Hej Blekk: ”Vi kvinnor ber inte om det”

Reese Witherspoon som Cheryl Strayed.

”Ni tjejer får alltid fördelar”, ”kvinnor kan använda sin sexuella makt för att få saker” och ”ni får jämt en massa extra”. Låter det bekant? Medan män tolkar en gåva eller en tjänst som en fördel, uppfattar kvinnor dem som motsatsen.

En kvinna i det offentliga rummet kan inte utan problem ta emot gåvor eller tacka ja till tjänster. När en man erbjuder sin hjälp – som att öppna en dörr, ge bilskjuts eller bjuda på en kopp kaffe – måste kvinnan blixtsnabbt tolka signaler, överväga potentiella hot och visualisera konsekvenser. Vad händer om jag tackar ja? Och vad händer om jag säger nej?

I filmen Wild får vi följa den otroliga vandring som Cheryl Strayed gjorde 1995. 1800 kilometer genom Pacific West Trail i USA, genom sol och snö, vandrar vi med Reese Witherspoon som spelar Strayed. Vid ett tillfälle bjuder en butiksägare henne på en kopp kaffe innan hon ska vandra vidare. Killarna som sitter bredvid henne får inget kaffe, och de skrockar: ”Hur kommer det sig att ni tjejer alltid får en massa fördelar? Vi killar får inget extra, någonsin”. Strayed funderar på hur hon ska göra. Vi förstår hennes oro och vi känner själva klumpen i magen. Borde hon tacka ja till kaffet? Tänk om han har andra intentioner, är han ett hot? Vi kollar på mannen med skepsis, och inte utan anledning.

Då och då under vandringens gång har Strayed nämligen mött olika vandrare, vilka nästan alltid varit män. En del har varit hjälpsamma, snälla och vänskapliga. Andra har betett sig hotfullt. Några män skämtat om att de ska våldta Strayed, en man var på väg att göra det. Vi vet aldrig vad som kommer att hända. Vilken man är snäll och vilken är inte det?

Om Strayeds vandring är en metafor för det offentliga rummet, är det en smärtsam porträttering av hur otryggt det rummet är för kvinnor. Det är som att sätta ner en kvinna i en labyrint tillsammans med hundra män och säga: "Här finns nittionio snälla män och en elak, lycka till med att gå rätt väg i denna labyrint, jag hoppas du hittar ut helskinnad." På grund av hoten om våldtäkt, de skrämmande miljöerna och ovissheten blir Strayed skeptisk mot alla män hon träffar. Hon går med försiktiga steg i labyrinten, försöker läsa av alla hundra män. Hon tackar ja till kaffet och vandrar vidare. Han var snäll.

Ofta kommer hjälpen oannonserad och plötsligt. ”Ska jag hjälpa dig med din påse?”, ”jag kan öppna dörren för dig”, ”om du stannar tills jag har stängt kan vi ta en öl tillsammans”. Medan män tolkar detta som att kvinnor har fördelar enbart i egenskap av kvinnor, tolkar vi kvinnor detta som att vi har nackdelar enbart i egenskap av kvinnor – för vi kan inte svara utan att tänka två gånger på konsekvenserna.

Visst hade det varit underbart om alla skulle kunna erbjuda tjänster och tacka ja till gåvor i det offentliga rummet. Utan rädsla för våld eller hot om våld. Utan maktobalansen, utan hierarkierna, utan de förtryckande systemen. Men somliga vandrar i det rummet livrädda, och då kan det kännas jobbigt att ens säga de små, små orden ”ja, tack gärna” eller ”nej, tack, jag klarar mig själv”.

När killarna frågar Strayed varför tjejer hela tiden ”får saker” svarar Strayed lite ointresserat: ”Det är ju inte så att vi ber om det.”

Läs mer: Angela Larsson om 7 sätt för män att få icke-män att känna sig tryggare i offentliga rum.