Annie Leibovitz (American, b. 1949) My Parents, Peter’s Pond Beach, Wainscott, Long Island, 1992,
gelatin silver print. Photograph © Annie Leibovitz. From Annie Leibovitz: A Photographer’s Life, 1990–2005
Det är nästan för enkelt. Som att stjäla godis från en unge. Med barnförlamning. Jag läste det här på DN:s konstsida, ”Och vad är en linje om inte just en mellanhand?” Det här, gott folk, är vass kritik det.
Jag vet inte hur de gör det, men det är alltid knivskarpt, djärvt och så på gränsen. Recensionen fortsätter: ”En magisk språkuppfinning med makt att rita upp en värld som inga linjer har.” Det är Harry Potter som har varit i farten, tror jag. Det som beskrivs här är så klart en magisk skattkarta! Hmm, vänta låt se… linjen är en mellanhand… mellanhänder finns bland annat i handeln… eller är det en tredje hand mellan höger och vänster..? Och den här är osynlig – men magisk… och den (det är oklart här om det är linjen eller mellanhanden) ritar upp en värld utan linjer… då kanske det inte är en tvådimensionell karta, utan mer något virtuellt, fast i fantasin liksom. Svaret måste komma längre fram i texten! ”Bara volym och rörelse utan början och slut, som hos pappret och hårstrået, erotiken och elektroniken.” Nu börjar det klarna, tycker jag. Linjen, eller mellanhanden, är bara volym och rörelse utan början och slut… som hos pappret och hårstrået… Men vilket papper tar aldrig slut? Får jag tro reklamen är det bara Lambi som räcker så länge… Annars vet jag inte. Fan! Okej, hårstrået då! Ett hårstrå som aldrig tar slut… jag känner mest till hårstrån som kommer tillbaka, men inte ett som är oändligt i sig… nä, jag går bet. Tänk att de ska vara så himla kunniga dessa konstkritiker. Och så kluriga. Vänta, den sista delen av texten kanske förklarar allt. Just det, ”oändligt som erotiken och elektroniken”, var det. Vänta lite nu… Sex har faktiskt en början, en mitt och ett slut. Och elektroniken har definitivt ett bäst-före-datum (VHS någon?). Det är fan inte oändligt. Det hänger liksom inte ihop. Jag väljer nog att tänka mig en oändlig toarulle med något tryckt på. Den citerade recensionen till exempel.
1 Fotografiska
Stora Tullhuset, Stadsgårdshamnen
Den 21 maj slås portarna upp till Stockholms enda riktigt stora museum för fotografi. Okej, de verkar ha politikerna på sin sida, men kulturetablissemanget snörper på munnen. Usch! Men hur många andra museer har öppet mellan 10–21 alla dagar? Nej, just det. Hoppas att det blir bra.
2 Crystal
Hudiksvallsgatan 4B
Crystal Palace har blivit större, bättre och roligare. I nya lokaler bland de andra på Hudiksvallsgatan visar de med glädje och skärpa vart skåpet ska stå. De har också skippat Palace-delen och heter nu endast Crystal. Bra val! De är precis den amfetamininjektionen området behöver.
3 Christian Berg
Handelsbanken hörnet Karlavägen & Sturegatan
Bankkontoret är en sextiotalspärla med sitt stengolv och lampetter i det låga taket. Tyvärr har någon idiot på åttiotalet fått för sig att renovera, vilket betyder tråkiga och menlösa möbler. Som tur är står Christian Bergs marmorskulptur Exalterad Torso kvar i det stora fönstret mot Karlavägen. Det är en fröjd. Mer Mad Men än så här blir det inte.
4 Dave Falconer & Russell Haswell
Färgfabriken, till och med den 12 september
Färgfabriken har renoverat och renoverat och nu är det klart. Misstänker att det var ett rejält jobb att bli av med unkenheten efter förra ledningen. De öppnar i alla fall med två engelsmän som bjuder på lek med speglar in i en annan värld. Bara inte Joe Labero är inblandad är jag nöjd.
5 Vårutställningarna
Konstfack den 20–30 maj, Mejan den 27 maj–den 13 juni
Okej, i år är de utan vare sig Anna Odell eller NUG, men jag gissar att de blir rätt bra ändå. Konstfack visas ute i skolans lokaler på Telefonplan och Mejans på Konstakademin på Fredsgatan 12.
Lägg till ny kommentar