Hjärtat jagar allena

Att Stephin Merritt fördjupar sig i rundgång och feedback på The Magnetic Fields nya album framgår med all önskvärd tydlighet redan i titeln. Distortion. Men att skivans andra tema är ensamhet visste han inte ens om själv.

När jag träffar Stephin Merritt har han ägnat två heldagar åt intervjuer på ett hotellrum i centrala London, och har ytterligare två dagar framför sig. Han är professionell i sitt sätt att hälsa och bjuda på en chokladbit, men det är tydligt att han är trött och lätt irriterad över att få samma frågor hela tiden. Så en varning är uppenbarligen på sin plats.
    — Den förra intervjun var jag tvungen att avbryta. En italiensk journalist frågade bara dumheter, och till slut sa jag till honom att googla istället så skulle han få fram allt han ville veta. Dessutom är jag mycket motsträvig till att rota i mina privata saker i intervjuer, och att utreda vad i mina sånger som är självbiografiskt. Mina texter är rätt vaga. Jag sjunger ”I love you”, men det betyder inte självklart att jag faktiskt älskar någon särskild, och vill berätta det för den personen. Det blir tydligare om man tar en textfras som ”Let’s dance”, den sjunger man ju inte för att man just där och då vill bjuda upp någon. Jag försöker berätta historier, och om de vore självbiografiska skulle de bli väldigt trista.
Jag hade faktiskt inte tänkt fråga dig om hur mycket som är självupplevt, utan vill pröva en helt annan tråd istället. Jag hör två uppenbara teman på Distortion. Det ena konstateras redan i skivtiteln, men det textmässiga temat förvånar mig mer.
    — Jag har ingen aning. Nekrofili? S&M?
Snarare ensamhet.
    — Ensamhet? Det har jag inte märkt. Hm. Låt mig tänka efter. Okey, i Zombie boy är ju partnern död, så sångens subjekt är ju definitivt ensam. Och California girls rymmer ju ingen annan än berättarjaget. Men finns det mer? Jo det är sant, huvudpersonen i Courtisans vill ju vara prostituerad eftersom alla andra i världen är män som har lämnat.
I’ll dream alone, kanske?
    — Om de långa ensamma nätterna just när det har tagit slut. Jo, det är sant.
Mr Mistletoe? ”I’ve got no one to love”.
    — Om en man som vandrar ensam utmed 7th Avenue, helt utan några kontakter i världen. Vafan?
Kanske Too drunk to dream, också? Om att supa sig shitfaced för att slippa drömma om den kärlek man aldrig kan få tillbaka?
    — Den handlar ju om en ganska svår period efter en separation, inte omedelbart efter men ganska nära inpå. I Please stop dancing har det hunnit gå ännu längre men samtidigt ännu djupare, och den forna kärleken slutar inte att dansa i huvudet ens med hjälp av alkohol. Drive on driver handlar ju om det omedelbara uppbrottet. Han dök inte upp, och huvudpersonen flyr med sin plötsliga vetskap att förlovningsringen inte längre har något värde.
The nun’s litany uppfattar jag också som ett uttryck för ensamhet.
    — Utan tvekan. Vem är mer ensam än en nunna som har valt att leva ihop med en kärlek som inte ens existerar? Jag har gjort ett helt album om ensamhet. Hur fan har jag kunnat undgå att upptäcka det?
Du driver med mig.
    — Nej, jag är allvarlig. Du har helt rätt. Det är verkligen en skiva om ensamhet. Jag inser plötsligt att den enda sången där det förekommer någon form av positiv interaktion är Three way, och där är det tre personer. Jag har verkligen inte sett det förrän du pekade ut det.
Själv arbetar du både solo och i grupp.
    — I grupp? Det vet jag inte direkt. Jag skriver alltid allt helt själv. Inte ensam, kanske, oftast skriver jag på någon bar, men utan att någon annan är inblandad. I The Magnetic Fields skriver jag allas delar, varenda ton, och låter inte någon annan ha inflytande. Jag delar med mig av leadsången, men till och med då försöker jag få mina bandmedlemmar att dela med sig så lite som möjligt av sig själva. ”Sjung exakt som jag gör på demo-inspelningen”, ungefär. De får inte påverka alls, och ibland grubblar jag faktiskt på varför de vill spela med mig överhuvudtaget. Men för mig vore det helt ointressant att vara medlem i ett band där jag inte hade kontroll på varje detalj.
Du har ju gett ut soloalbum också. Har du turnerat ensam?
    — Nja. Jag är ju ganska begränsad i mitt omfång, både i röst och i det instrumentala, och folk upptäcker snabbt att de tre ackord på ukulele jag behärskar låter ganska lika. Min röst är rätt sövande, och det kan vara en bra egenskap om man ska läsa godnattsagor, men inte om man ska underhålla en publik.
Om vi pratar om skivans andra tema en stund så är det ju uppenbart redan i titeln. Är feedback-arrangemangen ett statement, ett experiment eller bara ett infall?
    — Oj. Tja, statement är det definitivt, i någon mån, och experiment också. Mest är det nog ett infall. Jag fick frågan om jag inte skulle göra ett nytt album sådär skitsnabbt, och jag svarade att, ”Ok, jag gör Jesus & Mary Chains Psychocandy”. Sen visade det sig att det tog dubbelt så lång tid att göra det som det tog att färdigställa hela 69 love songs. Den naive lyssnaren kan förledas att tro att det tog två dagar, men det tog en och en halv månad bara att göra grunderna, och sedan kom sångpåläggen.
Det där med Jesus & Mary Chain läste jag att du sagt. Kritiker brukar vara förtjusta i att peka ut referenser, och den här gången har du verkligen gett oss ett ordentligt handtag.
    — Haha. Men fortfarande träffar ni helt snett. Det var någon som sa att det lät precis som Lush. Va? Det gör det ju inte alls. My Bloody Valentine är en annan referens som har dykt upp, men jag hör inga likheter. De spelade ju electropop, med adderad gitarr, och det gör verkligen inte jag.
Beach Boys är en tydlig koppling tycker jag. Både i melodin i Too drunk to dream och i den uppenbara blinkningen California Girls.
    — Ja, där delar vi ju låttitel, och båda låtarna handlar om kvinnor med en viss kroppstyp. Jag fattar att den kan uppfattas som en svarslåt, men isåfall är det på grund av förbiseenden, det är inte avsiktligt. Jag tycker att citerande är en självklarhet i kommunikation, jag gör det jämt. Jag googlar inte mina låttitlar för att se att de är unika, om man säger så.