som Strandvaskaren och Frostbiten nämns ofta ihop med dräpande adjektiv och ett bristande intresse. Varför är det så? Och var skär det sig egentligen? Är det hos filmmakarna, publiken eller i själva branschen? Nöjesguidens Victor Schultz träffar regissörerna Tommy Wiklund och Sonny Laguna, som ligger bakom kommande Vittra med Johannes Brost och Lisa Henni, för att snacka, just det, skräckfilm.

Vi svänger in på Knivstas lokala pizzeria Il Forno. Det är ett klassiskt hak där högstadiekids dödar historielektioner över kebabpizzor och förenings-tishor från lokala sportklubbar pryder väggarna. Där man delar tvåliterscolor istället för att köpa burkläsk och ruccola är ett onödigt ont. Ett ställe som går helt i linje med Sonny Laguna och Tommy Wiklunds värv som skräckfilmsmakare med en förkärlek för splatter, pojkrums-estetik och klassiska genrenamn som John Carpenter, Sam Raimi och Wes Craven. Under inspelningar av deras senaste film Vittra bestod kosten främst av käk härifrån och när vi sätter oss ned vid ett hörnbord konstaterar Tommy att en stor del av filmens budget ”eldades upp på pizzamåltider”. Något som osökt leder oss in på det här med att göra lågbudgetfilm.

Sonny: Vi har vanliga skitjobb, jag jobbar på Arlanda och Tommy jobbar med administration på en vårdcentral. Det är så vi får lön att betala hyran, resten går till filmerna. Vill vi köpa nya prylar till produktionen måste vi ta från egen ficka om vi inte fått in pengar utifrån.

Tommy: Independent filmmaking går ju långsamt, och då är vi ändå väldigt snabba. Vi kan få Vittra klar inom ett år från att vi skrivit ner storyn på papper, det vanliga är att det tar fem år att få en independentfilm gjord. Vi känner ju folk som filmar nu och siktar på att vara klara 2015.

Är det svårt att nå ut med skräckfilm i Sverige?

Tommy: Vi har bara gjort tre filmer och är förhoppningsvis i starten av vår karriär men man märker verkligen att Sverige är Wallander, Beck och Sunes sommar. Jämför man med Tyskland, Spanien eller USA ser marknaden helt annorlunda ut där och det finns ett intresse för filmer som Vittra. Det är inget försvarstal, men all action och skräck är ju influerad av Hollywood och tycker man som svensk att effekterna i till exempel Transformers är dåliga, hur ska man då kunna tycka om Vittra? Det är liksom kört.

Sonny: Vi får ju en hel del fan-mejl, nyligen hörde en kille av sig om vår första film Madness. Han bodde i Tyskland där man klippte bort sex minuter och hade fått tag på originalversionen och tyckte att den var grym. Från Sverige är det noll. För länge sedan, när vi precis börjat göra skräckfilm, gjorde vi en testfilm som vi släppte i hundra exemplar här hemma. Efter det fick vi hotbrev från folk och en kille gjorde en flashanimation av mig som satte på en apa.

Tommy: Jämför man med Norge har de en helt annan filmkultur när det gäller skräck och lågbudget. Jag vet inte varför men de har levererat massor av bra skräck, som Trolljägaren, Död snö, Rovdyr och Fritt vilt. Fritt vilt är grym, den ser ut som en Hollywoodproduktion fast på norska, man tror först att den är dubbad. Den handlar om ett gäng ungdomar som fastnar i fjällen och hittar ett övergivet hotell där de givetvis inte är ensamma. Ett riktigt kanonupplägg.

Varför är det bättre i Norge?

Tommy: Vissa säger att det är Bergmans fel, att han skapade ett svenskt filmklimat med en hel del prestationsångest.

Sonny: Sedan handlar det mycket om SFI också. Tittar man på dem som sitter och bestämmer där är de 60 plus, och de vill ju inte se Vittra, de tycker att Vittra är den sämsta skiten någonsin. Jag kommer ihåg när vi hade en visning av Madness 2009 på Filmhuset i Stockholm. Då skickade vi ut kort och kontaktade branschfolk. Det var bara att glida ner en trappa och sätta sig, men ingen kom. Det var inte ens någon som svarade.  

Vittra är en väldigt fysisk skräckfilm. Hur ser ni på fysisk kontra psykisk skräck?

Sonny: Det finns en trygghet i att göra grafisk skräck, det är lättare att utvecklas om man vet att det går att komplettera och lägga till i typ after effects efteråt. Ibland är både regn, himmel och eld inlagt i efterhand så den här filmen hade inte gått att göra annars. Det känns skönt att ha i bakhuvudet att det går att ordna saker efteråt. Sedan är det ju ganska svårt att kombinera psykisk och fysisk skräck. Hugger någon huvudet av en tjej och det blir en fontän av blod, då är ju den psykologiska stämningen borta.

De svenska filmer som lyckats med skräck har ofta varit just psykologiska, jag tänker närmast på Bergmans Vargtimmen och Ansiktet. Är det svårt att acceptera en svensk splatter?

Sonny: Jag har funderat mycket på det där, särskilt när det gäller språk och hur man uppfattar olika språk. Hollywoodmaskinen har ju skapat skräckgenren och fört den framåt i hundra år med filmer som Psycho (1960) och The Shining (1980). I svensk film är det ju väldigt svårt att till exempel ha en kille som gör en tryckspark över ett par bord och få det att kännas bra, det är kulturellt förankrat på något sätt.

Tommy: Bergmanförbannelsen helt enkelt.

Sonny: Vill man sätta ett ord på det är det ju så, å andra sidan, vi såg Snabba Cash 2 och det var en positiv överraskning. Den är hur hardcore som helst, jag kände liksom plötsligt att “nu finns det finns hopp”.

Tommy: Jag blev glad när jag såg den.

Sonny: Men så konstaterade vi ju också att det pratas typ fyra språk i filmen.

Är det viktigt för er vad folk tycker om filmerna?

Tommy: Jag tror att vi är ganska medvetna om vilken kvalitet vi håller. Jag vet att Vittra inte är fantastisk och inte heller usel. Så det spelar inte jättestor roll om någon kommer och säger att filmen är skit.

Sonny: Om jag hade varit 16 år och sett Vittra hade jag tyckt att det var en cool framsida och hyrt den och tyckt att den var jävligt häftig. Jag hade liksom inte kunnat recensera den men tyckt att “det var blod och en gubbe med gevär och det var grymt”. Jag gör det här för tonåringen i mig, och ser man det så har vi ju lyckats.

Tommy: Vi vill underhålla. Jag vet att folk där ute sätter sig en fredagskväll och dricker några öl med polarna och ser den här och tycker att den är cool eller läskig. Det är väldigt få regissörer som kan göra en film som förändrar världen, de flesta får vara glada om de kan underhålla.

Sonny: Vår dröm är att Vittra ligger i lådan på Coop med tre filmer för hundra spänn.

Vad är svårast med att göra lågbudget-skräck?

Tommy: Hur coolt det än är att se någon få ansiktet delat i tu fungerar det inte om man inte har en skådespelare som kan leverera det. Liksom, varför får nästan alla lågbudgetfilmer samma omdömen om platta och ihåliga skådespelarinsatser? Jo, för att vi kan knappt betala våra skådisar, så enkelt är det.

Sonny: Någon skrev att skådespelarinsatserna inte bjuder på något mer än det vanliga, vilket jag tog som något positivt. Det betyder iallafall att vi är on par med Sune i Grekland – All Inclusive. 

Stad: 
Kategori: