Text Lisa Milberg, år 2000.
Il Café, Stockholm, klockan 12.00
HÅKAN SITTER REDAN på kaféet när jag kommer. Det trodde jag inte. Han ringde för vad som känns som bara några timmar sedan för att sondera terrängen om en eventuell fest. Jag ringde och väckte honom en timme innan intervjun skulle börja och fick ett icke-övertygande "ja visst ja, jag kommer"-stön tillbaka innan luren slamrade tillbaka i klykan. Men där sitter han. Håret på ända, lite blekare än sist och i en specialdesignad tröja med texten "SJUK SJUK SJUK" över hela bröstet. Och så ler han, så där som han nästan aldrig gör på bild, och berättar att han hittade en fest till slut i alla fall. En inflyttningsfest. På Pistolplan, tillägger han för att vara exakt, och ser besviken ut när jag förklarar att platsen han pratar om sannolikt är Telefonplan.
Det dröjer inte länge förrän vi glider in på ämnet kyssar. Det är mindre än en vecka sedan Håkan spelade på Nalen i Stockholm och fann sig själv tungkysst av Aftonbladets Per Bjurman, som plötsligt dök upp på scenen, mitt i en låt, mitt i en fras.
- Det var roligt, säger Håkan roat. Jag har levt på det där i tre dagar nu. I går i Uppsala var det också en kille som skulle kyssa mig, men han var nästan lite hårdhänt, tyckte att det var hans mänskliga rättighet att kyssa mig - att det ingick i biljettpriset eller så, tillägger han och verkar inte kunna bestämma sig för huruvida det gör det eller inte. - Ibland är det ju smickrande, men problemet är att jag inte riktigt kan säga nej. Det har blivit en ond cirkel. Jag vill ju inte avfärda någon.
Vad är det med Håkan som enat hela Stockholm, om inte hela Sverige, om hans storhet? Bjurman som Bennoläsare, gammal som ung, reklamare som student? Jag iakttar honom på andra sidan bordet. Ett S i sjuk håller på att lossna från tröjan och han tar ett bloss på en av mina svaga cigaretter.
Till slut är allt drickbart slut och klockan har hunnit bli mer än vad den borde vara. Vi går hem till mig.
Hemma hos Lisa, klockan 13.32
TANKEN ÄR ATT vi ska spela in en bland-CDR på det osvikliga temat Kärlek. Och välja varannan låt.
- Det kan bli svårt, förklarar Håkan, jag kommer nämligen inte att veta vad en enda låt är för något. Jag vet ingenting om musik. Jag hör genast ett dussin musikreferenser från Håkans texter inom mig - ett virrvarr av Morrissey, Springsteen, The Fall och Morrissey igen - och ser skeptisk ut.
- Jo, vissa saker kan jag förstås, förklarar Håkan, men ofta har jag bara hört någon enstaka låt med artisten, eller så gillar jag låtar men vet inte vem som har gjort dem. Mina vänner spelar in blandband till mig, och det är enda anledningen till att jag kommer i kontakt med ny musik. Men jag läser aldrig vilka artister det är.
En vän nämnde The Redskins innan vi lämnade honom på kaféet. "Dem borde du lyssna på! Det är lite samma känsla som du har". Min pojkvän Andres rotar fram deras gamla LP. Håkan skiner upp som en sol när han får se omslaget: En galen man i sjömanskostym.
- Vi är ju precis likadana, säger han exalterat och blir ännu gladare när han får höra skivan. Vi bestämmer att jag helt enkelt ska göra en blandskiva med vad som helst som jag tycker om - och kan tänka mig att han skulle tycka om. Det och The Redskins leder oss osökt in på Dexy's Midnight Runners. - Nä, det vet jag inte vilka det är, säger Håkan. Min pojkvän stelnar till, sätter sammanbitet på Listen to This och iakttar Håkan, som börjar sprätta i kroppen och nynna med i refrängerna. - Åh, vad bra! Vilken refräng!
I taxin på väg till fotograf Jann Lipka, 15.08
KEVIN ROWLAND, Chairmen Of The Board, Candi Staton, Clarence Carter, Irma Thomas och en gammal Springsteen-bootleg senare är vi försenade till fotografen. På vägen i taxin funderar jag ytterligare på vad det är som gör att Håkan har den genomslagskraft han har: Är det noggrant planerat och genomtänkt?
Under tiden sitter Håkan och pratar lyriskt om danseufori och om musik och hur de är de enda världarna där inga sociala regler gäller, där man kan vara fånig och glad. Det råder ingen tvekan om det, Håkan begriper lika lite som jag hur han gått och blivit folkhjälte. Tidigare vid frukosten förklarade han hur korkad han kände sig när han bestämde sig för att döpa sin skiva till Känn ingen sorg för mig Göteborg. Hur han avskärmade sig från resten av Sverige med en sådan titel. Men så fick det bli, för han hade bestämt sig. Det var vad den skulle heta.
Varför valde du att sjunga på svenska?
- Första låten jag skrev var på svenska och då blev det bara så. Man väljer det språk där orden faller bäst i munnen. Jag förstår inte engelska och är inte bekväm med orden.
- De främsta anledningarna till att svenska artister sjunger på engelska brukar vara att det är där man har sina influenser, men också att man kan känna sig naken om man sjunger på svenska. Att det lätt blir patetiskt. Morrissey är förstås världens mest patetiska man, så det behöver ju inte vara något negativt...
- Nej, exakt! Jag slog upp ordet "patetisk" häromdagen faktiskt, säger Håkan. Ja, jag antar att det säger en del om mig själv, skrattar han när han ser min roade min. Men jag ville veta om jag var patetisk. Exakt vad ordet betydde.
Vad betydde det då?
- Högtravande, tror jag. Eller någonting där prefixet var hög- i alla fall. Och det vill jag gärna vara. Har jag någonting viktigt att berätta så gör jag det, och sedan får folk tycka vad de vill om det, säger han och smäller igen taxidörren bakom sig.
Restaurang Tranan, 17.15
När ska du flytta till Stockholm då?
- Jag vet inte om jag riktigt hör hemma i Stockholm, men jag trivs jäkligt bra här. Jag älskar att komma upp en helg och inte sova en sekund utan bara festa. Allt är fortfarande lite spännande, nästan exotiskt.
Han verkar okomplicerad. Inte alls så svårmodig eller tvär som man kan tro ibland av tidningarna. Håkan som har tonårsångest och som desperat vill ha en tjej, vem som helst.
Hur går det med kärleken?
- Inte bra. Jag är nog skraj. Ett barn helt enkelt. Jag vågar inte bli kär, tror jag.
Men du måste ha varit kär någon gång?
- Ja, en gång. Eller vad säger jag? Jag har varit kär flera gånger, men en gång har jag blivit ihop med tjejen jag var kär i.
Hur länge varade det?
- Två veckor kanske. Nej förresten, vi var ihop i en månad. Sedan gjorde jag slut för jag blev rädd att hon skulle träffa en annan kille. Jag visste att hon skulle göra det, för hon skulle flytta till en annan stad. Och hon var mycket smartare än vad jag var.
- Oj oj oj!, avbryter sig Håkan när ostronen vi beställt kommer in.
- Vilken matglädje! säger han med en sådan inlevelse att jag tror att han inte ätit på en månad.
Servitrisen ler roat medan han fortsätter att stirra på ostronen.
Vet du hur man gör?
- Inte en aning!
Jag visar hur man gör och försöker förklara att det kanske smakar lite obehagligt första gången.
- Skål, säger Håkan och sveper det lilla djuret.
För ett ögonblick ser det ut som om han ska kräkas på bordet, men sedan hämtar han sig långsamt och tittar skeptiskt på skalet.
- Jag har självmant släppt ner ett levande djur i min egen hals! skriker han, och tillägger frågande:
- De här stackarna lever alltså?
Ja, men tänk inte på det. Det är ju inte som att de har armar och ben och skriver poesi.
- Nä, det förstås. Men är du säker på det där med poesin? Jag måste prova igen! Åh, den här var mycket bättre! Nu har jag vant mig. Det är något speciellt med ostron, va?
Det är ett välkänt afrodisiakum och man kan bli glad i hela kroppen av att äta dem.
- Jag borde kanske ha bjudit den där tjejen på ostron. Det var kanske det som gick fel. Alla mina kompisar har haft tre, fyra tjejer. De vet hur det ska vara och hur man ska bete sig. Jag har ingen aning om hur det ska vara.
Första stora kärleken är jätteläskig.
- Exakt! Hur ska det då gå för mig, som inte ens börjat ännu! Nu har det gått så långt att jag börjar intala mig själv att folk som är kära bara inbillar sig. Så lågt har jag sjunkit!
Jag ser framför mig tjejerna på tisdagens konsert som står med hemgjorda H-tröjor längst framme vid scenen. Att träffa tjejer kan väl knappast vara ett problem?
- Nä, jag har förstås fått väldigt många förslag nu på sistone. Folk har missuppfattat vad jag sagt i tidningar och tror att jag kan bli ihop med vem som helst, hur lätt som helst.
Får du några brev från tjejer?
- Jodå. Jag har fått en del brev. Jag fick ett brev från en äldre kvinna. Det kanske kan vara något.
Jo, jag har hört att du tänder på äldre kvinnor.
- Det är korrekt.
Hur mycket äldre då?
- Äldre, säger han och fnissar förtjust. Tjocka tjejer går bra också. Och fula tjejer. Jag får komplex av snygga tjejer. Jag tänder inte på dem längre.
Hur kommer det sig?
- Hela mitt liv har jag skolats i att tro att jag inte har en chans. Hela min hjärna har ställt om sig till det. Inte bara till äldre kvinnor - utan alla sorter. Skelögda, döva, stumma, proteser och defekter är välkomna till min värld. Sedan tror jag att min musik kan tilltala den sortens människor också. I och med att jag tänker så, så det märkas i musiken.
Men man känner sig jättesnygg när man lyssnar på din musik.
- Ja, men det är ju bra också! Jag har aldrig haft något uttalat mål med min musik, men i efterhand har jag konstruerat ett mål som handlar om att sprida glädje. Men för det behöver man inte göra glad, endimensionell och oproblematisk musik.
Du sjunger att du alltid faller för dem som inte ens vet vem du är. Är det så?
- Det handlar om att jag var kär i en tjej som inte visste vem jag var. Jag hade sett henne i skolkatalogen. Sedan ringde jag henne - det kanske låter lite sjukt, men jag gjorde det - ett par gånger. Efteråt skämdes jag extremt mycket över det, så jag gick fram till henne en dag för att be om ursäkt. När jag gjorde det såg hon bara ut som ett frågetecken. Hon hade ingen aning om vem jag var. - I dag känner jag mig tryggast hos fula tjejer. Det är så oerhört barnsligt. Så oerhört lågt, så jag mår nästan illa av att prata om det. Men samtidigt tänker jag så här: om jag har chansen att föra upp ett annat skönhetsideal än smala, snygga tjejer så ska jag göra det. Jag vill gärna slå på trumman för ett annat ideal. För tjejer med fel.
Jag försöker bena ut vad han menar och nämner att jag sällan attraheras av bildsköna, perfekta människor. Han avbryter mig snabbt
- När jag snackar om fula tjejer så menar jag riktigt fula tjejer. Inte något mellanrum mellan tänderna, utan the worst kind, ler han. Jag kan ju se att de inte är snygga enligt vanliga normer, men jag attraheras av dem. Man känner att man spelar i samma division.
Kan du ge något exempel? Kommer du på någon känd person du gillar?
- Jag hade nog inte tackat nej till Babben om det erbjöds. Samtidigt vill jag inte säga så, för jag vill inte säga att hon är ful. Hon är bara inte en klassisk skönhet. Men anledningen till att jag säger de här sakerna är att jag tror att det kan tillföra något till musiken. Att man får ökad förståelse för vem som ligger bakom musiken. Vem jag är och varför jag gör som jag gör.
- Oj oj oj! Vilken lyx! utbrister Håkan plötsligt igen. Varmrätten har anlänt.
- Herregud, vilken måltid!
Servitrisen ser ännu mer road ut den här gången, och ler stort mot Håkan. Han har onekligen en stor inverkan på sin omgivning.
Vilken musik har betytt mest för dig genom åren? Kan du nämna fem skivor?
- Alla vet redan vad jag influeras av, säger Håkan och syftar på en intervju där journalisten hade spelat The Smiths-låtar för honom och suttit och sjungit med i texterna. Sedan var intervjun slut.
- Jag skulle vilja framhäva andra referenser. Jag är till exempel avlägsen släkting till Lasse Dahlqvist. Vet du vem det är?
Nej.
- Han var en vissångare som skrev Dans på Brännö brygga, bland andra. Så jag är fostrad i en vistradition. Sedan tycker jag mycket om Evert Taube, till exempel. Men det är klart att jag framför allt inspireras av pop- och rockmänniskor. Den musik jag gör är ju inte vismusik direkt.
Många jämför dig med Broder Daniel och säger att du gör samma sak fast på svenska. Jag tycker snarare att det liknar Honey Is Cool, om man nu ska jämföra med några du spelat med.
- Ja, jag bär förstås med mig en ryggsäck från tidigare band. Karin är en fantastisk sångerska, och jag trivdes bra med dem. Men då var då, och nu är det något annat - även om det förstås märks att jag har ett förflutet.
Apropå Broder Daniel, hur ska det gå när du börjar spela med dem igen? Tror du inte att publiken kommer att ha svårt att ställa om sig?
- Broder Daniel är fortfarande Henrik. Det är bara Henrik. Och det förstår folk. Det kommer inte att vara några problem. Jag hade aldrig trott att det här skulle få så stora proportioner, men när vi börjar spela in med Broder Daniel så är det det som gäller. Det ser jag fram emot. Broder Daniel betyder väldigt mycket för mig.
Du poserar i en "Jag är fem plus"-T-shirt i Aftonbladet, ställer upp i livsstilsprogram på ZTV, skriver turnédagbok för Expressen, du tackar ja till allting...
- Ja, jag vet. Jag är alldeles för upptagen med att leva. Samtidigt misstänker jag nog att jag är lite dum. Jag märker inte sådana här "fällor". Jag vet inte vad som är rätt och fel. Jag har verkligen ingen aning.
Dina texter svämmar över av influenser. I första hand från Morrissey och The Smiths. För mig är Morrissey de missförståddas hjälte, men med dig är det annorlunda: alla gillar dig. Hur går det ihop?
- Jag vet inte. Jag har aldrig trivts i indiekretsar. När andra lyssnade på sina indieband så lyssnade jag på samba. Jag har upptäckt de där banden senare och älskar dem, men jag tycker det är lite snobbigt att utesluta vissa från sin musik. Aldrig i hela mitt liv skulle jag avfärda en människa. Gillar de min musik så har vi något gemensamt. Det är därför jag gladeligen spelar på Okej-dagen. Är det inte positivt att många får höra ens musik?
- Jag har gjort precis det jag velat. Om jag hade haft en klar plan från början hade den låtit så här: "Hej, jag är en klen kille som skriver låtar om att stå i skuggan av lyckade människor. Jag tänker döpa min skiva till 'Känn ingen sorg för mig Göteborg' och planerar att ha sjömanskostym på mig på alla mina spelningar. Vill ni ge ut mig?" Ingen hade gett ut skivan.
- Så länge jag gör musik jag själv är nöjd med så kan ingen komma åt mig. Jag har ryggen täckt i alla lägen. När jag snackar om utanförskap tror alla automatiskt att jag menar att jag är indie, men det handlar lika mycket om att inte vilja ingå i någon armé av indiepuritaner. Alla är välkomna att lyssna på min musik. Efter alla stora ord är det det enda jag vill ha sagt. Hovmästaren kommer förbi och småpratar lite om blandningen på gästerna, och Håkan bedyrar sin tacksamhet över den lyxiga maten. Hovmästaren strålar av glädje. Håkan charmar igen. - Han är fantastisk den där hovmästaren, säger Håkan när han gått. Jag blev kär i honom förra gången jag var här och gav honom en skiva.
Din mamma citerar The Smiths Rubber Ring på skivan. Vad tycker hon om att du plötsligt blivit idol?
- Hon tycker att det är jätteroligt. Hon har lyssnat väldigt mycket på skivan. Pappa också, men mamma gråter till och med ibland när hon lyssnar på den.
Du borde kanske citera You're the one for me, fatty på din nästa skiva, förresten.
- Ja den är fantastisk, svarar Håkan med ett skratt. Det får bli på nästa skiva. Då är det dags för nya passningar. Vissa citat är just passningar, andra har jag nog inte ens tänkt på själv. De finns i blodet. Du har säkert hittat något jag inte ens vet om.
Men du ska göra en till skiva?
- Det här var ju egentligen allt jag ville ha sagt. På varenda låt har jag känt att här ska allting vara med. Jag kan inte göra så att jag sjunger om min polare i nästa låt och om mina nya skor i den här. När jag gör en låt så vill jag ha med allting. Jag kan inte sitta och fila på ett speciellt ämne som en låt ska handla om. Men det konstiga är att när låten är klar så finns det ändå en tydlig linje. Fast alla låtar har ungefär samma linje.
Vad handlar de om då?
- De handlar om allting. Om kärlek och dans.
